Jul, tradtioner och tacka vet jag Göteborg!

Julafton. Dagen har ägnats åt familj, mat och mys. Igår var stora bakardagen, klä julgranen och ta fram julkubban med alla figurer. Samt hänga upp julstjärnan. Precis som i de flesta familjer har vi våra traditioner kring  vem som sköter vad, så allt blir till det bästa. Eller i alla fall som det brukar. Nu har vi precis delat ut och öppnat alla julklappar. Utdelandet av julklappar sköttes  fint av vår egen lille tomtenisse, G. Storasyster S sköter nu musiken och väljer bland allas CD julklappar, H och G provar det nya monopolspelet. Själv ska jag sätta det sista på predikan för nattens julgudstjänst. Eller ska jag testa H:s boxhandskar? 

Kanske inte. Jag väntar i alla fall med monopol till imorgon. Detta är  MONOPOL Göteborg. Känns genast mycket roligare, tycker jag... I det gamla monopolet associerar jag så ofta de köpta gatorna, T-banestationerna med alla tågresor och sammanträden. Monopol Göteborg kommer definitivt att bli roligare. Det är ju bara 14 minuter hemifrån med pendeln till centralstationen!

kl.23:00 börjar julnattsgudstjänsten i kyrkan. Kören, solister, mycket psalmer, mycket ljus- mycket värme på många sätt. Välkommen! Se lite bilder från julbak, granen, krubban. God jul! 

spel på julen?

Julen närmar sig. Förra veckan spelade vi sex föreställningar julspel för alla förskolebarn i Kållered. Kul, för oss som spelade, men kul också för barnen hoppas jag. Annars är det lätt att få spel på julen, för det är så många "måsten" och fokusering på helt fel saker. Med åren har jag lärt mig bortse från de flesta "måsten" och drabbas sällan av julstressen. Eftersom jag arbetar både julnatten och annandag jul, så känns det viktigt att där emellan kunna ta det lugnt och bara umgås med familj, släkt och vänner. Vi har ju också ett födelsedagsbarn i familjen den 28 december, så det finns anledning till kalas hela helgen. Igår sjöng vi in julen i kyrkan. Många julpsalmer- både nya och gamla. Dessutom sjöng dottern H med kompis E två sånger: "Halleluja" och en ny julsång skriven av dottern H " The brightest christmas of them all.

Så här är texten:

All I want this christmas is an old and friendly song

So I can sing all day long

Snowflakes are falling outside 

And the water becomes ice

Christmas is the time to be nice

Let's make this last forever or as long as it can be

It's the gift I want under my christmas tree

This year

This year

Let's reach out to help

Not a tear

Not a tear

Will be on a poor childs face

If we work this world won't fall

And we can make this 

The brightest christmas of them all

But God haven't forgot them 

The ones who has it tough

What we do is not enough

Instead of helping others 

We declaim a war

We're not happy we want more

Those people have real feelings 

We can't just mess around and when

We're scared go under ground

All I want for christmas is for all of 

Us to say:

God didn't want life this way!

This year.......

All I want for christmas

All I want for christmas

All I want for christmas

All I want for christmas

I:This year......... :I

metodister i vemod och mod i Norrköping

 I söndags var maken och jag i Norrköping och firade gudstjänst i Metodistkyrkan i Norrköping. Det har vi gjort många gånger förr, eftersom maken var pastor i den församlingen i 9 år. Under dessa år arbetade jag i Linköping, men församlingen i Norrköping var en oas för mig, där jag inte var pastor utan var med i en bönegrupp och firade gudstjänst med många goa och goda människor! 

I synnerhet fanns jag i församlingen under den tiden då jag var föräldraledig. I församlingen fanns också rum för vår lilla H och senare hennes lillebror G, som barn till två pastorer behövde de extra omsorg under gudstjänsttid. Ja, det var många minnen som poppade upp i hjärta och hjärna när vi parkerat utanför kyrkan. 

Dessutom var det en alldeles särskild söndag i söndags. Då firades nämligen den sista gudstjänsten i Metodistkyrkan på Bredgatan 15. Nattvardsgudstjänst med avsakralisering av lokalen. Nejmen, vad sorgligt, kanske ni tänker. Men det var inte sorgligt. Kanske helt enkelt för att metodistförsamlingen visserligen sålt sin kyrka, men inte upphör att finnas! Nu flyttar man istället in hos Baptisterna i deras kyrka. Varken baptister eller missionare firade gudstjänst i sina kyrkor denna söndag, utan var på plats i Metodistkyrkan. Det kändes fint, lite symboliskt, att de inte bara tar emot församlingen i sina lokaler utan också kommer till mötes i metodistförsamlingens sista gudstjänst i sin gamla lokal. Hela gudstjänsten präglades av tacksamhet, mod och hopp inför framtiden. Predikan handlade om att vi måste fokusera på det som är viktigt och därför behöver lämna det vi inte behöver. I avsakraliseringen, lästes en växelbön med tack för vad Gud gjort med människor i den kyrkan. Allra sist i gudstjänsten, bars altarets ljusstakar, nattvardskärl och Bibel ut och församlingen följde efter. Visst såg jag (och kände själv) en och annan tår när vi bar ut allt. Så många minnen och så mycket tacksamhet. Jag frågade några i församlingen hur de kände det nu. Alla sa, "det är mycket minnen. En särskild dag. Men inte sorgligt, för vi går vidare in i något nytt. Något som är bra för oss." Modiga metodister i Norrköping. redan på kyrkkaffet hade visionsgruppen med missionare, baptister och metodister möte inför formulering av vision och inför den spännande framtiden!

 På bilden nedan; ljus och Bibel bärs ut. Nu är lokalen inte längre en kyrka.

