himmelsgräs

"Rävarumpa". Ja, så har jag lärt mig att blomman på bilden heter. Undra på att jag aldrig gillat den utan mest sett den som ogräs. Blomman växer, såvitt jag vet, i hela Sverige. Jag minns i alla fall alla mina somrar i Kriunatrakten där det fanns rikligt av denna blomma. 

Fast där hette den inte rävarrumpa, utan rallarros, mjölkört eller mjölke. Kanske har den så många namn för att den finns överallt. Den växer också överallt. Växer till och med på de allra mest omöjliga ställen. Ett fult och livlöst kalhygge blir snart vackert igen med fullt med denna blomma.

Lite trotsigt sprider den sig överallt och växer upp på alla möjliga och omöjliga ställen. Kanske är det därför som "rävarumpa" i Dalarna kallas för himmelsgräs? Himmelsgräs måste väl vara ett "gräs", eller rättare en blomma, som kan leva och skapa skönhet, färg och glädje där det egentligen är omöjligt? Den lever trots förutsättningarna.

Nej, jag tänker inte längre kalla denna blomma för "rävarumpa", inte heller ska jag mer tycka att den är i vägen. Jag ska kalla den för "himmelsgräs", eller möjligen "evangelieblomman". Blomman på bilden växer just utanför mitt fönster på kyrkans expedition. Måtte ingen rycka upp den. För kyrkan måste väl ha himmelsgräs på sin tomt?!

Ny kyrka: inga gränser bara centrum?

Jag funderar ofta på den nya kyrkan och hur vi bäst är kyrka. Det känns oerhört viktigt att inte bli en ny "förening" med skarpa gränser i "innanför" och utanför". Det är nämligen inte att vara kyrka. Kyrka (grek. Kyriakos= Herrlig, Herrens) är att samlas kring centrum, som förstås är Jesus Kristus (Kyrie=Herre). Ändå är det som om vi inte kan låta bli att dra upp gränser och tala om för varandra var gränsen går och varna för alla felaktiga vägar. Vågar vi något annat den här gången? Vågar vi vara kyrka nu?

När min familj var ute och reste i Europa för några veckor sedan, så var min uppgift att vara kartläsare. Det var ingen större svårighet i Tyskland, då man bara kör på autobahn. Svårare var det när vi kom till Frankrike. Det var då vi skulle undvika alla "peage" vägarna, för att slippa betala. De små vägarna är också vackrare och lugnare att åka på när man färdas med husvagn. 

I början gav jag information om vilken avfart maken skulle svänga av på. Men jag gav också mer information. "Det är väldigt viktigt att du inte kör in när den blåa skylten kommer (peageväg) du ska heller inte ta den första avfarten som kommer." Efter ett tag insåg jag hur korkat det var att göra maken uppmärksam på de vägarna han inte skulle ta! Det räckte väl med att bara uppmärksamma den vägen vi skulle in på. Så blev detta också en bild för mig hur samtal och debatt i kyrkan ibland förs. Det är som om en del lägger all kraft och energi på att tala om vilka vägar vi inte ska ta, dvs "vi måste varna för att göra detta.." " det är inte rätt att.."Men snälla nån, varför göra det? Det talar om en liten tilltro till människan. Men också en liten tilltro till Gud själv och evangelium. I evangelium finns Guds tro på människan, hur Gud bemyndigar oss till växt, mognad och ansvar. Det är viktigt att peka på den rätta vägen också i den nya kyrkan. Men låt oss sluta med att lägga energi på att tala om alla vägar man inte ska gå. Det är på ett sätt ointressant. Kyrka är att ha Kristus i centrum. Det borde innebära att vi också vågar lita till evangelium och Guds förekommande nåd i varje människa. Det räcker med att ha Kristus som centrum, leva och samlas kring centrum. Det är inte vår uppgift att omyndigförklara människor. Speciellt inte när Gud bemyndigar!

Rum för möten

På bilden här intill ser ni vårt köksbord och en del av köket. Vi bor i ett stort hus med många och en del ganska stora rum. Frågan är om inte köket är ett av de minsta rummen. Ändå är det där vi är mest. 

Vi har ett stort köksbord med plats för ca 8 pers. Men- varför inte då fälla ner den lilla extraklaffen och därmed få större utrymme i köket? Jo. därför att det är bra att det finns extra platser förberett redan innan det kommer någon på besök. Köksbordet ser ut så här hos oss för att vi välkomnar fler att äta med oss. Extra stolarna finns redo och är bara att fälla ut. Bra va?

Ja, i köket tillbringar vi mycket tid- trots att det kanske är det minsta rummet i huset. Det betyder alltså att vi gör så mycket mer än bara äter i köket. Det är vid detta köksbord som barnen gör sina läxor. De har båda två egna skrivbord på sina rum- men det är så mycket mysigare att sitta i köket tydligen. Ofta sitter vi allihop kring köksbordet och gör våra "läxor", dvs H och G gör sina läxor och maken eller jag hejar på; alla sittandes vid köksbordet. 

Det är också oftast vid köksbordet det blir de bästa samtalen. Man möts på ett bra och enkelt sätt- och ser varandra i ögonen. 

Det är också vid detta köksbord jag gör det sista på predikan, mycket tidiga söndagsmorgnar när ingen ens tänkt tanken att stiga upp. (ja, det är den enda dagen jag gillar att stiga upp tidigt...)

Häromdagen när jag bestämt mig för att göra en "storskrubbning" på vårt köksbord med såpa och svamp, så såg jag att det var repor, gropar, fläckar som inte går bort och till och med inristade bokstäver som kommit av att någon skrivit och tryckt för hårt med pennan. Nej, jag blev inte irriterad utan tänkte mer att här finns märken och minnen. Bordet kändes plötsligt viktigt och värdefullt. Som sagt- utrymmet vid köksbordet är alltid förberett och extrastolarna beredda. Välkommen till vårt köksbord- en del av vår familj tror jag.

