Hip Hurra- kyriakos!

Idag är det Pingstdagen, dvs kyrkans födelsedag. Tänk att kyrkan överlevt alla dessa år! Med kyrkan menas då, alla människor och inte några byggnader. I Nya Testamentets grundtext används det grekiska ordet ”Kyriakos” för kyrkan. Ordet är ett adjektiv och kommer från Kyrios, som betyder Herre. Kyriakos betyder alltså Herrens, ”herrlig”. (=tillhör Herren) 

Kyrkan är då alla som tillhör Herren Jesus Kristus. Kyrkan består av dig, mig och alla som vill tillhöra Jesus Kristus!

Tänk att den överlevt:Trots den tidiga osämjan om vem Jesus egentligen var. Trots den tidiga splittringen i öst - väst och hela den fortsatta splittringen. Trots alla korståg och maktgalna människor i alla tider. Trots alla förtryck av människor som är trasiga och utanför. Trots att vi ofta glömt att dela med oss, glömt att skapa fred och kärlek. Trots att vi inte gett barnen en plats i kyrkan, fastän Jesus visade på dem som föredöme. Ja, tänk att kyrkan överlevt, trots att vi hela tiden misslyckats och glömt vårt uppdrag. 

Men, Gud tror ju på oss människor. Han gav oss uppdraget att vara kyrka och han andas Helig Ande på oss; till liv, kärlek och tjänst. Ta emot och ge vidare!

Det är Gud själv som både ger oss uppdraget och utför det. Dock har han valt att göra det genom oss människor. Det är en fantastisk och älskande Gud vi har. Tillsammans är vi "kyriakos", vi tillhör Herren. Måtte det synas och kännas!!!

Idag i gudstjänsten bad vi en överlåtelsebön:

Gud, hos dig finns alltid rum för mig

Hos dig lämnar jag

allt som brustit och blivit trasigt i mig

all min skuld och skam

min rädsla för att inte räcka till

Hjälp mig att andas in din förlåtelse

och kärlek

och andas ut allt det trasiga i mig

Tack att du andas helig ande på mig

till liv och glädje så att jag vågar vara mig själv

och ge rum för mina medmänniskor. Amen

Att komma hem

Var är hemma?  En fråga jag funderat på ett tag. Ja, inte så att jag inte vet var eller med vilka, jag bor. Nej, jag tänker mer att ordet hemma inte nödvändigtvis bara behöver vara där man bor... Hemma behöver inte bara vara en plats. Jag tror snarare att hemma är en känsla, en känsla av att få vara sann och hel i ett sammanhang med andra människor som man känner sig trygg med. När jag var i USA och längtade hem, så var det ju till dem som är mig nära, som jag älskar och som gör mig sann och hel. Jag har inte så mycket hemlängtan till en plats, utan jag längtar till en gemenskap. Överallt där man är, i en sådan gemenskap kan man vara hemma. Så hemma kan också vara vänner, församlingen och kyrkan. Församlingen som är en gemenskap där vi får vara sanna och hela. I Nya testamentet i Luk 15, finns berättelsen om den förlorade sonen. Han som irrade omkring överallt och inte hittade något sammanhang. Så kom han till besinning, eller som det står i den grekiska översättningen "han kom till sig själv" och han kände sig inte hemma, inte hel, inte i ett sammanhang. Han ger sig av hem igen, dvs dit där de tar emot honom som han är. Ytterst är det förstår en beskrivning på Gud, som alltid tar emot oss där vi är, som vi är. Helt enkelt för att han älskar oss. Detta betyder att vi egentligen alltid kan känna oss hemma, eftersom Gud alltid tar emot oss som vi är, där vi är, och vi får känna oss hela och i ett sammanhang av kärlek och gemenskap. I så fall behöver man aldrig ha hemlängtan?

Världens bästa Sally, min katt, vet var hon hör hemma. Inte vet jag om hon saknade mig när jag var borta. Kanske kom hon på att jag varit borta först när jag kommit hem. För då bara vägrade hon att lämna mig. Hon följde mig överallt och när jag satte mig ner i soffan så satte hon sig på mina fötter. Överallt där jag gick, följde hon med. Kanske för att förvissa sig om att jag inte skulle ge mig av igen. När hon ätit på natten, satt hon i hallen och jamade, så jag fick gå upp och ropa på henne och tala om att jag var hemma. 