     

Stulet liv

Livet är inte rättvist, säger vi ibland som en liten tröst till oss själva och den som har det svårt. Nej, livet är inte rättvist, men vi måste göra allt vi kan för att alla verkligen ska få ha sin rätt. Det gäller i synnerhet oss som kyrka. Men, så lätt vi kommer in i samma tänk som övriga världen. Vi delar in människor i normala- onormala, starka- svaga osv. Eftersom alla människor är skapade helt unika och originella så finns det väl inget som är normalt och annat som är onormalt? Det som är normalt är det som passar i normen; men Bibeln talar om att det inte finns någon norm för människor. Helt enkelt därför att alla är av Gud önskade, skapade, älskade och alldeles oersättliga. Vi vill så gärna gruppera andra människor och oss själva, sätta en stämpel: normal eller onormal? Allt för att vi ska ha kontroll och veta vad vi har människor. Men det är alldeles upp och ner. Vi är unika och annorlunda allihop! Ingen finns till för att den ska jämföras med någon annan. Utan varje människa finns till för att Gud så ville och varje människa har sin unika gåva. Vågar vi leva så, så förstår vi att livet handlar inte om att jämföra, gruppera och ha kontroll över varandra. Utan att vara beroende av varandra. Gud har gett oss åt varandra! Nedan finns ett klipp från rapport. Det handlar om Olle, som blev bestulen på sitt liv. Han ansågs onormal. Hamnade på anstalt. Hedra Olle kan vi göra genom att inse att så här illa kan det bli, när vi grupperas och stämplas. Gud hjälpe att vi slutar upp med det. Och bemyndigar Olle, mig, dig och alla människor - till Guds älskade original!

Min brandgula skrivmaskin

"Varför skriver du inte längre i din blogg?"  Frågan var positivt ställd till mig, och fick mig att fundera på varför det faktiskt gått en hel månad sedan jag skrev sist. Svaret är att jag inte vet. Kanske helt enkelt för att livet är just nu så fyllt av en massa annat skrivande. "Secret wiriting", som inte en enda människa vet om. (ja fast nu vet ni ju...) Jag tänker på när jag fick min första skrivmaskin som 12åring. Den bästa present jag kunde fått. Den var orange (brandgul!) och mina tankar, dikter och berättelser syntes helt plötsligt i tryckta bokstäver på papper. Jag drömde om att ägna hela livet åt att skriva. Så blev det ju inte, även om jag skriver mycket, så talar jag väl desto mer. Min dotter H är nu 14 år och jag vet vad hon drömmer om att bli. Det krävs massor av år med svåra studier. Men jag är glad att hon har en dröm! En annan dröm för henne handlar nog om musik och sång. Nedan finns en låt som heter "until I get my darling back". Den är skriven och framförd av min dotter H. Det är också hon som gjort videoklippet.

Lyssna. Helt objektivt (???) tycker jag hon är fantastisk!

HOPP-hoppas för barnen

Ikväll är det "Världens barn" gala på TV. Jag vet inte riktigt varför, men det är något som jag verkligen blir irriterad på. Nej, det borde jag inte bli, för galan leder till att åtskilliga miljoner kronor samlas in och kan vara till nytta för barn som har det svårt i hela vår värld. Det är ju viktigt! Men kombinationen av glittriga artister, utlottningar av svindyra bilar, utlandssemestrar i paradisorter och bilder på svältande och lidande barn, är en kombination som får mig att bli illamående. Klyftan mellan fattiga och rika, mellan rättvisa och orättvisa, mellan frihet och förtryck, blir så jättestor och påtaglig när jag sitter framför TV:n med popcorn och verkligen inser att jag är den priviligierade. Ja, jag vill ge av mina pengar till barn i andra länder som har det svårt. Inte bara vill, utan det är min plikt. Men jag vill inte komma "ovanifrån" med hjälp, som om jag visste bättre och kunde mer än de som behöver hjälp. vem tror jag att jag är i så fall?

Jag vill inte bara se och hjälpa barn i andra länder, utan också de som lever i vårt land. Sverige är ett gott land för ett barn att leva i: agan är förbjuden ,FN:s barnkonvention gäller och mat finns på borden. Ändå är det många barn som aldrig blir sedda och älskade för dem de är. Också i vårt land blir barn misshandlade, utsatta för våld och sexuella övergrepp. Det sker överallt; i missbrukarfamiljer, men också i frikyrkofamiljer. Oftast väljer vi vuxna att inte se, inte höra, inte agera. Så blir barnen skadade i kropp och själ för hela livet. Tänk om vi var lika engagerade i att ringa och anmäla en misshandlande förälder, som att ringa på saaben vi kan vinna i galan. Tänk om vi var lika villiga att hålla om, se och älska barnen- som vår längtan efter prylar och välfärd. Nedan finns ett klipp från youtube och är reklam för den organisation jag finns och arbetar i HOPP- en organisation som jobbar med vuxna som blivit utsatta för övergrepp som barn.

Jesus som "Klangbotten" och middagslur

Idag har jag varit ledig, efter en ganska intensiv helg. I lördags var det  "skräckparty" och församlingsmöte med samtal och remissarbete. Innan ni drar konstiga slutsatser, vill jag säga att "skräckpartyt" inte har ett dugg med församlingsmötet att göra. "Skräckpartyt" var något som sonen var på, utklädd och sminkad till zoombie. Själv föredrog jag församlingsmöte, med gott samtal om den nya kyrkan. Igår var det tacksägelsedag, med tema lovsång. I vår kyrka hade vi två gudstjänster. I gudstjänsten på förmiddagen predikade jag om Jesu försoningsdöd som en "klangbotten" för vår lovsång. En lovsång som kan sjungas i smärta och kamp, eller glädje. Tonen blir ren då vi är sanna i hur vi har det och låter tonen studsa mot klangbotten, Jesus. På kvällen var det en sånggudstjänst under temat "Pärlor ur den andliga sångskatten". Då fick vi sjunga alla de där "pärlorna", dvs de gamla goa väckelsesångerna. Idag har jag försökt att vara ledig, men sneglat en del på min bokhög för studier. Eftersom vädret var fint gick jag ut på balkongen och läste i min gungstol. (se bild). Men, efter efter en stund, blev frestelsen för stor att byta gungstol mot soffan (se bild). Där sov jag gott i solen. En riktig middagslur...

För stor för att leka?

