GOTT NYTT ÅR!

"både glad å ledsen åt en grej, det är vemod om du frågar mig". Dessa rader ur sången vemod tänker jag på idag. Jag vet inte riktigt varför, men jag är inte så förtjust i nyårsafton. Jag får en känsla av vemod för det gamla året, vill inte släppa det och vet inte om jag vågar in i det nya året.

Men, det finns det som är gott och bra med nyårsafton också. Ni kan gärna gratulera mig på denna dag, som också är förlovningsdag (ja, inte idag utan i Köpenhamn för 16år sedan).

Vi förlovade oss på Rådhustrappan i Köpenhamn 31 december 1993 kl.19.50 (passande plats för två pastorer??)

Idag har jag varit med om en bra grej till; nämligen stått tillsammans med familjen vid operahuset och sett stadens årliga fyrverkeri. Häftigt! (Se bilder nedan) Det var väldigt kallt (se bild) men absolut värt det!

Kanske blir året som kommer rätt okey ändå?

Nu ska jag äta nyårsmat och vänta in det nya året med familjen.

Åsså vill jag önska ett GOTT NYTT ÅR!

Änglarna har landat

Julafton igen. I år höll vi på att inte bli färdiga med julpynt, julklappsinköp och  allt. Dottern H blev sjuk och pendlar nu mellan sjukhus och hem. Men jul är det ju ändå. 

Gemenskap, mat, godis, julklappar och en finputsning på predikan. Allting är som vanligt, med andra ord. Sonen G surrar just nu i bakgrunden med sin radiostyrda helikopter(bara han inte tar med sig den till kyrkan i natt...) Om några timmar avslutas julafton och juldagen påbörjas- i kyrkan på julnattsgudstjänst. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är som jag predikar över julevangeliet, många gånger är det. Varje gång slås jag ändå av den oerhörda kärlekens makt som Gud visar när han kommer i det lilla nyfödda barnet; så skyddslös och liten.

Dett lilla barnet i stallet, visar oss vem Gud är och vad Guds rike är.

Vi är beroende av Gud och varandra. det ska jag predika om inatt, med hjälp av en vissen gren.

God jul!

J

Mångfald

Under gårdagen lyckades jag med att vara värdshusvärd, själavårdslärare, ängel, jultomte, studerande och pastor! Men- så slutade dagen på en akutmottagning också...

Under två dagar har det nämligen varit det traditionella julspelet för Kållereds alla förskolebarn. Sex föreställningar. Det var faktiskt sjunde året i rad som jag var med och spelade. Under dessa år har jag tagit mig igenom en hel del olika roller, men har sedan tre år tillbaka fastnat i kombinationen  Värdshusvärd/ängel. Själv tycker jag det är utmärkt att få vara med i början av föreställningen och vara en trött, irriterad och sur gubbe med fullt värdshus, för att sedan komma tillbaka iförd vingar och gloria och komma med glädjebudskap:)

Under den fjärde föreställningen åkte däremot glorian av just innan jag skulle in på "scen". Jag fick komma in utan gloria. En ängel utan gloria? Ja, det gick alldeles utmärkt att framföra bidraget ändå. Bakgrunden till att min gloria föll av just innan jag skulle in på scen kan man ju ha diverse tolkningar av förstås... Men den största anledningen var helt enkelt att glorian inte passade mig, den föll av, för den var inte gjord för mig.

Det är ok. Jag är helst människa- utan gloria.

Efter julspel lämnade jag julklappar på SMUledaravslutning, för att sedan åka till avslutning på själavårdskursen på Överås. 

Många olika roller, men en och samma människa. 

Jag funderar en del på många och mångfald, just nu. Jag läser om nödvändigheten av att församlingen  representerar mångfald; i människor, i olika kulturer, musik m.m Jag läser om hur Jesus hela tiden befinner sig vid gränser, där han rör sig fram och tillbaka; Samarien- Galileen, umgänget med tullindrivare. Hela budskapet om Jesus talar om; hur män från en annan kultur kommer med presenter vid födseln, dem som ingenting var värda (herdarna) fick först besked om det stora, familjen flyr till Egypten, hur Jesus umgås med "fel" folk. Budskapet är tydligt: Jesus kommer för att förena det som var oförenligt: alla människor i en gemenskap!

Om detta kunde skrivas mycket, men visst kan man börja undra varför vi i våra kyrkor och församlingar är så homogena, likatyckande, likasinnande. Var är mångfalden? 

Nej, för oss verkar det till och med vara viktigt att alla tycker likadant, att vi kan enas -i sann demokratisk anda, har ungefär samma intressen, familjer med mamma-pappa-barn. Men så där ser inte vår värld ut??

Skillnaden mellan Guds rikes församling och världen är den att i Guds rikes församling är det omöjliga möjligt! Skillnaden är att i Guds rikes församling kan olika kulturer, åldrar m.m leva i en enhet. Helt enkelt därför att vi har Jesus Kristus. Mångfalden kan leva tillsammans; utan att vara lika, helt enkelt därför att vi samlas kring Jesus Kristus. Jesus kristus, han som gav sitt liv för att vi skulle kunna höra ihop- mitt i mångfalden. När människor ser det- att i Guds rikes församling är det omöjliga möjligt: Se hur de älskar varandra!

Dessvärre är detta sällsynt i Guds församling. För det betyder att vi måste släppa på vår egen makt- och kontrollbehov. Vi måste lämna makt och kontroll till honom som är centrum: Jesus Kristus. Överlåta våra liv till Jesus Kristus och varandra. Till det krävs mod! 

Den hårda debatten och konstiga beslut angående samkönade äktenskap är ytterligare ett tecken på att vi inte alltid vågar. Istället för att våga mångfalden- backar man fattade beslut. Detta för att inte reta upp någon, så att vi alla tycker lika... Men då har man också trampat på någon annan. 