I tisdags när jag skulle iväg till kyrkan, så följde Sally med en bit på vägen. Plötsligt stannade hon tvärt och satte sig ner och jamade. När jag vände mig om för att se om hon hängde med, så såg jag henne sitta kvar och jama på mig. Jag gissar att hon stannat för att där slutade hennes revir och hon kunde inte gå längre- där går gränsen även för en katt. Nu har Sally insett att jag tänker vara hemma ett tag så idag är hon ute och jagar möss igen. Det sägs att katter inte bryr sig om människorna utan bara blir fästa vid huset där de bor. Jag vill verkligen inte tro det. Sallys hem är hos vår familj- inte bara huset. Eller kanske det bara är jag som önskar att det vore så.

Idag har jag varit ganska mycket hemma, samtidigt som jag inte alls har varit hemma...

Himlen står på tå

Tänk att med stor möda knappt klara av att stå på golvet utan att svajja. Framför dig har du en jätteleende kvinna på huk med utsträckta armar- hon som är hela din värld. Hon lockar och ropar: Kom! Du är rädd men tar ett kliv ut- och du har tagit ditt allra första steg i livet! Undrar hur det känns i det där ögonblicket. Rädsla blandat med glädje, kanske?  I vilket fall som helst ett stort mått av tillit. 

Jag tycker det är häftigt att det är sådana vi är från början. Världen är inte större än mamma och pappa, men vi litar på att världen tar emot oss och att den är god. Kanske helt enkelt för att Guds Ande finns i oss med sin nåd och kärlek redan från början. I dopet ber vi : Tack Gud för att du låtit NN födas och att du redan från början av hennes liv omslutit henne med din nåd och kärlek. När vi idag döper NN i vatten ber vi att du också döper henne i helig Ande, så att hon kan växa till i den sanning som befriar och den kärlek som försonar och själv en gång bekänna sin tro på Jesus Kristus.                                                                                        

Gud tror på människan. Han känner tillit till det lilla barnet, för att den är hans värdefulla och älskade skapelse. Guds nåd och kärlek gör att barnet förutsätter tillit till människor. Om det finns någon där att lita till, vill säga. Så är det inte för alla. Om det inte finns någon där och tar emot, så ger barnet upp. Det barnet kommer så småningom att sluta att tillitsfullt gå över golvet till den som inte tar emot. Det barnet kommer att bli vuxen och aldrig klara av en relation på riktigt - för det gör så ont att bli sviken, glömd och övergiven. Det barnet kommer att vara driven av rädsla, istället för kärlek. ( Se 1 Joh 4:17-19). Inte så konstigt egentligen. 

Här har vi en jätteuppgift i kyrka och församling! Dels att tala om och visa på en Gud som älskar oss först. En Gud som tror på oss, redan från början. I dopet säger vi till barnet: För dig, NN, föddes Jesus, för dig levde han och visade Guds kärlek, för dig dog han på korset, för dig besegrade han döden och uppstod till nytt liv, för dig ber han alltid. Allt detta, NN, därför att han älskar dig och bär dig i sin nåd. NN, jag döper dig i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.                                                                         

Häftigt, eller hur!!?? Vi ska också i kyrka och församling vara en "övningsplats" i tillit. En övningsplats där vi får öva oss att se varandra, gråta med varandra, skratta med varandra. Öva oss i att dela mer, helt enkelt. För det är inte alltid lätt med tillit, tycker jag. Jag har hittat en övningsplats i Kållereds Missionsförsamling. Hoppas du har en övningsplats.                     Michael Johnson har skrivit en låt som heter Ögon som vet. Så här är texten:      