Så är jag tillbaka i Sverige och Kållered igen. Om några timmar ska jag vara på daglediga och prata om "Emils, Idas och Pippis mamma", dvs Astrid Lindgren. Barnboksförfattaren som var så mycket mer än en författare. Hon kämpade för barns och djurs rättigheter och hade ett enormt rättvisepatos. Hennes böcker handlar om barn som leker och busar, men också bekymmer och oro som barn kan ha. Att jag är särskilt förtjust i Astrids böcker, kanske också beror på att jag bott i Lönnerberga/Silverdalen i min uppväxt. Jag har mitt eget "Katthult" mellan Lönneberga och Karlstorp, där jag tillbringat många sommar. På bilden ser ni tre gårdar i Sevedstorp, ca 1 mil där jag kommer ifrån. På bilden syns Södergården, Krongården och Östergården. I mittengården bodde Astrid Lindgrens pappa sina sju första år. Kanske känner du igen gårdarna, och i så fall beror det säkert på att det var just här som barnen i Bullerbyn spelades in. En faster till Astrid var 105 år när filminspelningarna skulle börja. Hon sa till Astrid att hon gärna ville vara med i filmen- som en liten flicka igen...

Astrid sa själv att hon tyckte om att leka och att hon var så förtjust i Emil och Kattult därför att det påminde henne om hennes barndom i Småland. När hon var 13 år upptäckte hon helt plötsligt att hon var för stor för att leka. Det blev en enorm sorg för henne. När hon sedan fick egna barn, så upptäckte hon att hon kunde leka igen. Hon var inte som andra mammor som satt på parkbänken och tittade på när hennes barn lekte i lekparken. Hon lekte själv. 

Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Maddicken- ja alla figurer kom bara till henne och presenterade sig, berättar hon. Många är det också som försökt analysera och kritisera de böcker Astrid skrivit. De frågade henne vad hon menade och vad hon hade för syfte. "Jag menade inte ett enda dugg", sa hon själv. Hon ville bara roa barnet i sig själv och hoppades att andra barn också skulle roas! Ja, mycket mer finns att säga om Astrid. Hon är lite av min idol. Men så är hon ju också från Småland...

Bernkastel-Kues, ompa och vinodlingar...

Maken och jag är några dagar i Moseldalen. Vi är i Bernkastel - Kues, närmare bestämt. Det lär vara hjärtat i Moseldalen. Efter en lång bilfärd, med sista bitens slingriga vägar, kom vi fram till vårt hotell. Igår vandrade vi uppför, uppför, längs de tillsynes oändliga vinodlingarna. Vädret var regnigt och disigt, men vandringen var ändå häftig med mycket vackert att se på. Idag har vi varit i Trier, också en häftig stad. På bilden ser ni "Porta Nigra" som byggdes på 100-talet e Kr... Vi hann också med en del kyrkor i Trier. När vi kom tillbaka till Bernkastel- Kues hade S:t Mikaels festen börjat; en höst och vinfest. På plats var förstås en riktig "ompa-ompa orkester" i sann tysk anda. Det var kul att se (och höra) alla glada tyskar som sjöng och dansade. Jag kunde inte låta bli att ryckas med, även om jag inte kunde sångerna alls. Här i Moseldalen är det nu skördetid och det är en hejdundrande samling och glädje kring det som är det viktigaste här; druvorna och vad som produceras ur dem. 

Skapelsen, lidande och ungdomsledare i luften

Natten blev kort, men så är det ju ofta när man är på läger. Idag har vi funderat över Skaparen och skapelsen och även varit ute och vandrat i den. Aldrig är Gud så närvarande nära och helig på samma gång, som när vi firar nattvard i naturen. Idag fick min regnjacka vara altare och en barkbit vara fat åt oblaterna. Härligt gott och fint. Nu på kvällen har vi läst 1 Mos 3, om hur allt det vackra blev trasigt när de första människorna bestämde sig för att de hellre ville vara gudar än människor som Gud tänkt. "VI-tänket" och gemenskapen var bortblåst. In kom istället egoism, oviljan att ta ansvar och viljan att missbruka makten de/vi fått av Gud att vårda och förvalta skapelsen. På en av bilderna nedan kan du se hur vi skrivit lappar om lidande och placerat dem där vi tyckte att Gud eller människan bar ansvaret. Som ni ser blev det mest människan som bar ansvaret. Några lappar skulle kanske suttit i mitten... Imorgon ska vi packa, städa och dra vidare mot Kållereds Missionskyrka och fira gudstjänst. Kolla bilderna från promenad, nattvardsfirande och go gruppbild. Men vad i all sin dar gör vår ungdomsledare hängandes i luften???

Vallersvik

Jag är på konfaläger över helgen. Vi startade ikväll och har åter fått uppleva Vallersviks logiska uppmaningar som tex min favorit "kylskåpet delas på mitten, uppifrån och ner." 

På bilden ser ni en samarbetsövning där konfirmander ska försöka vända på en matta som de själva står på- utan att gå utanför mattan. De lyckades! Ja, ikväll har det varit mest lek och trams, men sånt hör ju till ett läger. Imorgon väntar skapelsen, vattenfärger, gitarr, sång och en pilgrimsvandring med nattvardsfirande vid havet. Jag fattar om ni är avundsjuka. Nu ska jag sova. tror att konfirmanderna redan sover. Faktiskt.

Alla har sin plats

Det är bara en dryg månad kvar till att alla ska ha lämnat sina remissvar inför den nya kyrkan. Spännande. Samtidigt pågår livet, förstås. Världskatastrofer, svält, krig men också människor nära oss som kämpar för sina liv. Människor som längtar efter att få bli älskade och accepterade för dem de är, men aldrig blivit det. Andra människor som av samhället klassats som mindre värda, dumma i huvudet eller bara inte blivit tagna på allvar och lyssnade på. Människor som helt enkelt inte fått ta den plats de inte bara har rätt till utan som Gud från början gav dem. En Gudagiven plats som någon eller några människor tog ifrån dem. När ska kyrkan våga kliva fram och låta alla dem ta sin plats, som de har rätt till? Jag menar inte att samtal och diskussioner kring organisation, ämbete, dop och ledarskap är oviktiga. Tvärtom. Men det skulle inte behöva utesluta det viktiga samtalet om vem kyrkan är till för. Det räcker inte med att vi svarar "alla människor", utan jag tror det behövs samtal, utvärderingar och kritik över hur samhällets hierarkier och tänkande också påverkat vår syn på varandra. Annars kommer den nya kyrkan bara att bli en ny medelklasskyrka, där människor med samma intressen och utseende möts och organisation och beslut kommer att vara en kopia av ett företag. Jag tror inte det är det vi vill. Nu ska vi våga något nytt. Jag tror att Jesus Kristus själv är den som kallar oss till det. Vi ska hjälpa varandra att ta den plats vi var och en har rätt till och hjälpa dem som blivit fråntagna sin plats, att få den tillbaka.