Det verkar som om den Jesus som vandrade omkring för att visa på mångfalden, inte hade haft en chans att bli medlem i våra församlingar....

p.s det gick bra på akutmottagningen. Det var dottern som fick skjutsas in till barnakuten. Men det visade sig vara helt ok. d.s

Missionskyrkan och Johannes Döparen

Helgen skulle varit en bra helg. Egentligen. Vi har lussevaka och café och uppträdande av rockband för högstadieelever ikväll mellan 19-00.00. Imorgon är det nattvardsgudstjänst med den sanningssägande Johannes Döparens sätt att framföra evangeliet. Johannes Döparen som jag alltid gillat för sitt sätt att tala rakt, tydligt och ärligt. Det är mer än vad man kan säga om Missionskyrkan, just nu. Det är budskapet om att kyrkostyrelsen tagit tillbaka sitt beslut kring samkönade äktenskap, som fördärvar dagen idag. Jag förstår inte heller evangelisternas brev som representerar "de tysta i landet", skriver de. Det där tror jag inte på. Jag tror att "de tysta" i kyrkan är dem beslutet gäller mest- de homosexuella. Jag förstår inte heller talet om demokrati. Ibland används demokrati för att försvara församlingarnas självständighet. Nu tycks demokrati försvaras i det att församlingarna hänger ihop. Kanske är det för att jag är metodist, men jag förstår inte resonemanget. Eller är det bara ett sätt att använda ett ord för att gömma sina åsikter bakom? Jag vet inte. Kanske inte dem heller.

Jag är i alla fall ledsen idag. Nej, jag är inte arg. Jag är ledsen för att vi inte lyckas vara kyrka- öppen och tydlig. Tydlig i bekännelsen till Jesus Kristus, leder automatiskt till öppenheten för alla. Ibland känns det som det aldrig blir någon ny kyrka. Som om vi inte vill vara kyrka. 

Som om vi inte vågar utmaningen; att våga mångfalden som är Guds rike!!

Om jag hade varit med och planerat kyrkokonferensen i Örebro hade Pia Sundhage fått sjunga/framföra evangelium enligt nedan. "Klarare, för varje dag blir vädret klarare. Vi ska begrava det som förtryckte och förslavade." Det låter nästan som Johannes Döparen...

Möten i böcker och på riktigt

Läser och läser. Och läser igen. Jag ligger efter med läsningen inför nästa resa till Wesley Seminary den 3 januari... Det är inte det att det inte är bra och intressanta böcker- utan just nu bara omöjligt att få allt att gå ihop. Som om dygnet har för få timmar. Fast det där vet jag ju att det är feltänk, för allt handlar om prioriteringar. Men jag har mycket som snurrar runt i hjärna och hjärta- och då är det lättare att koncentrera sig på alla möten med människor, istället för att läsa alla böcker. Många möten med många människor blir det som pastor så här års. Det är som om den hektiska tiden i församlingen är i adventstider och inte i juletid. Förra helgen var en härlig helg med julmarknad och överfull kyrka på adventsgudstjänsten på söndagen. Under veckorna är det alla avslutningar. Ja, det är en härlig tid med många härliga möten. Men, läsningen blir lidande... Denna helg är ledig, men läsandet hänger över mig.

När jag väl sätter mig för att läsa, så sätter det ingång mycket frågor, kritik och funderingar på vad kyrka och församling egentligen är. Det jag läser handlar mycket om vad som är kyrkans identitet och vad vi, olika samfund, har lagt till, som "nödvändigt" och var för sig, hävdar är hämtat från Nya testamentet! Men, är det det?  Tänk om vi skulle våga ifrågasätta våra organisationer, strukturer, allt prat om kongregationalism, konnektional m.m och gå tillbaka till Bibeln, ställa frågan: Vilka är vi?

Spännande tanke, men nu måste jag gå tillbaka till böckerna igen :)

Världens bäste reserv!!!

Under några veckor har jag, med spänning följt Robin Söderlings matcher i hopp om att han skulle kunna komma till Masterslutspel i London. Besvikelsen var stor, när han hamnade just utanför de åtta bästa som får vara med. När Rodderick anmälde sig skadad fick Robin vara med. Och vilken reserv! Först spelade han ut Nadal och visade därmed att matchen i Paris i våras var inte bara en lyckoträff. Igår var det match mot  Novak Djokovic. Fem gånger har de mötts tidigare och aldrig har Robin ens varit i närheten att vinna. Igår blev set siffrorna 7-6, 6-1 till Robin! Han storspelade! Tyvärr har jag ingen bra TV- kanal som visar matcherna, men i måndags var jag i Stockholm och kunde gå in på en Sportsbar på Centralen för att få se matchen. Igår satt jag och layoutade de sista på kyrkbladet och var samtidigt uppkopplad på www.tennis.com för att följa varje boll. Men visst hade det varit kul att få se matcherna med världens bäste reserv? Idag spelar grupp A (Robin tillhör grupp B). Två från varje grupp går vidare. Detta betyder att reserven Robin är klar för semifinal. Häftigt!!!!!

Gud behöver inga gränspoliser!

Idag kunde jag inte låta bli att tänka på den stackars älg jag en gång fick sitta i lång bilkö och vänta på. Han hade nämligen lyckats med konststycket att komma på "fel" sida om älgstaketet. Dvs det som var byggt och tänkt som skydd mot älgar för oss bilister, var nu ett hinder för den älgen att komma tillbaka in i skogen. Älgstaketet hindrade honom att komma tillbaka. Så fick polisen hjälpa älgen till en grind och tillbaka in i skogen igen. Staket och gränser är verkligen inte alltid bra.
Under senaste veckan har jag funderat mycket på gränser och gränsdragningar i kyrkan. Alla dessa "vi och dom" och alla dessa gränspoliser som dyker upp. Gränspoliser som säger sig tala i Guds namn och klivet ut för att berätta var gränsen går. De som ägnar hur mycket tid som helst åt att tala om vad vi inte får göra, vad vi inte får säga, vad som är obibliskt, vad som är syndigt.. Jag frågar mig varför? Finns det något annat motiv än att ni är livrädda själva och ständigt måste jämföra er med andra?
Hur vore det om dessa gränsdragare flyttade fokus mot det som är centrum- Jesus kristus. I Guds rike handlar det nämligen inte om att jämföra sig eller konkurrera med andra om platser "innanför gränsen". Den handlar inte heller om att bedöma vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Den ständiga jämförelsen talar om ett sätt att leva där man inte vill ta ansvar över sitt eget liv, och där man tro sig bara har ett värde i jämförelse med någon annan. Så ser inte Gud på oss. Gud jämför oss inte med varandra. Helt enkelt för att varje individ är det bästa han någonsin skapat. Ja, i Guds rike är det omöjliga möjligt: eftersom vi alla är unika så kan vi inte jämföras med någon annan, dvs alla är bäst för dem vi är. Alla är bäst!
Därför skulle det vara gott om kyrka och församling kunde få vara en plats där vi möttes som alla de olika människor vi är. Tänk om vi vågade mötet med varandra och vågade dela med varandra utan att låtsas, utan behovet av att dra en gräns och bedöma, utan att konkurrera och jämföra, bara lita på att när vi möts tillsammans och Gud är med oss, så behöver vi inte kontrollera varandra.
Gud är mitt ibland oss alla; förekommer oss med sin nåd, älskar oss och bemyndigar oss till fria, levande människor- utan staket och gränser. För Guds rike handlar inte om att fokusera på vilken väg vi inte ska gå. Utan den vi får gå- tillsammans med varandra och Gud själv. Dessvärre tror jag nämligen att det inte bara är älgen som kom på "fel" sida staketet. Jag vet att många människor kom in, men fick "hjälp" att komma ut igen av en hel massa gränspoliser.