Himlen ligger raklång, räknar dina andetag

och ditt hjärtas sköra slag

Den väntar på att du ska börja resa dig och gå,

mot allt det du alltid hoppats på

 Nästan Gud, men just idag föll du så hårt

och du vet att du är stoft

Nåden söker platser inom dig som du har gömt,

hade glömt 

 Ögon som vet vem du är

som älskar och förstår, som vet vad du bär

I kärlekens blick ska du finna dig en väg

 Himlen står på tå för att få se dig som du är,

det är allt vad den begär

Så göm dig inte längre, vem säger att du inte kan

få vara sann

                     

Teologi är en hjälp

I debatten inför att bygga en ny kyrka har ordet "teologi" alltför mycket använts som ett slagträ. "Vi vill inte ha någon teologi!" eller "Akta dig för teologin, den gör att du tappar tron!" 

Vilket struntprat, säger jag.

Jag tycker det är intressant, men sorgligt, att så många talar om teologi som något dåligt, 

eller rent av något som man ska passa sig för så att man inte tappar sin tro. 

Jag undrar varför det blivit så? Det är som om där finns en rädsla för att allt tal om läran skulle förlora flödet av Andens liv och frihet. 

Jag tror det är precis tvärtom. Teologin hjälper oss att våga tilliten.

Teologi är ett stöd och en hjälp för oss alla. Vi är alla med och gör teologi, 

i det vi säger och tycker. Teologi är alltså inte bara något för några experter.

Ordet teologi kommer från grekiskans teos= Gud och logos= ord, uttalande, lära. 

Teologi blir då de ord, den lära som beskriver vem Gud är, vem människan är och vad Gud vill. 

Rent generellt, är det väl alltid viktigt att formulera och definiera verkligheten, 

oavsett hur den än ser ut. Att formulera och definiera, hjälper oss att se verkligheten 

som den är, kort sagt att vara i det som är sant.

När det gäller teologi, ord som beskriver Gud, så finns det inte en person som 

har hela sanningen. Helt enkelt därför att Gud är större än alla beskrivningar och ord. 

Den teologi jag själv tycker mest om är den teologi som finns i Metodistkyrkan. 

Den teologin beskriver en Gud som tror på människan och beskriver också hur Gud längtar 

efter gemenskap med oss alla. Gud är alltid först (Se 1 Joh 4:9-10) 

Guds Ande finns i oss alla med en förekommande nåd, dvs en nåd som Gud ger oss 

innan vi ens vet vem han är. En nåd som skapar en längtan i oss till gemenskap med Gud.

Att leva i en gemenskap med Gud varje dag är en befrielse, där Gud alltmer fyller oss med sin kärlek. Guds kärlek i oss, gör att vi växer till i tro, helgas. Gud tror på människan. 

Gud tror på dig och vill både befria och bemyndiga dig. Varför? Jo, för att han älskar dig!

Jag ska inte veckla in mig i mer teologi. Inte idag ialla fall. :)

Mycket ord och beskrivningar om Gud är alla teologer överens om. Det är en sanning som alla kyrkor håller med om: att Gud älskade oss så mycket att han offrade sin Son Jesus Kristus att dö, för att vi alla skulle få liv. (Se Joh 3:16)

Så. Det finns det som alla kyrkor är överens om. Bla det som människor kom överens om redan på 300-talet. Det som skrevs ner i den apostoliska trosbekännelsen och gäller fortfarande! 

Jag tycker det är en brist att vi i våra frikyrkor så sällan använder den i våra gudstjänster. 

Den förankrar oss på ett naturligt sätt med de som byggde kyrka de första århundraden. 

Det är starkt och häftigt att tillsammans bekänna den tro som är densamma som då. 

Sen är det extra häftigt att få bekänna högt tillsammans. Vi tror tillsammans! 

Visst- tron handlar mycket om min relation till Gud- men också vår relation och beroende av varandra. 

Den kollektiva tron är också viktig! De dagar när jag inte orkar eller kan tro så bergsäkert, 

så vilar jag i alla de andras bekännelse "Vi tror på..." När jag är svag och tvivlande- 

så får ni bära mig. En annan dag är det jag som bär någon annan. 

Allt detta kallas den kristna församlingens gemenskap. 

Nu bygger vi en ny kyrka...