Samling

Igår hade vi samlingssöndag. det var nattvardsgudstjänst med sång av den "lilla" kören och Bibelutdelning för årets konfirmander. Jag är så tacksam att få vara pastor i en sådan god och varm församling. Speciellt kul var det att få hälsa våra sex nya konfirmander välkomna. I veckan som ligger framför kör alla verksamheter igång. Det som verkligen ska bli spännande är vår nysatsning på alpha. Församlingen har anordnat alphakurser sedan 2001, och sedan 5 år tillbaka också tillsammans med de andra två kyrkorna i Kållered. I år har vi hyrt in oss i Vuxenskolans lokaler och provar på att inbjuda till alpha på eftermiddagen. Sedan en vecka tillbaka har vi placerat ut "trottoarpratare" med reklam och delade också ut reklamlappar för alpha under invigningen av den nya trappan vid Kållereds Station. Om detta kommer att innebära att nya människor hittar till alphakursen, har jag ingen aning om. Men vi har i alla fall synts och gjort reklam för oss. Samt visat att vi inte måste sitta i våra kyrkolokaler och vänta på att människor ska komma till oss. På onsdag är det dags för första träffen för konfirmanderna också det något som jag ser framemot. Att få umgås med konfirmander i nästan ett helt år, är lärorikt, för de har så många bra frågor och tankar som utmanar oss ledare att tänka till. Inför konfirmationen har vi de senaste åren också låtit konfirmanderna skriva en mässa och ibland tänker jag att när det ska skrivas en handbok för gudstjänst i den nya kyrkan, så borde man låta tonåringar formulera böner och texter. En spännande höst i kyrkan. Men idag är jag ledig...

Mötesplats

”Goddag yxskaft!” Det är ett uttryck vi använder när någon svarat något som inte alls hänger ihop med vad den första sade. Det händer ibland, när man är disträ, inte har förstått eller bara inte lyssnat. Det som händer oss ganska ofta är att vi talar till varandra, men inte med varandra. För att kunna prata med varandra måste det till ett möte där vi både ger och tar emot. Inte bara ger. Inte bara tar emot. Då först blir det ett riktigt möte mellan människor. Detta låter enkelt, men är inte alltid det. Om ett riktigt möte ska kunna ske behövs tillit, mod, lyhördhet och mycket vilja och kärlek. Hur mycket vi har av allt det där, var och en, beror en hel del på tidigare möten vi haft och hur vi blivit mottagna, lyssnade på, sedda och älskade i från början av vårt liv.Kyrka och församling är tänkt att vara en plats som ger rum för sådana riktiga möten. Stämmer det? Jag tror att det i församlingen, precis som i alla andra sammanhang, finns goda möten, men också gånger då vi bara talar till varandra och kanske en och annan gång också ett ”Goddag yxskaft” - möte.  Det som är så speciellt med gemenskapen i kyrkan är att den är grundad i Jesus Kristus själv. Han som älskar gränslöst och älskat alla människor så mycket att han dog, för att vi skulle våga de riktiga mötena med varandra och få leva i kärlek och gemenskap. Jesus Kristus uppstod, lever och är grunden och centrum i vår gemenskap i församlingen. Jag tror att vi ska vara lite självkritiska och se; att i vår iver att tjäna, hjälpa och berätta om Jesus, har vi ibland blivit dem som endast gett och hjälpt.  Det har verkat som om vi inte behövt ta emot från andra människor. Det har skapat ett ”vi och dom”, ett ”högre och lägre” utan att vi egentligen velat det. Här tror jag att vi som församling, kan våga mycket mer av att också vara en gemenskap som ber om hjälp, som behöver andra och lyssnar på andra. Det kan vi och vågar vi när vi vågar tro att vår gemenskap inte grundar sig på vad vi gör, vad vi lyckas med, inte heller att vi är lika eller måste tycka lika. Vår grund är istället det som också gör det riktiga mötet möjligt: Jesus Kristus som älskar oss och kallar oss att tjäna varandra. Vilket betyder både att ge och ta emot. Så - väl mött i vår kyrka!

 

 

Ny besökare i kyrkan- finns det rum?

Tänk dig att du aldrig varit i din kyrka och firat gudstjänst förut. Vad skulle du tänka, känna och uppleva där då? I boken Beyond the First Visit, säger Gary McIntosh att när en ny besökare kommer till kyrkan ställer han sig fyra grundläggande frågor:

1. Finns det rum för mig? Här är det fråga om utrymme, lokaler. Om man inte lätt kan hitta en plats att sitta på i gudstjänsten, inte kan hitta någon parkeringsplats, inte hittar var man ska hänga kläderna eller var toaletten är- ja, då kommer man känna att det inte finns rum för dem.

2. Finns det rum för mig personligen? Här är det mer fråga om identitet. Om man inte ser några människor alls som ser ut som en själv, har samma intresse och samma bakgrund, ålder, livsstil- ja, då kommer man att känna att människor som jag passar inte in här.

3. Finns det rum för mig- i relationer? Här handlar det om besökaren känner sig inkluderad. Om man inte blir innesluten och med i grupper, Bibelstudium m.m Ja, då känner man sig utanför

4. Är det värt det? I dagens samhälle, är tid något väldigt dyrbart. Om besökarna inte får ut något av det som sker i kyrkan, kommer de att känna att engagemanget och kyrkan inte är värd deras dyrbara tid

Varför inte prova detta i din kyrka? Nästa gång du går på gudstjänst, så låtsas du att du aldrig varit där förut. Du vet inte var du ska parkera, du vet inte hur man tar sig in i kyrkan, du vet inte var man hänger av sig kläderna m.m.  Inte heller känner du de personer som sitter runt omkring dig. Du vet inte vad som ska hända i gudstjänsten och vad som förväntas av dig. När du lämnar kyrkan, försök svara på de fyra frågorna ovan. Fundera också över allt som du känt. Är det värt att gå dit igen? Varför? Eller varför inte?

