allas rätt till sin identitet

Idag är det en ledig söndag utan predikan. Saknar gudstjänstgemenskap men valde ändå att vara hemma. Mina grubblerier från gårdagen fortsätter dock. Nu har maken och jag möblerat om i Tv-rummet, så förändras i alla fall något... 

Under några dagar har jag också extra mycket funderat på kyrka, församling och vilka vi är. 

Ämnet för dagen i evangelietexten var familjen. Något som är fantastiskt för några och fullständigt kaos för andra. Om detta bla talade maken om i sin predikan idag, tror jag. 

Kyrka och församling -Kristi kropp- har också varit "på tapeten" i medierna i veckan, både positivt och negativt. Mest negativt att kyrkans människor kan vara så fördömande och fullständigt såga andras tro, tillit och identitet. Det förstår inte jag. Hur kan man säga att någon har "fel" identitet?Ja, alla bloggar har varit fulla av åsikter. Själv har jag inte skrivit något, vilket är dumt för jag har ju också en åsikt, naturligtvis. 

Jag nöjer mig med att säga: Tack Svenska kyrkan och tack Norrmalskyrkan, för att ni vågade! 

Och så vill jag bara skicka en särskild kram och hälsning till mina vänner som alltid får försvara sin identitet. Det är om er denna sång handlar om. Tyvärr är det inte bara "svarta huvor och äppelröda kinder" som trampar på er, utan också rundkragar och kyrkans folk. Eva Dahlgren beskriver det bra nedan. Hon vet vad det handlar om...

Så vill jag att det ska vara...

Idag har jag funderat mycket. Lite för mycket tror jag.

Jag funderar på det mesta i livet, men allra mest på mitt eget liv. Ulf Lundell är alltid gott att lyssna på. Sången Lugna vatten kommer från hans "evangeline" skiva för många år sedan. Tyvärr hittar jag inget klipp, men lyssna gärna på Glumslövs flickkörs version. Det är en bra bön. En annan bön jag tycker mycket om är en bön ur Förnyelsegudstjänsten i Metodistkyrkans handbok. Den hjälper mig att få prerspektiv på mig själv- och på livet. Se nedan.

 Kristus, jag överlåter mig själv till dig.

Låt din vilja ske var du än ställer mig,

i allt jag gör och får utstå.

Låt din vilja ske när jag är bedrövad

eller tillfreds,

när jag har för mycket att bära

eller känner mig överflödig.

Låt din vilja ske när jag är uppskattad

och när jag är åsidosatt,

när jag har allt eller saknar allt.

I alla förhållanden vill jag stå till

ditt förfogande.

Så vill jag att det skall vara.

Hos dig hämtar jag min kraft.

Låt det förbund som jag har ingått med dig på jorden

genom dopet och Anden bekräftas i himlen. Amen.

 

Dottern som blev fri!