Herre, förbarma dig över oss...

Måndag- this is my life

Idag har jag nog bättre inställning, tror jag. Igår fick jag fira en god gudstjänst tillsammans med människor som betyder mycket för mig. Mer och mer förstår jag vikten av och glädjen i att få tillhöra en församling. Även om just denna församling råkar vara min arbetsplats- så är jag så tacksam och glad att jag är en del av den. Där är ett ställe där jag kan vila (Ja, fastän jag arbetar), få vara mig själv och få dela det som är roligt och det som är tungt. Jag klarar mig helt enkelt inte utan min församling. Så är det. Och det känns bra! 

Nu på eftermiddagen har jag suttit och förberett mig inför själavårdskurs på Överås, träff två.

Ikväll blir fokus på förlåtelse, försoning, skuld och skam. Viktiga ämnen, det också. 

Kanske borde vi också lyssnat på låten "This is my life"? Den är faktiskt inte bara nostalgi.

Hur är inställningen?

Idag har jag dålig inställning. Det mesta känns fel, utan att det är något speciellt. 

Kanske har jag till och med fel inställning? Eller behöver jag bara ställa in mig- och i så fall för vem???

Inställningen är viktig- annars kan mycket bli inställt. 

Claes Eriksson beskriver det ordet "inställt" på ett utmärkt sett i klippet nedan. Frågan är bara om han har en bra inställning- eller försöker han bara ställa sig in?

Klotterplank, bönetelefon och Moonlight.

Gudstjänsten i söndags var härlig! Temat var "bönen". Fullsatt kyrka, härliga scouter och en lyckad debut för Moonlight. Väggarna var täckta av papper som var tänkta som ”klotterplank” där man fick skriva vad man ville till Gud. Märkvärdigt hur bra en del kan formulera sig ”JESUS ÄGER” å ”Kom igen, Gud!”m.m Alla formulering helt i dagens vokabulär.Högtidsstunden för scouterna( och kanske också föräldrarna) låg förstås i invigning och märkesutdelning. Några patruller ansvarade för böner, förbön. Suveränt bra.En patrull hade ett kort drama om bön, där de ringde nummerupplysningen för att få tag på Guds telefonnummer, (därav telefonen på altaret) men fick sedan reda på hur enkelt det var att få tag på Gud. Så rätt de har i det. Det gavs också tid i gudstjänsten att skriva egna bönelappar eller skriva till Gud på klotterplanket. Bra sätt att be till Gud på, tycker jag.Moonlight hade en hel bänkrad full av "fans" med klasskompisar. Kul. Debuten gick bra, pastorn/mamman hade inte behövt vara orolig, bara stolt!Nu hoppas vi bara att de båda rockbanden i SMUrf kan få nya instrument, efter det tråkiga inbrottet i våras. Detta hade också tonårsscouterna med i sin förbön: "Gud, hjälp oss få instrumenten tillbaka."Tack, alla scouter, rockbandet, alla duktiga ledare- och inte minst alla föräldrar för förtroendet att få ha hand om era barn och ungdomar.

allas rätt till sin identitet

Idag är det en ledig söndag utan predikan. Saknar gudstjänstgemenskap men valde ändå att vara hemma. Mina grubblerier från gårdagen fortsätter dock. Nu har maken och jag möblerat om i Tv-rummet, så förändras i alla fall något... 

Under några dagar har jag också extra mycket funderat på kyrka, församling och vilka vi är. 

Ämnet för dagen i evangelietexten var familjen. Något som är fantastiskt för några och fullständigt kaos för andra. Om detta bla talade maken om i sin predikan idag, tror jag. 

Kyrka och församling -Kristi kropp- har också varit "på tapeten" i medierna i veckan, både positivt och negativt. Mest negativt att kyrkans människor kan vara så fördömande och fullständigt såga andras tro, tillit och identitet. Det förstår inte jag. Hur kan man säga att någon har "fel" identitet?Ja, alla bloggar har varit fulla av åsikter. Själv har jag inte skrivit något, vilket är dumt för jag har ju också en åsikt, naturligtvis. 

Jag nöjer mig med att säga: Tack Svenska kyrkan och tack Norrmalskyrkan, för att ni vågade! 

Och så vill jag bara skicka en särskild kram och hälsning till mina vänner som alltid får försvara sin identitet. Det är om er denna sång handlar om. Tyvärr är det inte bara "svarta huvor och äppelröda kinder" som trampar på er, utan också rundkragar och kyrkans folk. Eva Dahlgren beskriver det bra nedan. Hon vet vad det handlar om...

Så vill jag att det ska vara...

Idag har jag funderat mycket. Lite för mycket tror jag.

Jag funderar på det mesta i livet, men allra mest på mitt eget liv. Ulf Lundell är alltid gott att lyssna på. Sången Lugna vatten kommer från hans "evangeline" skiva för många år sedan. Tyvärr hittar jag inget klipp, men lyssna gärna på Glumslövs flickkörs version. Det är en bra bön. En annan bön jag tycker mycket om är en bön ur Förnyelsegudstjänsten i Metodistkyrkans handbok. Den hjälper mig att få prerspektiv på mig själv- och på livet. Se nedan.

 Kristus, jag överlåter mig själv till dig.

Låt din vilja ske var du än ställer mig,

i allt jag gör och får utstå.

Låt din vilja ske när jag är bedrövad

eller tillfreds,

när jag har för mycket att bära

eller känner mig överflödig.

Låt din vilja ske när jag är uppskattad

och när jag är åsidosatt,

när jag har allt eller saknar allt.

I alla förhållanden vill jag stå till

ditt förfogande.

Så vill jag att det skall vara.

Hos dig hämtar jag min kraft.

Låt det förbund som jag har ingått med dig på jorden

genom dopet och Anden bekräftas i himlen. Amen.

 

Dottern som blev fri!