Stay cool, Ingrid!

Jag har nu inlett min andra arbetsvecka och tempot är förhållandevis lågt. Så här års består pastorsarbetet mycket av planering; planering för kyrkoblad, gudstjänster, församlingsdag, retreater(på mitt arbete på Överås) och många härliga möten med människor som jag inte sett på hela sommaren. Det är också nu jag på allvar börjar fundera på mitt "final project" i min utbildning Dr of Ministry. Uppsatsseminarierna är inte förrän i januari, men i oktober kommer nya litteraturlistor och inskaffande av böcker och läsning och då behöver jag veta vad det är jag ska skriva om. Så här långt, tänker jag mig något kring församlingens identitet och ledarskapet i den församlingen. Vi behöver bort från "föreningkyrkan" med fokus på göra och prestera. Något som jag tror vi behöver fundera på i den nya kyrkan. Bilden här intill får symbolisera hur jag kände mig när jag gick på semester. Det var mycket som skulle klaffa i mina två arbeten och inte minst studierna med två papers inlämningar. Faktum är att jag var tvungen att sitta första lediga veckan och bara skriva, skriva för att hinna färdigt till inlämningen den 2 juli. Dagarna efter var jag alldeles uppvarvad- men hade ju gott om ledig tid sedan, där jag kunde varva ner, slappna av och vila. Då funderade jag också en hel del på hur vi ofta talar om i våra kyrkor om att slappna av, vila och att vi ska veta att vi är älskade för dem vi är. Och så sprang jag omkring som en "skållad råtta" mellan arbeten, GFkommittéer och mest av allt studierna. Då kände jag mig lite som bilden; att det behövdes minst två Ingridar för att hinna. Ja, jag vet att det där är något jag tagit på mig själv och jag klagar inte. Funderar bara på om jag lever så som jag lär? Nej, i höst känner jag att jag måste lära mig att prioritera; "stay cool" och göra rätt saker. En sådan är en ny satsning vi i församlingen vill göra, som främst går ut på att mötas och att det inte är vi som församling som kommer med en färdig verksamhet, utan att något föds i mötet. Spännande... Då handlar det om att ha fokus på att vara närvarande. Till det behövs bara en Ingrid. Hoppas att jag vågar det!

Varde balkong- en skapelse

Semestern sjunger definitivt på sista versen. Det har varit en ovanligt lång ledighet. Ovanlig också eftersom vi mest varit på hemmaplan. Det har varit mycket bad, hängmatta och vila. Och så balkongbygge. Nu är den färdig. Jag har äntligen fått användning av "pinnar och brädor" som jag hittat under flera somrar och till familjens förtret släpat hem under årens lopp. Snäckor, stenar och sand från Spanien, Vallda Sandö, Danmark och Afrika. Nu är det mesta av det på den nya balkongen, i olika skapelser. ( och inte i plastkassar och hinkar i garaget) På måndag har vi "balkongfest" och då kommer vi att vara 12 personer på balkongen. Kommer den att hålla?? Hoppas det. Hoppas också att det blir fint väder på tisdagkväll, då vi ska ha "spånskiva" för höstens Alpha och Betagrupper. Men än så länge är jag lat och ledig... Nedan finns bilder på "skapelserna"...

"Det kan ta tid att komma hem..."

Semestern börjar ta slut och det känns lite som att jag måste börja trappa upp tempot lite, för att kunna arbeta nästa vecka. Jag har börjar ladda upp inför hösten med läsning av fyra Henri Nouwen böcker; "seeds of hope", "compassion", "the inner voice of love" och "turn my mourning into dancing". Han var en klok man och en förebild för mig. Jag gillar hans sätt att se på gemenskap och församling och hur det innebär att dela tro och liv "på riktigt". 

I lördags var jag på årets Lundell konsert. Han sa att han fått ett uppdrag från Gud att sjunga och tala om kärlek, gemenskap; hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och vikten av att stå upp för kärlek,rättvisa och fred. Samt att alltid stå på de utsattas sida, dem som är utanför. Bra predikan, tycker jag. Med mycket bättre tryck och glöd än jag hör i kyrkan. Det finns många goda förkunnare och profeter utanför kyrkans väggar- dem skulle vi lyssna lite mer på inför den nya kyrkan. Istället för att tro att vi har alla svaren själva. Skämt eller inte, från Uffe, men jag tänker inte säga emot att han fått ett uppdrag av Gud...Nedan några bilder jag tog på konserten.Rubriken på mitt blogginlägg är en textrad från en låt jag gillar. Hem är inte alltid en plats.

Ska sjunga mig hes ikväll....

Ikväll är det dags!  Årets Lundell konsert. När jag var 14 år så ramlade hans musik och texter bara över mig. Sen dess har jag inte missat en konsert, om jag är i närheten; och det är jag ikväll. Förr stod jag längst fram vid scen och skrek mig hes i alla sångtexter (och ja, en gång fick jag dansa på scen med Uffe och några andra!). Nu placerar jag mig lite längre bak, men sjunger mig hes, eftersom jag kan alla sångtexter utantill. För så är det med oss Lundell fans, vi kan texterna utantill. När vi står där och sjunger samma sånger, så blir det en märklig gemenskap och glädje. Rock, romantik och profetiskt budskap- på samma kväll. Jag ser framemot att gå ut ikväll...

Balkongplats

Tidigare på denna blogg har jag skrivit om vikten av att som ledare "gå ut på balkongen" ibland. Att vara ledare är växelvis vara på "dansgolvet" och växelvis på "balkongen". Begreppet att "vara på balkongen" innebär helt enkelt, att som ledare, då och då, ställa sig lite vid sidan av och se vad det är som sker och varför; för att bättre kunna leda. Det går inte bara att befinna sig lite vid sidan av, "på balkongen", på distans, men inte heller kan man vara en god ledare endast på "dansgolvet". Nu är jag verkligen på balkongen, då vi bestämt oss för att göra vår balkong dubbelt så stor. G och jag målar och A bygger. Innan helgen är det nog färdigt. Nedan finns bilder på vårt arbete. Fast emellanåt måste vi åka och bada...

