Jag fortsätter att drömma kyrka. Bort från "duktigheter", "präktigheten" och all verksamhetshysteri. En kyrka där brödet bryts, för att också påminna varandra om att inte bara Jesus är sönderbruten för oss, utan att också vi är sönderbrutna och bara tillsammans kan bli hela. Mitt i vår gemenskap står Jesus, som inte bara är sönderbruten, utan också uppstånden och levande hos oss. Den uppståndne Jesus räcker fram och visar sina händer för oss- de har sår! Det nya livet, församlingsgemenskapen, betyder att vi kan dela våra sår med varandra. Om vi, kyrkan, ska vara världens hopp måste vi också vara äkta och visa våra sår, vår glädje- ja allt som rymmer livet. Det är det som är äkta gemenskap. Vi turas om att bära varandra- i gemenskapens mitt står Jesus själv. Här nedan är ett exempel, från youtube:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar