Läser och läser. Och läser igen. Jag ligger efter med läsningen inför nästa resa till Wesley Seminary den 3 januari... Det är inte det att det inte är bra och intressanta böcker- utan just nu bara omöjligt att få allt att gå ihop. Som om dygnet har för få timmar. Fast det där vet jag ju att det är feltänk, för allt handlar om prioriteringar. Men jag har mycket som snurrar runt i hjärna och hjärta- och då är det lättare att koncentrera sig på alla möten med människor, istället för att läsa alla böcker. Många möten med många människor blir det som pastor så här års. Det är som om den hektiska tiden i församlingen är i adventstider och inte i juletid. Förra helgen var en härlig helg med julmarknad och överfull kyrka på adventsgudstjänsten på söndagen. Under veckorna är det alla avslutningar. Ja, det är en härlig tid med många härliga möten. Men, läsningen blir lidande... Denna helg är ledig, men läsandet hänger över mig.
När jag väl sätter mig för att läsa, så sätter det ingång mycket frågor, kritik och funderingar på vad kyrka och församling egentligen är. Det jag läser handlar mycket om vad som är kyrkans identitet och vad vi, olika samfund, har lagt till, som "nödvändigt" och var för sig, hävdar är hämtat från Nya testamentet! Men, är det det? Tänk om vi skulle våga ifrågasätta våra organisationer, strukturer, allt prat om kongregationalism, konnektional m.m och gå tillbaka till Bibeln, ställa frågan: Vilka är vi?
Spännande tanke, men nu måste jag gå tillbaka till böckerna igen :)
Under några veckor har jag, med spänning följt Robin Söderlings matcher i hopp om att han skulle kunna komma till Masterslutspel i London. Besvikelsen var stor, när han hamnade just utanför de åtta bästa som får vara med. När Rodderick anmälde sig skadad fick Robin vara med. Och vilken reserv! Först spelade han ut Nadal och visade därmed att matchen i Paris i våras var inte bara en lyckoträff. Igår var det match mot Novak Djokovic. Fem gånger har de mötts tidigare och aldrig har Robin ens varit i närheten att vinna. Igår blev set siffrorna 7-6, 6-1 till Robin! Han storspelade! Tyvärr har jag ingen bra TV- kanal som visar matcherna, men i måndags var jag i Stockholm och kunde gå in på en Sportsbar på Centralen för att få se matchen. Igår satt jag och layoutade de sista på kyrkbladet och var samtidigt uppkopplad på www.tennis.com för att följa varje boll. Men visst hade det varit kul att få se matcherna med världens bäste reserv? Idag spelar grupp A (Robin tillhör grupp B). Två från varje grupp går vidare. Detta betyder att reserven Robin är klar för semifinal. Häftigt!!!!!
Idag kunde jag inte låta bli att tänka på den stackars älg jag en gång fick sitta i lång bilkö och vänta på. Han hade nämligen lyckats med konststycket att komma på "fel" sida om älgstaketet. Dvs det som var byggt och tänkt som skydd mot älgar för oss bilister, var nu ett hinder för den älgen att komma tillbaka in i skogen. Älgstaketet hindrade honom att komma tillbaka. Så fick polisen hjälpa älgen till en grind och tillbaka in i skogen igen. Staket och gränser är verkligen inte alltid bra. Under senaste veckan har jag funderat mycket på gränser och gränsdragningar i kyrkan. Alla dessa "vi och dom" och alla dessa gränspoliser som dyker upp. Gränspoliser som säger sig tala i Guds namn och klivet ut för att berätta var gränsen går. De som ägnar hur mycket tid som helst åt att tala om vad vi inte får göra, vad vi inte får säga, vad som är obibliskt, vad som är syndigt.. Jag frågar mig varför? Finns det något annat motiv än att ni är livrädda själva och ständigt måste jämföra er med andra? Hur vore det om dessa gränsdragare flyttade fokus mot det som är centrum- Jesus kristus. I Guds rike handlar det nämligen inte om att jämföra sig eller konkurrera med andra om platser "innanför gränsen". Den handlar inte heller om att bedöma vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Den ständiga jämförelsen talar om ett sätt att leva där man inte vill ta ansvar över sitt eget liv, och där man tro sig bara har ett värde i jämförelse med någon annan. Så ser inte Gud på oss. Gud jämför oss inte med varandra. Helt enkelt för att varje individ är det bästa han någonsin skapat. Ja, i Guds rike är det omöjliga möjligt: eftersom vi alla är unika så kan vi inte jämföras med någon annan, dvs alla är bäst för dem vi är. Alla är bäst! Därför skulle det vara gott om kyrka och församling kunde få vara en plats där vi möttes som alla de olika människor vi är. Tänk om vi vågade mötet med varandra och vågade dela med varandra utan att låtsas, utan behovet av att dra en gräns och bedöma, utan att konkurrera och jämföra, bara lita på att när vi möts tillsammans och Gud är med oss, så behöver vi inte kontrollera varandra. Gud är mitt ibland oss alla; förekommer oss med sin nåd, älskar oss och bemyndigar oss till fria, levande människor- utan staket och gränser. För Guds rike handlar inte om att fokusera på vilken väg vi inte ska gå. Utan den vi får gå- tillsammans med varandra och Gud själv. Dessvärre tror jag nämligen att det inte bara är älgen som kom på "fel" sida staketet. Jag vet att många människor kom in, men fick "hjälp" att komma ut igen av en hel massa gränspoliser.