Road och oroad

Dottern åkte i lördags till Mallorca med en kompis och hennes familj. Jag kunde inte bestämma mig för om jag bara var glad, tillsammans med henne, eller om jag bara var orolig. Jag bestämde mig för både rolig och orolig. Resten av vår familj åkte till Stockholm, med en mellanlandning i Hjo. I Stockholm har vi varit i tre dygn, och där har jag också både roat och oroat mig. En av dagarna var jag orolig, de andra dagarna tror jag att jag var rolig. Sonen hade gjort upp program för dessa dagar. Första dagen åktes det i liten glasbur upp och ner utanpå Globen. Nej, jag avstod. Det var bara maken och sonen som åkte, för det var den dagen jag var orolig. Sen har jag varit rolig på Vasa museet, Gamla stan, Tekniska museet (där var vi nästan en hel dag), badat, shoppat och gått och gått. Jag är ganska ofta i Stockholm annars, men det är oftast begränsat till Tegnérgatan 8 på sammanträden. Kul att se något annat också! Sonen var också fascinerad av att åka tunnelbana. Bilderna från Vasa museum har sonen tagit. Han har lyckats få in några bra perspektiv, tycker jag. De andra två bilderna är från Tekniska museet, där maken och sonen tävlade i rodd. Själv var jag duktig på mindball, visade det sig. Grejen på huvudet visar min hjärnaktivitet på en skärm.(jag vet vad ni tänker nu...) Sedan är det för mig (och min motståndare) att flytta på bollen som ligger i mitten- genom att tänka och fokusera "flytta bollen". Det var häftigt och lite läskigt- att det fungerar!  För tydlighetens skull vill jag också påpeka att det är inte min hjärnaktivitet som visas på ett foto, utan det är en bild på en dödskalle som sonen tog på Vasa; ifall ni undrar. Nu är vi hemma igen. Imorgon är det min dag. Därför ska jag nu gå och baka, vilket varken roar eller oroar mig. 

To live in brokenness- is the real community!

Jag fortsätter att drömma kyrka. Bort från "duktigheter", "präktigheten" och all verksamhetshysteri. En kyrka där brödet bryts, för att också påminna varandra om att inte bara Jesus är sönderbruten för oss, utan att också vi är sönderbrutna och bara tillsammans kan bli hela. Mitt i vår gemenskap står Jesus, som inte bara är sönderbruten, utan också uppstånden och levande hos oss. Den uppståndne Jesus räcker fram och visar sina händer för oss- de har sår! Det nya livet, församlingsgemenskapen, betyder att vi kan dela våra sår med varandra. Om vi, kyrkan, ska vara världens hopp måste vi också vara äkta och visa våra sår, vår glädje- ja allt som rymmer livet. Det är det som är äkta gemenskap. Vi turas om att bära varandra- i gemenskapens mitt står Jesus själv. Här nedan är ett exempel, från youtube:

Jag är helt blåst

Under några dagar har jag arbetat dygnet runt med min post-class assignment i min utbildning. 2 juli var deadline för vårens två ämnen: "the culture dynamics of leadership" samt the "church leader as a public leader". Den första blev en undersökning och redovisning av min församlings kultur; på djupet, i cykler och systematiskt. Det var intressant att se hur mycket folkrörelserna präglat oss. Att ändra en kultur är svårt. Nästan omöjligt. Jag tänker på det inför en ny kyrka- det räcker inte med att vi formulerar ord- när vi har våra rötter i en kultur som vi nästan inte vet om... Den andra uppgiften var att skriva en "public theology" för mig som ledare. Det var roligt och jag tror att den uppgiften gav mig uppslag och tankar inför mitt slutgiltiga project.

Nåväl, nu är det i alla fall inlämnat. Men, jag har fortfarande en häftigt förhöjning av adrenalin. Hur gör man när man kopplar av? Ikväll har jag i alla fall legat en stund i vår hängmatta. Jag var först lite tveksam- för det blåste så. Tänk om jag blåser bort? Maken bedyrade, mycket diplomatiskt, att jag nog vägde tillräckligt mycket för att inte blåsa bort. Tog lite kort med mobilen, när jag låg där och var rastlös. Tittade upp mot den blå himlen- och kom då att tänka på det eskatologiska hoppet som jag skrev om i min uppgift. Hjälp. jag behöver verkligen få andra tankar och avkoppling. Kanske kommer det om några dagar?

En tyst manifestation- VITA DAGEN

Dagens viktigaste uppgift:

– i 170 länder anses det fortfarande vara ok att slå, smiska, knuffa eller dra i håret – i alla fall så länge du gör det mot ett barn och kallar det uppfostran.
Denna dag är en minnesdag emot något så avskyvärt som barnmisshandel genom att bära något vitt eller/och tända ljus i våra fönster för dessa små utsatta själar! DU DELTAR ALLTSÅ IFRÅN DITT EGNA HEM.
Denna manifestation har ett flertal syften. - Att människor vågar visa att de tar ställning. -Att barn som är utsatta märker att vi är många vuxna som tar avstånd från detta med att slå barn, - Att politiker förhoppningsvis ser oss. -Att vi blir så pass många och att vi får ut det i massmedia att det blir en oposition och allvarlig debatt i frågan. - Att barnen som är utsatta vet att det finns alltid någon vuxen att prata med, att de inte behöver känna skam då det är förövaren som gör fel, inte barnet! En tyst manisfestation innebär inte att den inte ses och hörs. Denna manifestationen ger alla tillgång att delta då den är i det egna hemmet. Det är inte alltid den högsta rösten som gör skillnad. Kan vi ena oss och även låta barn se att vi är många vuxna som står bakom dem och finns för dem så de inte behöver vara "så" rädda för att prata har vi gjort skillnad. Men låt oss inte protestera i tysthet andra dagar- utan säga ifrån och ta ställning för de minsta!