Ikonen på bilden intill har en vän till mig målat. Den hänger på exp på jobbet. Jag ser på den ofta, för att jag så många gånger fastnat vid Bibelberättelsen den föreställer. Berättelsen som i Matteusevangeliet bara är en parentes i en annan berättelse. Hon är parentesen i berättelsen om en man med makt som behöver hjälp av Jesus. Den handlar om en kvinna som ses som oren för att hon har blödningar. Ja, enligt lag var hon oren, vilket betydde att allt hon tog i blev orent. Precis som de spetälska, som dessutom måste ropa ”oren, oren”. Vilket effektivt sätt att tala om för någon att man ÄR fel. Att man bör skämmas för den man är. För säkerhetsskull fick de dessutom påminna sig själva om hur fel de var genom att ropa så fort de såg andra människor. ”OREN!”       Hur känner kvinnan sig? Ja, det är inte svårt att gissa. Hon har varit oren i 12 år. Utan gemenskap, beröring i 12 långa år. Hon vet att var hon än går fram så smutsar hon ner. Lagen talade om vad de människorna skulle göra som blivit ”smutsade” av såna som hon. Hur de skulle göra sig rena. Men lagen talar inte om vad hon kunde göra. Där fanns inget hopp för henne, så länge hon var sjuk (=oren). Människor tittar bort, flyr när hon kommer. Hon skäms över den hon är. Hon har ont och är sjuk. Men sjukast av att vara oren. Sjukast av att skämmas. Nu har hon hört talas om Jesus.             Vad är det som får henne att våga gå ut i folkmassan? Riskera att röra vid, smutsa ner, människor? Riskera att bli kränkt, bortglömd och dömd? Är det längtan efter liv och gemenskap som Gud själv lagt i henne? Eller anar hon vem Jesus är?  Vi kan bara gissa. Vad gör Jesus och vad säger han?   Jo, han stannar, vänder sig om och ser på henne och säger: "Var inte orolig min dotter. Din tro har hjälpt/räddat dig". Hon som bara var en oren parentes blir plötslig kallad dotter av Gud själv. Här slutar berättelsen i Bibeln. Men, min vän har målat en fortsättning i ikonen. Den säger något mer: Det som är så fint med denna ikon, förstod jag inte förrän min vän förklarade det för mig. Bilden föreställer hur Jesus tar tag i kvinnans arm och lyfter den upp i luften, som man gjorde när slavar blev fria. Upp i luften med armen så att alla kan se: Hon har segrat! Hon är fri!  Så många människor som också idag uplever sig ”orena”- dvs inte tillräckliga, inte värdiga i det man är. Så många människor som behöver få uppleva det; att någon sträcker deras arm i luften till att vara stolt och fri för den man är. Egentligen har Jesus gjort det för alla i sin död. Nu är det upp till kyrkan. Vår uppgift som kyrka är att se varandra och sträcka varandras händer i luften: Du ÄR! Du ska VARA! Du är ÄLSKAD! Du är FRI från andra som bundit dig vid att känna dig mindervärdig, prestationsinriktad och skamsen. 

Res dig- du är älskad och fri!

Tidigt i morse läste jag en väns blogg och hamnade då på nedanstående youtube klipp. 

Jag tror inte klippet eller sången behöver förklaras. Den har en härlig liturgi, speciellt för mig som gärna gömmer mig i en huva i hoodtröjan för att jag inte alltid vågar synas. 

I evangeliet idag mötte vi en kvinna som både var änka och fattig. Hon kom till tempelplatsen. Platsen där det tydligt syntes vem som var vem- vilka som var utanför och vilka som fick vara med- och ett fåtal som var utvalda till elit. Där sätter sig Jesus, och som vanligt, ser han det och dem som ingen annan vill se eller orkar se. Den här gången är det änkan. Många är de som lagt i tempelkistan och flera har lagt mycket pengar- men bara av sitt överflöd. 

Änkan gav allt. Allt hon hade och var. Vilken tillit och kärlek! När vi vågar ge allt vi har och är till Gud- fylls vi av kärlek och kan våga se det och dem som bara Jesus såg. 

För vi vet att vi är älskade och får vara dem vi är: då behöver man inte trampa på någon. Så av med luvan och res dig! För livet, Gud och kärleken!

Licensen är klar!

Helgen innebar en intressant ekumenikdag i S:t Jakob och på söndagen en härlig nattvardsgudstjänst i kyrkan. 

Men för mig är ändå den viktigaste händelsen och nyheten att G klarade sin licens i gokart! Nervös och pirrig åkte han iväg igår på morgonen. Han hade pluggat mer än vad han brukar göra i skolan, så jag förstod att detta var viktigare än allt annat...

Naturligtvis klarade han provet och körningen verkar ju gå bra också. (se bild. G ligger tvåa) 

Nu återstår bara hur vi ska lösa fortsättningen; i tid och pengar. Nu ska jag sätta mig och skriva några rader om nåden, som ska vara ett arbetsmaterial i Equmenia. Det känns som en bra start på veckan; i nåden.

Nya kyrka- i dörröppningen?

I gudstjänsten i söndags fick vi möta Lasaros, som kallades ut från död till liv av Jesus. Själv fastnade jag vid att Jesus säger till de andra som står där "Gör honom fri". Varför kunde inte Jesus tagit bort bindlarna från Lasaros? Naturligtvis kunde han gjort det. Men jag tror han ville visa på något väldigt viktigt; nämligen att mötet med Jesus är bara början till att vi blir fria och hela. Riktigt fria och hela blir vi först när vi vågar överlämna oss åt varandra- till gemenskapen.

Så där står Lasaros, märkt av död, sår och hinder för livet. Han står där i gravens öppning och väntar att någon ska komma mot honom. 

Själv tänker jag att det är läskigt att stå där och visa mig som jag är och be om hjälp, överlämna mig till mina medmänniskor. Läskigt att stå där och vänta. Kommer det någon? Ja, det gör det! Mitt uppe i tankar om den nya kyrkan, tänker jag att detta är viktigt. Viktigt att mötet med livet börjar hos Jesus, men riktigt fria och hela blir vi inte förrän vi vågar överlämna oss åt varandra. Här är församlingens gemenskap outstanding- men vågar vi? 

Är det kanske också så att den nya kyrkan nu står i dörröppningen i graven och ska våga stå kvar där och visa oss som vi är; krympande medlemsstatistik, många misstag, flera sår, men också glädje, gemenskap, liv? 