Ikonen på bilden intill har en vän till mig målat. Den hänger på exp på jobbet. Jag ser på den ofta, för att jag så många gånger fastnat vid Bibelberättelsen den föreställer. Berättelsen som i Matteusevangeliet bara är en parentes i en annan berättelse. Hon är parentesen i berättelsen om en man med makt som behöver hjälp av Jesus. Den handlar om en kvinna som ses som oren för att hon har blödningar. Ja, enligt lag var hon oren, vilket betydde att allt hon tog i blev orent. Precis som de spetälska, som dessutom måste ropa ”oren, oren”. Vilket effektivt sätt att tala om för någon att man ÄR fel. Att man bör skämmas för den man är. För säkerhetsskull fick de dessutom påminna sig själva om hur fel de var genom att ropa så fort de såg andra människor. ”OREN!”       Hur känner kvinnan sig? Ja, det är inte svårt att gissa. Hon har varit oren i 12 år. Utan gemenskap, beröring i 12 långa år. Hon vet att var hon än går fram så smutsar hon ner. Lagen talade om vad de människorna skulle göra som blivit ”smutsade” av såna som hon. Hur de skulle göra sig rena. Men lagen talar inte om vad hon kunde göra. Där fanns inget hopp för henne, så länge hon var sjuk (=oren). Människor tittar bort, flyr när hon kommer. Hon skäms över den hon är. Hon har ont och är sjuk. Men sjukast av att vara oren. Sjukast av att skämmas. Nu har hon hört talas om Jesus.             Vad är det som får henne att våga gå ut i folkmassan? Riskera att röra vid, smutsa ner, människor? Riskera att bli kränkt, bortglömd och dömd? Är det längtan efter liv och gemenskap som Gud själv lagt i henne? Eller anar hon vem Jesus är?  Vi kan bara gissa. Vad gör Jesus och vad säger han?   Jo, han stannar, vänder sig om och ser på henne och säger: "Var inte orolig min dotter. Din tro har hjälpt/räddat dig". Hon som bara var en oren parentes blir plötslig kallad dotter av Gud själv. Här slutar berättelsen i Bibeln. Men, min vän har målat en fortsättning i ikonen. Den säger något mer: Det som är så fint med denna ikon, förstod jag inte förrän min vän förklarade det för mig. Bilden föreställer hur Jesus tar tag i kvinnans arm och lyfter den upp i luften, som man gjorde när slavar blev fria. Upp i luften med armen så att alla kan se: Hon har segrat! Hon är fri!  Så många människor som också idag uplever sig ”orena”- dvs inte tillräckliga, inte värdiga i det man är. Så många människor som behöver få uppleva det; att någon sträcker deras arm i luften till att vara stolt och fri för den man är. Egentligen har Jesus gjort det för alla i sin död. Nu är det upp till kyrkan. Vår uppgift som kyrka är att se varandra och sträcka varandras händer i luften: Du ÄR! Du ska VARA! Du är ÄLSKAD! Du är FRI från andra som bundit dig vid att känna dig mindervärdig, prestationsinriktad och skamsen. 

Res dig- du är älskad och fri!

Tidigt i morse läste jag en väns blogg och hamnade då på nedanstående youtube klipp. 

Jag tror inte klippet eller sången behöver förklaras. Den har en härlig liturgi, speciellt för mig som gärna gömmer mig i en huva i hoodtröjan för att jag inte alltid vågar synas. 

I evangeliet idag mötte vi en kvinna som både var änka och fattig. Hon kom till tempelplatsen. Platsen där det tydligt syntes vem som var vem- vilka som var utanför och vilka som fick vara med- och ett fåtal som var utvalda till elit. Där sätter sig Jesus, och som vanligt, ser han det och dem som ingen annan vill se eller orkar se. Den här gången är det änkan. Många är de som lagt i tempelkistan och flera har lagt mycket pengar- men bara av sitt överflöd. 

Änkan gav allt. Allt hon hade och var. Vilken tillit och kärlek! När vi vågar ge allt vi har och är till Gud- fylls vi av kärlek och kan våga se det och dem som bara Jesus såg. 

För vi vet att vi är älskade och får vara dem vi är: då behöver man inte trampa på någon. Så av med luvan och res dig! För livet, Gud och kärleken!

Licensen är klar!

Helgen innebar en intressant ekumenikdag i S:t Jakob och på söndagen en härlig nattvardsgudstjänst i kyrkan. 

Men för mig är ändå den viktigaste händelsen och nyheten att G klarade sin licens i gokart! Nervös och pirrig åkte han iväg igår på morgonen. Han hade pluggat mer än vad han brukar göra i skolan, så jag förstod att detta var viktigare än allt annat...

Naturligtvis klarade han provet och körningen verkar ju gå bra också. (se bild. G ligger tvåa) 

Nu återstår bara hur vi ska lösa fortsättningen; i tid och pengar. Nu ska jag sätta mig och skriva några rader om nåden, som ska vara ett arbetsmaterial i Equmenia. Det känns som en bra start på veckan; i nåden.