Brödet är brutet- för att vi ska bli hela...

Jag har den stora förmånen att få fira nattvard varje torsdagsmorgon. Innan arbetsdagen börjat möts människor som arbetar på Överås, andra som kommer cyklandes eller gåendes i kapellet på Överås. Vi kan få börja dagen med att tända ett ljus för någon, hela världen eller vår egen dag. Nej, vi är inga stora skaror, men det är en viktig stund för oss som kommer dit. En stund av delande, närhet, gemenskap som hjälper oss att förstå att ingen av oss är ensam. Vi hör till; varandra och Gud själv. Erbjudandet att får höra till, får vi varje dag, men extra påtagligt blir det när vi samlas kring altaret för att fira nattvard. Där och då kommer vi tillsammans i längtan efter liv, kraft och helhet. Ingen av oss är hel, men vi längtar! Vi längtar efter helhet och behöver Jesus och varandra för att det ska bli helt! Där och då får vi alla erbjudandet om att ta emot Jesus Kristus själv, i bröd och vin. Att fira nattvard är också att ge sig själv till andra- till gemenskapen. Vi kommer från olika håll, från olika sammanhang, men just där och då blir det så påtagligt att vi tillhör varandra. Efter morgonmässan dricker vi en kopp kaffe och är beredda att möta resten av dagen. Du är också välkommen till morgonmässa på Överås. Just nu har vi sommarlov. men välkommen igen den 12 augusti kl.8.30. I höst kommer det också att finnas möjlighet att fira mässa på kvällen; med efterföljande samtal kring livet. Mer om det i höst...

Att bli överhoppad

 

Sommaren är här och det betyder att det är väldigt stilla och lugnt i kyrkan och i kyrkans liv. Jag sitter just nu fylld av tankar på ingenting. Ja, faktiskt tänker jag på ingenting, som någonting, eller egentligen som några. Jag tänker ofta på alla de människor som inte blivit bemötta utan behandlade av andra, som om de vore ingenting. Det sägs vara den allra största kränkningen; att bli överhoppad, bortglömd; som om man inte fanns. Eller var just ingenting. Var finns kyrkan med alla sina aktiviteter och verksamheter, för människor som är ingenting? Som inte syns? Evangelium i Jesus Kristus talar om hur Jesus alltid sökte upp de människorna först. Han gjorde de osynliga människorna synliga, så att de kunde föras samman igen med de redan synliga. De blev synliga och några, genom att  de blev sedda och älskade. (ungefär som Ninni i Mumindalen).  Här kan jag inte vara annat än kritisk mot vår församlingar. Det duger verkligen inte bara med att erbjuda verksamheter i våra lokaler, oavsett om det gäller barn eller unga. Hur ser vi dem som ingen sett? Hur får vi del av det som de som är "ingenting" har att ge? Något måste göras. Jag orkar inte längre se hur vi är så duktiga, kan så mycket, jobbar så bra - men glömmer dem som inte kan eller syns. Nej, vi gör det inte av elakhet. Utan antagligen bara för att vi är så inne i våra "föreningslivstänkande". När ska vi förstå att våra församlingar är något mycket mer än en förening? När ska vi våga vara en rörelse, kyrka, som inte lyfter upp prestation, präktighet och plikt- utan istället med förenade krafter söker upp, delar och lever? Risken är att det blir fler och fler som upplever sig vara ingenting.

Utvald och älskad

Förbereder predikan. Funderar på kallelser och hur ofta vi förknippar Guds kallelse till något vi ska göra. Men i själva verket är kallelsen, en inbjudan till ett liv och ett sammanhang där det första vi får höra är "Du är älskad och utvald. Du är min". Du och jag är viktiga i Guds berättelse, helt enkelt för att vi är dem vi är: älskade av Gud själv och unika. "Följ mig" säger Jesus i morgondagens evangelietext. Jag tänker att följa Jesus blir en livsinställning; där jag får lära känna honom och mig själv mer. Jag får hela tiden höra vem jag är: älskad och utvald. Det får vara grunden i mitt liv. Grunden i mitt liv är inte om jag lyckas eller misslyckas i det jag gör, inte heller är grunden det jag har. Nej, inte ens vad människor säger att jag är- eller inte är, är grunden i livet. "Följ mig" säger Jesus. Det betyder ibland att vi kommer att gå vägar som inte är så bekväma. Det kommer också att innebära att vi måste stanna för att vara hos någon som blivit ensam eller säga ifrån när någon blir orättvist behandlad. Ja, ibland kommer det att innebära att vara obekväm, impopulär och ta ställning. 

Men alltid. Vad som än händer, kommer vi att få höra: "Var inte rädd. Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig vid namn. Du är min"(Jesaja 43) Vi är alla Guds utvalda och älskade. 

Jag hoppas jag får ihop min predikan till imorgon. Just nu är det många trådar. Här nedan sjunger Brooklyn Tabernacle Choir "Lead me Lord, I will follow.... You have called me, I will answer.." Välkommen till kyrkan imorgon kl.10.00

Nej, ingen seger!

Nej, det gick inte den här gången heller. Robin Söderling gick till final andra året i rad, i världens svåraste grustävling i tennis, men vann inte.Men han spelade bra, Robin. Riktigt bra i början av andra set. Det var bara det att Nadal spelade ännu bättre. Vilken match! Siffrorna 6-4, 6-2,6-4 låter ju enkelt- men så enkelt var det inte! Möjligen är jag lite partisk... Helgen har varit ledig med besök i Småland, sol och värme och ikväll ett kalas i Vallda. Nu kommer en ny vecka springande emot mig och jag måste på allvar börja med mina postclasses. Och jag måste börja innan Queens och innan Wimbledon...

Ledardagar på Ersta och storseger av Robin!