Piggelin på värmda hjärtats dag

Så är jag hemma igen. Vi landade på Landvetter kl.11.30 och min kära familj 

hade hastat från årskonferens för att möta mig. Så härligt att mötas igen!!!

G går här hemma och ser ut som en FBI agent i FBI agent tröja, 

pilotglasögon och en amerikansk flagga. Det ni!

Resan från USA gick bra, och nu gäller det bara att hålla sig vaken ca 7 timmar till... 

Jag har tänkt en del på att jag dessa veckor gjort något som jag egentligen inte vågar- 

och så visar det sig att jag klarar det. Vill säga ett särskilt tack till J.T för att 

du hjälpt mig att våga, det jag egentligen inte vågar! 

Nu ska jag bara försöka att inte jaga upp mig inför post-classes uppgifter 

och nya böcker som skall läsas.

I morgon är jag ledig och barnen har studiedag. Bra timing! 

Verkligen gott att höra att det blev så stor majoritet för JA till avsiktsförklaringen! 

Vi satt i USA med två JA-röster, men det gick ju bra ändå. 

Faktum är att amerikanarna var intresserade av att höra om den nya kyrkan och vi 

hade alla med beslutet i vår förbön.  

Idag är det lite extra högtidligt med 24 MAJ kl.20.45, men jag gissar att alla 

som läser denna blog vet vad som hände då? Självklart. 

John Wesley som helt plötsligt kom till sig själv och vågade tilliten att ta emot 

Kristi överflödande nåd och kärlek. "Mitt hjärta kändes så förunderligt varmt" vittnar han.

När kl. är 20.45 ikväll ska jag tacka Gud för vad som hände 24 maj kl.20.45 år 1738, 

men inte bara som historia, utan att Gud gör det i oss och med oss alla idag också. 

Det är inte bara historien som är viktig- utan det Gud vill göra med oss nu och in i framtiden; 

Den nya kyrkan.

Mitt hjärta känns riktigt förunderligt varmt, när jag tänker på att jag får vara med i det!!

Den nya kyrkan :)

Vi har fått barn!

Det är lugnt och tyst på Dormitory ikväll. De flesta har redan åkt hem. 

Under de veckorna vi varit här har vi i hela gruppen väntat, undrat och oroat 

oss lite grand för B vars fru var hemma i Alabama och kunde föda när som helst. 

Igår eftermiddag fick han hasta iväg- och allt verkade lite besvärligt och oroligt. 

Men nu är hon här: Ava Elisabeth! Vi har förstås redan sett henne på bild på facebok- vacker som alla barn.

Idag fick vi också tillbaka våra papers- och det har gått bra!!!:) 

Ja, jag är lika förvånad som det låter. Men det är riktigt roligt att åka hem och faktiskt ha fixat detta. So far, i alla fall...

På eftermiddagen och kvällen har E och jag vandrat runt på stan. 

Det har varit 29 C idag. Jättevarmt. 

Jag har också hört ryktas om att du G har simmat 50 m idag!!! Och att H tagit simborgarmärket!! Mamma är stolt!!!! Jag tycker också att det skulle vara mer sånt på årskonferenserna. Kanske kunde alla åka och simma. Frågan är bara om man skulle kunna komma överens om vilket håll man ska simma...

Idag är jag lite vemodig, t.o.m för att lämna rum 214 och de sunkiga duscharna med 

max 10 strålar... Men jag längtar efter att komma hem.

Imorgon ska vi baxa oss ut till flygplatsen och flyger kl.18.00. Jag väntar förstås med spänning på resultatet av röstningen. Messa mig så fort det blir klart! 

Inga palsternackor och hasselnötter

När vi möttes i klassrummet i morse, så kunde man verkligen känna i atmosfären att vi hade umgåtts hela kvällen igår. Det blir lite annorlunda när man får träffas också utanför klassrummet. 

Dagens tema var integrity. Utifrån Wheems bok "Church leadership" kring de fyra orden vision, team, culture och integrity. Det är ganska många saker att reflektera över. Själv funderar jag på min egen ledarroll och de olika församlingar jag varit i. Inte alltid bara goda tankar. 