Men imorgon har vi sommarfest -  då får vi nog använda alla bord vi har, annars får vi inte plats. 

Men redan tidigt, tidigt söndagmorgon då sitter jag där igen- och plitar det sista på predikan.

Bara bordet och jag.

I ett mellanrum

Idag känns det som att vara i ett mellanrum. Det är nämligen sista semesterdagen och i morgon väntar arbetet. Jag sitter och summerar sommaren: Mycket tid med familjen, goda vänner, firat 15 år bröllopsdag och firat 45 år  som människa, solat, badat, varit i storm, äntligen fått rutin på "springningen" varit i Småland och Frankrike.m.m

I år har jag också fattat viktiga beslut både när det gäller mig själv och mitt arbete. Måtte jag klara av att hålla dem... 

Dagen idag är ett mellanrum. För på något sätt har jag redan börjat arbeta och funderar på allt det som måste bli gjort. Ja, jag kunde inte låta bli utan jag satte mig ner vid datorn och började skriva och planera. Sen kom jag på att jag faktiskt inte hade börjat att jobba än (!?) och slog ihop datorn. 

En sån konstig dag är det idag. Jag har semester, men ändå inte, känns det som. Därför tänkte jag att bilden med prästskjorta och solhatt passar bra idag: lite både-och- känsla. Bilden är inte tagen idag. Bilden är från en predikan för ett tag sedan. Jag har den där hatten på mig när jag är rädd för att jag är så osynlig att ingen ser mig och lägger märke till mig. Nja... Det var nästan sant. I alla fall hade jag den en gång under en predikan på en familjegudstjänst. Predikan handlade om hur det kan vara när man är rädd för att ingen ser en och längtan efter att bli älskad och sedd. Men hatten ligger fortfarande i en skrivbordslåda på exp. Kanske kan jag ta på mig den i morgon också? Frågan är om jag inte gör ett jättebra planeringsarbete med hatten på- bara ingen kommer på besök...

Tack, Uffe!

Igår kväll samlades vi igen. Många olika åldrar, men alla med en sak gemensamt: vi kan inte tänka oss en sommar utan Lundell. I nästan tre timmar fanns jag i en tidlös tillvaro och allt var bara gott. 

Vi står där tillsammans, och fastän man aldrig pratat ett ord med den som står bredvid, så känner man samhörighet och gemenskap. Och vi sjunger tillsammans, för vi kan alla texter utantill. Även de som skrevs på 70-talet.  

 Ulf Lundell blev min idol redan för 30 år sedan. Han rockade och trotsade mig igenom tonårstiden. Sen dess har han bara hängt med. Jag kan inte leva utan hans musik. (ja, kanske lite överdrivet, jag vet...)

När jag kör ensam i bilen är det nästan alltid med en Lundell CD på hög ljudnivå och jag sjunger högt och känner mig fri. Likadant är det när jag sitter i kyrkan på exp. Då är det också ofta Lundell som sjunger. I alla fall om ingen annan är där. 

Lundell är en samhällskritiker, profet, evangelist,romantiker och en riktig rock´n rollare, i en och samma människa. Jag har varit på många konserter genom åren. Lyssnat, sjungit,  dansat och stått längst fram vid scenen. Och ja, jag erkänner att jag en gång stått på scen med Lundell och några andra och sjungit "Snart kommer änglarna att landa". Men nu är jag tant och allt går lugnare till. Så också igår. Och för er som undrar kan jag berätta att min sång med Lundell på scen finns inte på youtube, för det här var länge sen ;). Vad är det som är så bra med Ulf Lundells musik, frågar en del ibland. Svaret kanske helt enkelt är att jag lyssnat på honom i 30år. Hans musik är en stor del av mitt liv. Och nu har han till och med slutat säga att han åker på avskedsturné. Igår lovade han komma tillbaka nästa år...

I djungeln med ett spännande kylskåp

Igår var vi en sväng till Lönstrup och "klättrade" till fyren. Den är helt inbäddad i sand och man får göra en rejäl klättring i sand för att komma upp och se den. Alla ni som vet att jag är förskräckligt rädd för höjder, förstår kanske vilken kamp jag hade för att våga upp. "Du kan, mamma" ropade sonen. "Do kräxlar väl inte" ropar dottern på familjens hemmagjorda muminspråk. Jodå, jag kom upp. Kolla bilderna nedan får ni se.

Men nu är jag hemma igen i Kållered. Många minnen att lagra inför vintern; Paris med vackert väder och härlig atmosfär, Danmark med storm och hav, Belgien med en rolig poolskötare som inte kunde något (?) språk utan talade med ljud och rörelser, Hipp, hipp på DVD och barnen och jag skrattar så vi kiknar och så all kartläsning med återkommande "Baustell" och "Umleitung". Plötsligt kom jag ihåg lite av den tyska jag läst i 5 år. Min franska är däremot inte god, men betydligt bättre än fransmännens engelska!!

Nåväl. "Borta bra men hemma bäst". 

Det var när jag klev ur bilen som jag såg det: Djungeln! Dvs vår trädgård. ALLT hade växt till oigenkännlighet. Så nu vet vi vad vi ska göra de närmaste dagarna... 

Katten Sally kom inspringandes och jamade. Hon hade bara positiva saker att berätta om kattvakten I och farbror Å med fru A. Tack, för det. Och tack för det spännande innehållet i kylskåpet! När jag skulle lägga in vår mat i kylskåpet såg jag ny och annan mat. Rester från alla våra inneboende antar jag.