Idag har jag nog bättre inställning, tror jag. Igår fick jag fira en god gudstjänst tillsammans med människor som betyder mycket för mig. Mer och mer förstår jag vikten av och glädjen i att få tillhöra en församling. Även om just denna församling råkar vara min arbetsplats- så är jag så tacksam och glad att jag är en del av den. Där är ett ställe där jag kan vila (Ja, fastän jag arbetar), få vara mig själv och få dela det som är roligt och det som är tungt. Jag klarar mig helt enkelt inte utan min församling. Så är det. Och det känns bra!
Nu på eftermiddagen har jag suttit och förberett mig inför själavårdskurs på Överås, träff två.
Ikväll blir fokus på förlåtelse, försoning, skuld och skam. Viktiga ämnen, det också.
Kanske borde vi också lyssnat på låten "This is my life"? Den är faktiskt inte bara nostalgi.
Idag har jag dålig inställning. Det mesta känns fel, utan att det är något speciellt.
Kanske har jag till och med fel inställning? Eller behöver jag bara ställa in mig- och i så fall för vem???
Inställningen är viktig- annars kan mycket bli inställt.
Claes Eriksson beskriver det ordet "inställt" på ett utmärkt sett i klippet nedan. Frågan är bara om han har en bra inställning- eller försöker han bara ställa sig in?
Gudstjänsten i söndags var härlig! Temat var "bönen". Fullsatt kyrka, härliga scouter och en lyckad debut för Moonlight. Väggarna var täckta av papper som var tänkta som ”klotterplank” där man fick skriva vad man ville till Gud. Märkvärdigt hur bra en del kan formulera sig ”JESUS ÄGER” å ”Kom igen, Gud!”m.m Alla formulering helt i dagens vokabulär.Högtidsstunden för scouterna( och kanske också föräldrarna) låg förstås i invigning och märkesutdelning. Några patruller ansvarade för böner, förbön. Suveränt bra.En patrull hade ett kort drama om bön, där de ringde nummerupplysningen för att få tag på Guds telefonnummer, (därav telefonen på altaret) men fick sedan reda på hur enkelt det var att få tag på Gud. Så rätt de har i det.Det gavs också tid i gudstjänsten att skriva egna bönelappar eller skriva till Gud på klotterplanket. Bra sätt att be till Gud på, tycker jag.Moonlight hade en hel bänkrad full av "fans" med klasskompisar. Kul. Debuten gick bra, pastorn/mamman hade inte behövt vara orolig, bara stolt!Nu hoppas vi bara att de båda rockbanden i SMUrfkan få nya instrument, efter det tråkiga inbrottet i våras. Detta hade också tonårsscouterna med i sin förbön: "Gud, hjälp oss få instrumenten tillbaka."Tack, alla scouter, rockbandet, alla duktiga ledare- och inte minst alla föräldrar för förtroendet att få ha hand om era barn och ungdomar.
Idag är det en ledig söndag utan predikan. Saknar gudstjänstgemenskap men valde ändå att vara hemma. Mina grubblerier från gårdagen fortsätter dock. Nu har maken och jag möblerat om i Tv-rummet, så förändras i alla fall något...
Under några dagar har jag också extra mycket funderat på kyrka, församling och vilka vi är.
Ämnet för dagen i evangelietexten var familjen. Något som är fantastiskt för några och fullständigt kaos för andra. Om detta bla talade maken om i sin predikan idag, tror jag.
Kyrka och församling -Kristi kropp- har också varit "på tapeten" i medierna i veckan, både positivt och negativt. Mest negativt att kyrkans människor kan vara så fördömande och fullständigt såga andras tro, tillit och identitet. Det förstår inte jag. Hur kan man säga att någon har "fel" identitet?Ja, alla bloggar har varit fulla av åsikter. Själv har jag inte skrivit något, vilket är dumt för jag har ju också en åsikt, naturligtvis.
Jag nöjer mig med att säga: Tack Svenska kyrkan och tack Norrmalskyrkan, för att ni vågade!
Och så vill jag bara skicka en särskild kram och hälsning till mina vänner som alltid får försvara sin identitet. Det är om er denna sång handlar om. Tyvärr är det inte bara "svarta huvor och äppelröda kinder" som trampar på er, utan också rundkragar och kyrkans folk. Eva Dahlgren beskriver det bra nedan. Hon vet vad det handlar om...