I dörröppningen kan vi stå och överlämna oss till dem som inte vill tillhöra kyrkan, dem som inte bryr sig om kyrkan. 

Vågar vi det för att de ska se oss som vi är? Ja, vi vågar. 

Jesus är den som ropar: "Gör varandra fria!"

Kärlek, ljus, liv och sanning i Frillesås

Nu fortsätter jag där jag slutade i natt. Nej, det var ju naturligtvis inte så att konfirmanderna sov kl.00.23 som jag misstänkte i natt. Därför var det ett gäng trötta konfirmander som släpade sig upp i morse. Efter en förmiddag av lektioner gick vi en pilgrimsvandring vid havet. Vi stannade några gånger kring orden kärlek, ljus, liv och sanning och funderade tillsammans. På en klippa med utsikt över havet firade vi nattvard tillsammans. Det är oförglömliga stunder. Ikväll har vi målat fina konstverk och funderat kring ondskan. Imorgon åker vi tillbaka till Kållered och gudstjänst. Konfirmanderna ska hjälpa mig med inledningen till predikan imorgon. Det blir bra. Efter gudstjänsten är det styrelse och ungdomsråd som har en heldag i kyrkan till kl.19:00. Det blir säkert bra det också men extra kul har det varit med konfirmanderna i helgen. Tack för det goa konfirmander! Och please, somna gärna innan kl.03:00...

Glada baptister och arga lappar...

Tack och lov för baptister! Idag hamnade jag nämligen i knipa. Helgens konfirmandläger på Västkustgården, Lerkil, blev helt plötsligt omöjlig att genomföra. Ett rör var skadat och det fanns inte tillgång till vatten på gården. Beskedet kom kl.14.oo i eftermiddags och vi skulle åka kl 18.30. Hur fixar man en ny lägergård på några timmar? Det visade sig att det gick!  Vallersvik, Frillesås öppnade sina dörrar för oss och vi möttes av glada baptister. En av dem kan ni se på bilden nedan.  Vi är 12 konfirmander och tre ledare. Riktigt roligt. Som det alltid är med läger och konfirmander. Men i köket möttes vi av arga (!) varningslappar, 10 stycken lappar i ett kök... Man blir ju alldeles nojjig och rädd att göra fel. Bäst är ändå lappen som sitter ovanför den förtejpade kontakten. Det går liksom inte att göra mer än på ett sätt. Jag frågar mig vad den baptistiska friheten är här i detta kök? 

Imorgon ska vi prata skapelse, Bibel, måla, pilgrimsvandra och ha det bra- för det har man alltid på konfaläger...

Och om ni undrar så är kl.00.23 och konfirmanderna hörs bara småpratande intill. Är det inte lite oroväckande lugnt? Jag tänker i alla fall sova nu. Imorgon ska jag upp tidigt för att inte göra misstaget att sätta kaffebryggaren och vattenkokaren i samma eluttag...

Frihet och symboler

Maken och jag har varit i Budapest några dagar. Det var varmt, härligt och somrigt ca 28C. Som ni ser av bilden klättrade vi högt upp på Gellert berget. En häftig utsikt ner över alla dessa broar över Donau som förenar Pest och Buda. Vi bodde i Pest, men det var det verkligen inte :)

Uppe på Gellertberget finns frihetsmonumentet (ca 40 m högt) . En häftig staty av en kvinna som står längst ut på kanten av berget och håller i ett jättestort olivblad. Symbolen för frihet och fred. Den restes som en symbol för att nu skulle inga krig finnas mer i Ungern. Den syns över hela staden. Men. 

Den sägs vara hatad av majoriteten av befolkningen. Varför då? Jo, för statyn restes just efter andra världskrigets slut av ryssarna till minne av de soldater som stupade i strider mot tyskarna. En frihetssymbol som inte alls blev någon frihet för folket i Ungern. Istället blev den en symbol för det sovjetiska herraväldet.

Kanske kunde man tänka sig att den kunde bli omtyckt idag- på lite trots- just för att de nu är ett folk i frihet. Men det är svårt att ändra på en symbol. Statyn sattes inte upp av Ungerns befolkning. Den symboliserar inte frihet och kommer aldrig att göra.

Så intressant och spännande är det med våra symboler. SYMBOL, som betyder "föra samman" "förena". Men hur mycket frihet det än symboliseras i frihetsmonumentet, så betyder den inte frihet och fred för befolkningen. För dem är den ett hån och en symbol för förtryck. Det är inte deras frihet som symboliseras.

Det är inte enkelt med symboler... 

Kyrkan - bara för faster Fiffi?

Faster Fiffi är Alfons Åbergs faster. En gång när Alfons fyller år kommer hon hem dagen innan till Alfons och hans pappa. Med sig har hon flera kassar med mat, kakor, godis och ingridienser till tårtor. "Åh så roligt. Åh så mycket att göööra" kluckar faster Fiffi. För faster Fiffi ska ställa till kalas. Hon ordnar styr och ställer. Fast Alfons vill egentligen inte ha något stort kalas. Men faster Fiffi tror att Alfons vill. Kalaset blir ett kaos av skrikande barn, barn som slåss och inte alls den perfekta tillställning som faster Fiffi tänkt. 

Dagen efter ordnar Alfons sitt eget kalas, som han vill ha det. Med kompisarna Millan och Viktor. De sitter och äter tårta under bordet som i en koja, för sig själva i all enkelhet. Utan arrangerade och välmenade lekar och omhändertagande. Nu är det istället så som Alfons ville ha det. 

Faster Fiffi ville så väl men frågade aldrig. Hon trodde att hon hjälpte Alfons men gjorde bara som hon själv ville.

Ibland tänker jag på kyrka och församling som faster Fiffi. Vi ordnar, bjuder in, styr och ställer. Men har vi frågat oss själva och varandra hur vi egentligen vill ha det?

Jag tror att problemet för kyrkorna idag är inte de få människor som faktiskt är emot kyrkan, utan alla dem som inte tycker att kyrkan angår dem eller ens tycker att det är något att bry sig om. När man frågar människor om kyrkan, så är det just det svaret man ofta får: "Den angår mig inte."

Detta borde vi som lever i kyrkan fundera på. Vad är det som gör att kyrka och församling tydligen ger sken av ett "pseudoliv", något som inte berör eller angår, utan av en del människor bara uppfattas som en förening för inbördes beundran?