Det finns också mycket att fundera och reflektera över i mitt eget liv. 

På efetrmiddagen hade vi en övning där vi funderade kring kallelsen- i förhållande till Gud- kyrkan- kontexten. Det var en liten "gudstjänst" för mig. Jag vet inte, men plötsligt kan jag känna att det är sån häftig nåd alltsammans. Å jag får vara med och ta plats!! 

I kväll har vi haft en "kvinnomiddag" på en thairestaurang. Naturligtvis åkte vi bil dit:) 

Amerikanarna kan bara inte förstå att man faktiskt kan promenera!  När vi kommit hem idag, skulle E och jag ut och ta en fika och möttes då av någon som sa: Va, ska ni ut och gå igen- ni gick ju ändå till restaurangen igår?? 

Här intill finns en bild på vår matsal; kaffe is free och man kan fylla på hur många gånger som helst per dag. Det enda man måste observera är att inte ta Hasselnut coffee!!!! Det är fruktansvärt äckligt. Borde vara förbjudet att fördärva kaffe på det sättet. På lunchen kan man välja på varm mat och/eller sallad. Den varma maten består ofta av stekta palsternackor, bönor, pasta i någon konstig stuvning och burgare, eller något friterat. Jag har ätit sallad nästan varje lunch- jag menar stekta palsternackor...

Imorgon går vi bara till kl12. Last day...Det här veckorna skulle jag inte vilja vara utan. Jag har lärt mig massor, men också kunnat reflektera och jobba med min egen ledarroll och min person. Det är en stor utmaning- men utmaningar behöver man! På lördag flyger vi hem!! 

The horse on the balcony

Idag har det varit varmt, ca 26 C. Inne i klassrummet får man ändå sitta med koftan på. För här skulle man aldrig drömma om att öppna ett fönster om det blir för varmt- nej, men fullt brass med AC!!! Hujedamej, som Anton (Emil i Lönnerbergas pappa) skulle sagt. 

Temat idag har varit hur ledarskapet påverkar beroende på kontexten; Hur samhället ser ut, hur församlingen ser ut.m.m

 Ni vet, uttryck som "så har vi alltid gjort". Vad står de för egentligen?

I en bok som vi läste före kursveckorna så beskrivs vikten av, att som ledare, "get on the balcony". Det är när man är där som man kan se allt på lite avstånd, få perspektiv och förstå vad som händer. Det optimala som ledare är att vara växelvis "on the dancefloor" och on the balcony". Jag tror jag tillbringat för mycket tid "on the dancefloor"...

Vi har också haft ett "hemligt europeiskt" möte med Dr Parks angående vårt slutarbete. Tanken är att vi ska börja fundera redan nu vad vi vill skriva om. Själv tänker jag mycket på kulturen i våra församlingar som ofta mest är som en förening/klubb, med medlemskap och där alla förväntas tycka lika och vara lika. Att vara kyrka och församling är något annat och så mycket mer än det. Kanske vill jag skriva något kring detta, inför den nya kyrkan. Jag vet verkligen inte. Därför tänkte jag fråga er som läser: Kan ni inte komma med lite förslag? 

Ikväll har vi varit ute nästan hela "klassen" och ätit middag. Det var kul att träffas och lära känna varandra lite bättre. Sist i kväll tog E och jag en promenad och jag kom äntligen ihåg att fotografera John Wesley. Kanske hans ledarskapsuttryck var "get on the horse"?

Snälla, glöm inte att komma med förslag vad jag ska skriva om i mitt slutarbete

Renewed vision

Idag har allt kretsat kring ledarskap. Det som varit så bra med undervisningen idag är att Wheems på något märkligt sätt, får oss att reflektera över oss själva. Han har inget rasande föreläsningstempo, men han sätter igång många tankar i mig. Jag funderar på hur jag varit som ledare, hur jag skulle vilja vara och huruvida mina ledare varit goda ledare eller inte. 