Har varit två dagar på Ersta på en idédag kring makt, ledarskap och ansvar. Själv bidrog jag med "Ledarskapet i kyrkan- ett underifrån perspektiv med Jesus som exempel". Det var häftigt, berikande och utmanande att få sitta och samtala och lyssna i två dagar kring ett viktigt ämne som vi faktiskt inte pratar så mycket om i kyrkan. Jag hoppas att dessa idédagar mynnar ut i något bra och gott för den nya kyrkan. Igår var det en stor dag då Robin Söderling slog ut världsettan Roger Federer ur Franska Öppna. Själv satt jag på tåget med "Franska öppnas" hemsida och följde varenda boll. När han vann, ropade jag ett "yes" och förvånade människor tittade på mig på tåget. Fick snabbt vända mig och sms till någon som förstod det stora i detta - tack C!! Idag ska jag så smått börja med mina post classes. Ute är det varmt och soligt. Kan man kanske sitta ute och jobba?

Konfahelg

En fantastisk helg i kyrkan! Lördagkväll framfördes "Bibelnytt" med efterföljande konfafest med god mat, lek och trams och god gemenskap. Flitiga festfixare hade dukat och möblerat allt så välkomnande! Samma flitiga människor serverade och diskade och städade efter festen- för att sedan vara på plats på söndagmorgon igen. Fantastiska missionare i Kållered!!! TACK!! Vi anade att kyrkan skulle bli fylld av folk, kanske för mycket folk (hur det nu kan bli för mycket folk på en gtj?) En riggad kamera, lite ljud och en skärm i församlingsvåningen- gjorde plötsligt att fler kunde få plats. Direktsänd konfamässa på storbild visad i lokalen intill- inte så dåligt det heller.

Konfirmationsmässan som var skriven av konfirmanderna själva, var suverän. När konfirmanderna och I och jag tågade ut ur kyrkan kändes, som alltid efter en konfirmation, en smula vemod. Vemod, som i en sång beskrivs som "både glad å ledsen åt en grej, det är vemod om du frågar mej". Och visst är det så. 11 goa ungdomar som lärt mig så mycket, vi delat så mycket och som jag också varit så arg på vid tretiden på natten på läger. Guds välsignelse till er och massor av kramar!

I surrender

Ja, jag har kommit hem från det stora landet. Jag hamnade rätt in i pingsten och predikan. Nu förbereds det för konfimation. Imorgon kväll direktsänds Tvprogrammet, Bibelnytt och "Morgondagens profetiska nyheter" från kyrkan. Det blir förstås också reklaminslag för bla tvättmedlet "via Dolorosa- som tvättar varje synd" och gratisabonnemang och ständig uppkoppling med "Magic 3". Ja, ni fattar ju själva vilka kreativa konfirmander vi har. Vid generalrepetionen bröts kontakten vid syndafallet, men teknikern Jesus ordnade så det blev kontakt igen. Hoppas det går bra i direktsändningen! Efter det blir det fest och lek i församlingsvåningen. På söndag är det konfrimationshögtid. Konfirmanderna har själva skrivit en mässa som vi firar. Högtid. Häftigt. Själv lever jag en del kvar i minnet av gudstjänstfirandet i Brooklyn Tabernacle. Det är inte var dag man firar gudstjänst med flera tusen personer. Jag delar en bön/sång med er här. Den sjungs, förstås, av Brooklyn Tabernacle. Bortse från bilderna. Dom hör inte hit. Sjung och bed, en god överlåtelsebön: "I surrender, I surrender my life, given ii all to you".

Hopp

Fredag och sista lektionsdagen. Igår handlade det mycket om hopp, om det eskatologiska hoppet, som också ger hopp här och nu. Hopp riktar sig inte till sig själv utan till världen, världen kan förändras!! Ja, en del av er vet att detta är mitt favoritämne, detta och mer lär återkomma i en del predikningar. Igår var vi också ute, de flesta av oss, och åt. Bilden intill är däremot  tagen på stadion National Parks innan baseballmatchen. Jag känner att jag måste nämna den igen, för jag hade ju ingen aning om att jag var med om en historisk match. Jag fick information om att det som hände på matchen hade inte hänt sedan 1954. Det var " an inside the park home run och a triple play" på samma gång, fantastiskt, eller hur !??? Tempot var i alla fall väldigt lågt. I morse packade jag mina väskor med alla beställningsvaror och provade väskorna på badrumsvågen. Men, det är svårt att se vad det blir för utslag på vågen med en stor resväska på :) Hoppas bara att det funkar på flygplatsen också. Mellanlandning sker i Paris och då har French Open börjat! (se länk intill) på söndag ska jag också predika- hur ska det gå?

Baseball

Ytterligare en händelserik dag. Idag hade vi bara föreläsningar på förmiddagen. Den innehöll ändå mycket; som skillnaden mellan apologetic och eschatologic, tex. Fråga mig när vi träffas så håller jag gärna en utläggning. Vet ni vad jag gjort ikväll? Jag har varit på baseball!!! Intressant, är väl det enda ord jag kommer på just nu - a culture experience maybe? Jag är en sportfåne och slukar det mesta i idrott och sport, men baseball? Efter 2 1/2 timmes spel lämnade vi stadion och då var matchen inte över. Jag försökte hänga med i reglerna , men de var inte enkla. Trots att tempot var mycket lågt. Det var Washington Nationals som spelade mot Mets (NYC). Som sagt- intressant var ordet. Vill också passa på att avslöja att bilden från igår föreställer benen på E:s säng. Hon är lite upphöjd. Jag vet inte varför?!
Kolla bilderna från nationalpark och på de glada herrarna!

På fel sida

Idag vaknade jag fel. På fel sida, säger man ibland. Inte vet jag vilken sida jag låg på, men fel kändes det. I och för sig var dagen som vanligt bra  med god föreläsning och samtal. Vikten av (eller egentligen självklarheten i) att engagera sig i sin omvärld, grundas med en teologi. 

En stund på förmiddagen delade vi in oss i grupper och delade med varandra kring våra "final project". Jag är inte riktigt klar över vad jag ska skriva ännu. Ideér finns. Men är de vettiga och går det att genomföra. Om detta diskuterade vi.Så, med andra ord var det en del gott att lyssna till, lära sig och dela med sig av idag. Ändå var dagen fel. På fel sida. Mina tankar och känslor gick fel. Hoppas det blir bättre imorgon.

På bilden härintill ser ni...ja, vad föreställer det? Gissa!