Nej, det räcker inte för oss i kyrkan att säga emot, för den bilden har de fått någonstans ifrån. Bilden av oss som kan, vet och visserligen välkomnar alla- men ofta på våra villkor. För vi har ju svaret. Vi är bra på att inbjuda människor "kom till oss", medan kyrkans ursprungliga uppgift egentligen är mer att kunna möta människor där de är och inte alltid på våra villkor. 

Kyrka och församling är en viktig del i mitt liv, och jag vet att det är det för många som rör sig i kyrkorna. Just därför känns det så angeläget att hitta vägar att vara kyrka. Inte bara vara en förening med god verksamhet. Att vara kyrka är att leva i ett sammanhang där vi ser alla människor som "vi" och "oss". Det var så Jesus mötte människor; såg dem, helade dem genom att föra in dem i gemenskapen/samhället igen. Alla är "vi". Det är då det blir helt. 

Arbetet med den nya kyrkan har intensifierats med 5 nytillsatta arbetsgrupper och en "teologiverkstad" dvs en slags referensgrupp till de andra. Att försöka forma en kyrka är däremot inget nytt. Uppdraget gavs av Herren Jesus Kristus själv. Det är han som är grunden och centrum i kyrkan. VI alla tillhör honom- "kyriakos" (=Herrens). Det finns inga "dom".Men enkelt är det inte. För att citera min kollega TÄNK SJÄLV "Man kan inte bygga en ny kyrka – men det är nödvändigt." 

Håll i dig, Michael Schumacher...

För några månader sedan skrev jag här om hur sonen G varit och provat gokart. Bilden förställde G sittandes i en gokart för första gången. 

Några av er trodde att bilden föreställde någon annan. Därför kommer nu här en ny bild från i söndags. Här syns det väl att det är G?? 

Sonen har nämligen börjat i gokartskola. Fyra söndagar ska han läsa teori och köra för att sedan få licens att köra. Håll i dig Schumacher!!

G är inte bara intresserad av motor, bilar och F1, utan det är hans liv. Helt passionerad och kan det mesta. Han kan inte tänka sig att bli något annat än formel1 förare och nu har han äntligen fått börja i gokart. 

Men på söndagar? Ja, det ät lite komplicerat när nu både mamma och pappa är pastorer... 

I söndags var det första gången och jag körde ut och lämnade G innan jag själv åkte till gudstjänst. Gokartskolan är i Torslanda- inte nästgårds precis... Bilden har syster H tagit, som var med och peppade. 

Jag vet inte om glädjen, glöden och passionen syns på bilden- men i söndags var han överlycklig. Själv kände jag att det var en helt ny värld som öppnade sig för mig när jag halvtio en söndagsmorgon står på gokartbanan i Torslanda. Jag var nästan den enda mamman- och jag tror, den enda pastorn. Men så var jag ju inte heller kvar hela tiden. Åkte istället och talade över texten om prästen som gick förbi... :=)

Robin och badrumsdörren

US Open pågår för fullt (kolla länken intill) och nu är Robin Söderling i kvartsfinal. Matchen idag blev enkel då Davydenko bröt pga skada i fjärde set. Tyvärr (?) blir det med all sannolikhet Federer i kvartsfinal. Om det inte hade varit för de knasiga matchtiderna kunde jag sett fram emot en härlig match... 

Nu har jag försökt att sitta och lyssna på "On air" direkt från matcherna, men ingen sändning från Söderling- Davydenko. Nej, det var bara amerikanska matcher på hemsidans "on air".

Även om det antagligen blir stopp för Söderling i kvartsfinalen, så avancerar han på världsrankingen och har fortfarande chans att vid årets slut vara bland de 8 bästa i världen. Det betyder slutspel. Häftigt. 

Något annat mycket häftigt är att maken fått dörren på plats i "renoveringsbadrummet". Tyvärr finns där inte golv och det fattas väggar. Men vi har en dörr! Mer om detta en annan dag.

Kärlek ger mod

Mod- att våga fast man inte vågar, är ingen lätt sak. I sången nedan finns bilder på dem som vågat det stora, fastän de sannolikt också var rädda. Här skulle också kunna vara fler bilder på dig, er alla människor som vågar tro på livet, kärleken och det goda. Trots allt. 

Lyssna gärna på Mikael Wiehe. En evangeliets kampsång! 

Öppen, tydlig, vila och växt

I lördags hade vi församlingdag på Överås. En härlig dag med solsken och många samtal kring församlingens identitet. Efter flera års samtal kring församlingens framtid formades år 2005 en vision för församlingen. Den visionen utgår vi ifrån i verksamhetsplaner och allt vi är. Ändå har visionen ibland varit lite svårarbetad, då den är lång och har svårt att sätta sig i "märg och ben" och riktigt bli helt integrerad i oss. Därför har vi nu brutit ner visionen i 4 nyckelord: öppen, tydlig, vila och växt. Dessa fyra ord fördjupade vi oss i under församlingsdagen och samtalade mycket om vad som är just vår identitet. Visonen finns kvar men också förkortad i "Kållereds Missionsförsamling vill vara Öppen och Tydlig, en plats där man kan Vila och Växa" I min utbildning har jag också, tillsammans med några andra, skrivit en "creation story" som berättar om  församlingens historia och vad vår identitet är. I söndags handlade gudstjänsten om det första nyckelordet: "öppen", dvs att vara en församling öppen för alla och hur vi kan öppna oss för varandra. Passande nog var också evngelietexten den när Jesus uppmanar en döv man "öppna dig" (effata). Där Jesus visar hur han hela tiden spränger gränser. I Guds rike finns inga gränser- öppet för alla!

Det känns mycket inspirerande och roligt inför hösten och att fortsätta fördjupa oss i dessa ord- och att vi gör det i alla våra verksamheter.

Igår hade vi första samlingen för konfirmanderna. 13 härliga konfirmander! Hösten är full av möten och aktiviteter. Det är spännande...

himmelsgräs

"Rävarumpa". Ja, så har jag lärt mig att blomman på bilden heter. Undra på att jag aldrig gillat den utan mest sett den som ogräs. Blomman växer, såvitt jag vet, i hela Sverige. Jag minns i alla fall alla mina somrar i Kriunatrakten där det fanns rikligt av denna blomma. 

Fast där hette den inte rävarrumpa, utan rallarros, mjölkört eller mjölke. Kanske har den så många namn för att den finns överallt. Den växer också överallt. Växer till och med på de allra mest omöjliga ställen. Ett fult och livlöst kalhygge blir snart vackert igen med fullt med denna blomma.

Lite trotsigt sprider den sig överallt och växer upp på alla möjliga och omöjliga ställen. Kanske är det därför som "rävarumpa" i Dalarna kallas för himmelsgräs? Himmelsgräs måste väl vara ett "gräs", eller rättare en blomma, som kan leva och skapa skönhet, färg och glädje där det egentligen är omöjligt? Den lever trots förutsättningarna.

Nej, jag tänker inte längre kalla denna blomma för "rävarumpa", inte heller ska jag mer tycka att den är i vägen. Jag ska kalla den för "himmelsgräs", eller möjligen "evangelieblomman". Blomman på bilden växer just utanför mitt fönster på kyrkans expedition. Måtte ingen rycka upp den. För kyrkan måste väl ha himmelsgräs på sin tomt?!

Ny kyrka: inga gränser bara centrum?

Jag funderar ofta på den nya kyrkan och hur vi bäst är kyrka. Det känns oerhört viktigt att inte bli en ny "förening" med skarpa gränser i "innanför" och utanför". Det är nämligen inte att vara kyrka. Kyrka (grek. Kyriakos= Herrlig, Herrens) är att samlas kring centrum, som förstås är Jesus Kristus (Kyrie=Herre). Ändå är det som om vi inte kan låta bli att dra upp gränser och tala om för varandra var gränsen går och varna för alla felaktiga vägar. Vågar vi något annat den här gången? Vågar vi vara kyrka nu?

När min familj var ute och reste i Europa för några veckor sedan, så var min uppgift att vara kartläsare. Det var ingen större svårighet i Tyskland, då man bara kör på autobahn. Svårare var det när vi kom till Frankrike. Det var då vi skulle undvika alla "peage" vägarna, för att slippa betala. De små vägarna är också vackrare och lugnare att åka på när man färdas med husvagn. 

I början gav jag information om vilken avfart maken skulle svänga av på. Men jag gav också mer information. "Det är väldigt viktigt att du inte kör in när den blåa skylten kommer (peageväg) du ska heller inte ta den första avfarten som kommer." Efter ett tag insåg jag hur korkat det var att göra maken uppmärksam på de vägarna han inte skulle ta! Det räckte väl med att bara uppmärksamma den vägen vi skulle in på. Så blev detta också en bild för mig hur samtal och debatt i kyrkan ibland förs. Det är som om en del lägger all kraft och energi på att tala om vilka vägar vi inte ska ta, dvs "vi måste varna för att göra detta.." " det är inte rätt att.."Men snälla nån, varför göra det? Det talar om en liten tilltro till människan. Men också en liten tilltro till Gud själv och evangelium. I evangelium finns Guds tro på människan, hur Gud bemyndigar oss till växt, mognad och ansvar. Det är viktigt att peka på den rätta vägen också i den nya kyrkan. Men låt oss sluta med att lägga energi på att tala om alla vägar man inte ska gå. Det är på ett sätt ointressant. Kyrka är att ha Kristus i centrum. Det borde innebära att vi också vågar lita till evangelium och Guds förekommande nåd i varje människa. Det räcker med att ha Kristus som centrum, leva och samlas kring centrum. Det är inte vår uppgift att omyndigförklara människor. Speciellt inte när Gud bemyndigar!

Rum för möten

På bilden här intill ser ni vårt köksbord och en del av köket. Vi bor i ett stort hus med många och en del ganska stora rum. Frågan är om inte köket är ett av de minsta rummen. Ändå är det där vi är mest. 

Vi har ett stort köksbord med plats för ca 8 pers. Men- varför inte då fälla ner den lilla extraklaffen och därmed få större utrymme i köket? Jo. därför att det är bra att det finns extra platser förberett redan innan det kommer någon på besök. Köksbordet ser ut så här hos oss för att vi välkomnar fler att äta med oss. Extra stolarna finns redo och är bara att fälla ut. Bra va?

Ja, i köket tillbringar vi mycket tid- trots att det kanske är det minsta rummet i huset. Det betyder alltså att vi gör så mycket mer än bara äter i köket. Det är vid detta köksbord som barnen gör sina läxor. De har båda två egna skrivbord på sina rum- men det är så mycket mysigare att sitta i köket tydligen. Ofta sitter vi allihop kring köksbordet och gör våra "läxor", dvs H och G gör sina läxor och maken eller jag hejar på; alla sittandes vid köksbordet. 

Det är också oftast vid köksbordet det blir de bästa samtalen. Man möts på ett bra och enkelt sätt- och ser varandra i ögonen. 

Det är också vid detta köksbord jag gör det sista på predikan, mycket tidiga söndagsmorgnar när ingen ens tänkt tanken att stiga upp. (ja, det är den enda dagen jag gillar att stiga upp tidigt...)

Häromdagen när jag bestämt mig för att göra en "storskrubbning" på vårt köksbord med såpa och svamp, så såg jag att det var repor, gropar, fläckar som inte går bort och till och med inristade bokstäver som kommit av att någon skrivit och tryckt för hårt med pennan. Nej, jag blev inte irriterad utan tänkte mer att här finns märken och minnen. Bordet kändes plötsligt viktigt och värdefullt. Som sagt- utrymmet vid köksbordet är alltid förberett och extrastolarna beredda. Välkommen till vårt köksbord- en del av vår familj tror jag.

Men imorgon har vi sommarfest -  då får vi nog använda alla bord vi har, annars får vi inte plats. 

Men redan tidigt, tidigt söndagmorgon då sitter jag där igen- och plitar det sista på predikan.

Bara bordet och jag.

I ett mellanrum

Idag känns det som att vara i ett mellanrum. Det är nämligen sista semesterdagen och i morgon väntar arbetet. Jag sitter och summerar sommaren: Mycket tid med familjen, goda vänner, firat 15 år bröllopsdag och firat 45 år  som människa, solat, badat, varit i storm, äntligen fått rutin på "springningen" varit i Småland och Frankrike.m.m

I år har jag också fattat viktiga beslut både när det gäller mig själv och mitt arbete. Måtte jag klara av att hålla dem... 

Dagen idag är ett mellanrum. För på något sätt har jag redan börjat arbeta och funderar på allt det som måste bli gjort. Ja, jag kunde inte låta bli utan jag satte mig ner vid datorn och började skriva och planera. Sen kom jag på att jag faktiskt inte hade börjat att jobba än (!?) och slog ihop datorn. 