Det är utmanande och gott att höra. Här beskrivs ett ledarskap som inte finns i Metodistkyrkan i Sverige överhuvudtaget. Jag säger det inte för att skjuta på någon för jag är själv en del av ledarskapet. Men det är ändå märkligt att tänka varför det kan ha blivit så här. Och jag kan känna en sorg över det. På bilden ovan ser ni redovisning av ett grupparbete vi hade kring "Who are leaders? och What is leadership?

Istället för att gå in på gemensam framtids blogg och reta upp mig, gick jag igår in på Metodistkyrkan i Sveriges, Missionskyrkans och Bapistsamfundets hemsidor. Bla gick jag in för att kolla på respektive årskonferens program. Förutom seminarier kring gemensam framtid så blev jag lite beklämd. Allt är så fruktansvärt introvert och handlar bara om oss själva. Blir det JA på lördag, får vi verkligen se till att det inte blir en sammanslagning av tre samfund, utan en ny kyrka. En kyrka för dagens människor och dagens samhälle- och inte de människor och det samhälle som var på 50-talet.

De tankar som virrat runt i huvudet idag är ändå mest min egen församling. Jag har arbetat i  församlingen snart i två år och börjar komma in i arbetet. Under ett och ett halvt år har vi haft glädjen att hälsa 17 nya medlemmar, vilket ju faktiskt är en stor del av församlingen. Så väldigt mycket är bra och på gång. Vi har vår vision och arbetar efter den. Idag tänker jag på hur Wheems talar m vikten av en "renewed vision"- kanske är våra fyra ord: öppen-tydlig och vila-växa en del av den? 

Ja, mycket surrar i huvudet och hjärtat med all ny kunskap. Förövrigt har jag känt mig lite krasslig idag - men imorgon är en annan dag... Fylld av ny kunskap, bara för mig att ta emot!

Till sist en särskild hälsning till alla er som ska rösta på lördag: Det finns en teologi som beskriver en Gud som tror på människan och som både befriar och bemyndigar människan. 

En Gud vars kärlek i oss får oss att växa och mogna! Säger vi nej, kommer den teologin förmodligen att försvinna. Det vore kanon om fler fick del av den, eller hur?

Trött av och trött på

I dag är det verkligen måndag, på flera olika sätt. När jag vaknade i morse kände jag bara en sån himla hemlängtan. 

Förra veckan var så intensiv med så toppenbra undervisning, att inget skulle kunna överträffa det. 

Men- vi fick ändå ta oss till en vecka med ett nytt tema idag: Effective and visionary leadership med Dr Weems. Jag gillade ju hans böcker för "pre-classes" och han var minsann en god och duktig föreläsare också. Så det var inte honom det var fel på. Ändå har det varit segt i huvudet idag. Känner att jag är rätt trött på hela den amerikanska kulturen och stilen- jag vill hem!!

Jag har funderat en del på hur jag ska kunna göra mina "post-classes" uppgifter tillsammans med församlingen, när jag kommer hem. Det ska bli spännande. Faktum är att jag redan har funderat på vad mitt projekt ska handla om. Men- jag hinner väl ändra mig flera gånger om. Idag var jag igen på Cokesbury och handlade nya kursböcker, plus lite annan litteratur jag bara MÅSTE ha...

Mest har jag faktiskt funderat på årskonferensen i Sverige, som börjar om några dagar. Det känns knepigt att inte vara med och rösta på lördag- men vi kan bara be och hoppas att det blir ett JA.  

Bilden här ovan föreställer E:s och mitt försträffliga rum - med de vackra gardinerna och den fina takfläkten. ;)

The day of God and Obama

Idag har det varit en händelserik dag igen. Den började i Capitol Hill UMC, och jag lovade ju en rapport därifrån igår. 

Det var en ok predikan med en levande och närvarande predikant (hon som drar folk, om ni kommer ihåg) . När det gäller liturgin vill jag bara säga en sak: Det är skillnad på ceremoni och liturgi. Kanske skulle upplyst dem om det? Jag skriver inte mer om detta, för då blir det en hel uppsats.

Vi åt en kyrklunch på stan, där vi hade en tysk-dansk-svensk diskussion kring metodismens överlevnad i Sverige. Jag tror inte de andra fattade vår situation i Sverige. Som ni ser av foton hade vi sån tur att Obamas var ute och rastade hunden när vi gick förbi ;) Nåja...