En sån konstig dag är det idag. Jag har semester, men ändå inte, känns det som. Därför tänkte jag att bilden med prästskjorta och solhatt passar bra idag: lite både-och- känsla. Bilden är inte tagen idag. Bilden är från en predikan för ett tag sedan. Jag har den där hatten på mig när jag är rädd för att jag är så osynlig att ingen ser mig och lägger märke till mig. Nja... Det var nästan sant. I alla fall hade jag den en gång under en predikan på en familjegudstjänst. Predikan handlade om hur det kan vara när man är rädd för att ingen ser en och längtan efter att bli älskad och sedd. Men hatten ligger fortfarande i en skrivbordslåda på exp. Kanske kan jag ta på mig den i morgon också? Frågan är om jag inte gör ett jättebra planeringsarbete med hatten på- bara ingen kommer på besök...

Tack, Uffe!

Igår kväll samlades vi igen. Många olika åldrar, men alla med en sak gemensamt: vi kan inte tänka oss en sommar utan Lundell. I nästan tre timmar fanns jag i en tidlös tillvaro och allt var bara gott. 

Vi står där tillsammans, och fastän man aldrig pratat ett ord med den som står bredvid, så känner man samhörighet och gemenskap. Och vi sjunger tillsammans, för vi kan alla texter utantill. Även de som skrevs på 70-talet.  

 Ulf Lundell blev min idol redan för 30 år sedan. Han rockade och trotsade mig igenom tonårstiden. Sen dess har han bara hängt med. Jag kan inte leva utan hans musik. (ja, kanske lite överdrivet, jag vet...)

När jag kör ensam i bilen är det nästan alltid med en Lundell CD på hög ljudnivå och jag sjunger högt och känner mig fri. Likadant är det när jag sitter i kyrkan på exp. Då är det också ofta Lundell som sjunger. I alla fall om ingen annan är där. 

Lundell är en samhällskritiker, profet, evangelist,romantiker och en riktig rock´n rollare, i en och samma människa. Jag har varit på många konserter genom åren. Lyssnat, sjungit,  dansat och stått längst fram vid scenen. Och ja, jag erkänner att jag en gång stått på scen med Lundell och några andra och sjungit "Snart kommer änglarna att landa". Men nu är jag tant och allt går lugnare till. Så också igår. Och för er som undrar kan jag berätta att min sång med Lundell på scen finns inte på youtube, för det här var länge sen ;). Vad är det som är så bra med Ulf Lundells musik, frågar en del ibland. Svaret kanske helt enkelt är att jag lyssnat på honom i 30år. Hans musik är en stor del av mitt liv. Och nu har han till och med slutat säga att han åker på avskedsturné. Igår lovade han komma tillbaka nästa år...

I djungeln med ett spännande kylskåp

Igår var vi en sväng till Lönstrup och "klättrade" till fyren. Den är helt inbäddad i sand och man får göra en rejäl klättring i sand för att komma upp och se den. Alla ni som vet att jag är förskräckligt rädd för höjder, förstår kanske vilken kamp jag hade för att våga upp. "Du kan, mamma" ropade sonen. "Do kräxlar väl inte" ropar dottern på familjens hemmagjorda muminspråk. Jodå, jag kom upp. Kolla bilderna nedan får ni se.

Men nu är jag hemma igen i Kållered. Många minnen att lagra inför vintern; Paris med vackert väder och härlig atmosfär, Danmark med storm och hav, Belgien med en rolig poolskötare som inte kunde något (?) språk utan talade med ljud och rörelser, Hipp, hipp på DVD och barnen och jag skrattar så vi kiknar och så all kartläsning med återkommande "Baustell" och "Umleitung". Plötsligt kom jag ihåg lite av den tyska jag läst i 5 år. Min franska är däremot inte god, men betydligt bättre än fransmännens engelska!!

Nåväl. "Borta bra men hemma bäst". 

Det var när jag klev ur bilen som jag såg det: Djungeln! Dvs vår trädgård. ALLT hade växt till oigenkännlighet. Så nu vet vi vad vi ska göra de närmaste dagarna... 

Katten Sally kom inspringandes och jamade. Hon hade bara positiva saker att berätta om kattvakten I och farbror Å med fru A. Tack, för det. Och tack för det spännande innehållet i kylskåpet! När jag skulle lägga in vår mat i kylskåpet såg jag ny och annan mat. Rester från alla våra inneboende antar jag. 

Undvik peáge- kalla på polis!

Eftersom jag redan fått frågan varför jag har en bild på en polisbil (!?) bland mina semesterbilder (Se Några semestervyer) så ska jag förklara det strax. 

Först vill jag bara berätta att "La tour d´europe" varit god. Jag trasslade till det och blev lite sjuk, men annars gott. Vi har vandrat på champs elysée, varit under Eiffeltornet (resten av familjen var förstås uppe i, och inte under) firat gudstjänst i Notre Dame, varit på museer och trampat omkring på Disneyland i 35 C värme.mm. Framförallt har vi varit tillsammans alla fyra. Det är något speciellt när man tillbringar så mycket tid tillsammans på en liten yta.  Vi lever fortfarande husvagnsliv och återvänder till Kållered först den 4 augusti. Då har vi nästan varit ute en månad! 

Just nu är vi i Blåvand i Damark. Jag älskar Danmark! För i landet har vi tillbringat så många lov, semestrar att jag känner mig så hemma. Ska jag emigrera någongång får det bli till Danmark! 

I förrgår var det dock storm och regn men ändå härligt att vara alldeles intill havet. Det är något alldeles speciellt med havet: när det stormar och dånar från havet så att man knappast kan tänka eller andas så känns det som att det är bara nuet som gäller. Jag vandrar gärna fram och tillbaka på stranden vid havet och plockar snäckor och stenar. Det är en behaglig tillvaro där jag verkligen känner mig närvarande. Annars är det mest sudoko. 

Ja, så var det där med polisbilen ja... Maken och jag har våra klara roller: Han kör bil och jag läser kartan. Bland annat för att han kör bäst- men också för att jag gillar att bestämma och peka färdriktning ;). I Frankrike var det lite mer avancerat att läsa kartan eftersom vi skulle undvika de stora vägarna, eftersom de kostar pengar. ( Kodord: PEAGE) Jag trasslade till det lite när vi var på väg ut ur Paris och vips- så stod där en polis med sin bil. Han eskorterade oss ut på den rätta vägen. Orsaken till eskorten var nog mest att han inte kunde beskriva vägen på engelska. Bilden är tagen från min kartläsarplats.Den enda besvikelsen i det sammanhanget var att han inte satte på sirenerna.Nedan finns lite bilder från stormigt hav i Danmark.