På National Museum of art köpte jag en plansch, som heter Hauling anchor. Jag köpte den för att det är temat för mig just nu. 

Det som verkligen hände var att en massa motorcyklister och märkliga FBI gubbar stängde av gatan och sen svischade limousinerna förbi. Det är alldeles sant! Vi tror att presidenten satt i den första limousinen. Med all sannolikhet satt Israels premiärminister i den andra limousinen. Läs mer på http://www.dn.se/nyheter/varlden/israel-pressat-av-usas-nya-linje-i-mellanostern-1.868209

Nu ska jag gå och lägga mig. E har varit med och skapat dagens inlägg. Imorgon är det visionary effective leadership. Morgan Pålsson hälsar till er alla. 

  

Women are great leaders

Så här ser Wesley Seminary ut på framsidan. 

Idag har vi dock inte varit på skolan alls, utan gått och gått och gått. Och handlat alldeles för mycket. Jag kan tipsa er om god shopping i Pentagon city, där kan man gå en hel dag. Metrostationen heter Pentagon city och den kommer EFTER stationen Pentagon. Fråga  E och mig- vi vet. Vi klev av fel och passerade pentagon memorial. Ingen hit alls...

Vi kom inte hem förrän kl.20.00 med massor av påsar.  Nu har vi ätit middag och bestämt oss var vi ska fira gudstjänst i morgon. Vi blir en hel grupp härifrån. Någon tipsade oss om att gå till Capitol Hill UMC  för "där har de en kvinnlig pastor". Jag hade faktiskt ingen aning om att det drog mycket folk. Men ok, jag inser att det kanske kan vara en attraktion ;) Ni kan själva kolla hemsidan: www.chumc.net.  Jag rapporterar om gudstjänsten imorgon. I Kållereds Missionsförsamling vet jag i alla fall att de imorgon har världens bäste predikant- min man!

Idag har jag haft en anings hemlängtan. Ville så gärna varit med H och G, när ni ska springa Lilla Göteborgsvarvet :( . Men jag håller tummarna. 

Die karamelle och Tomas tvivlaren

Det är så mycket som rör sig i huvudet - i tanke och känsla- att jag idag känner mig helt matt. Inte minst alla hopblandningar av språk- tyska, danska, svenska och engelska. Igår när vi var på McDonalds försökte T komma på vad karamellsås hette på engelska eller tyska och frågar: hur säger man karamell, varpå W lyser upp och svarar: Die karamelle!! Jamen det är ju fantastiskt att vi har samma ord för de mest elemäntära sakerna i livet!

Idag har vi haft ett "europamöte" med Dr Parks ( det är väldigt viktigt med alla titlar i USA har jag förstått.). Nästa vecka ska vi ha ett första möte med honom kring projektet, men detta får inte de amerikanska studenterna veta. Så säg inget till dem är ni snälla ; )  

I natt vaknade jag och gick helt igång med  Joh 20 där lärjungen Tomas ber att få sticka händerna i såren på Jesus, annars kommer han inte att tro på att Jesus är levande och uppstånden från döden. Jesus kommer och han får göra det. Jag skrev en hel predikan i huvudet kring detta med att också Jesus som uppstånden har såren kvar. Han har såren kvar. Ni anar inte vad detta betyder för mig. Eller också fattar ni det. En del av er gör det.

Kära församling, ni kommer säkert att få höra mer om Jesus och såren inom det närmaste...

Idag har lektionerna handlat om Paulus: authority and power. Jag kanske är tjatig, men oj vad jag lär mig mycket!  

Vi har också fått våra "Post-class" uppgifter. Det är ganska mycket arbete som ska göras och lämnas in senast 3 juli. För att dessa uppgifter ska kunna göras kommer jag att arbeta tillsammans med några i församlingen. Uppgifterna handlar nämligen om att forma vår historia och kunna presentera den. Bra, va?

 I eftermiddag åker vi in för att shoppa - framförallt till er H och G - för att jag älskar er! 

Imorgon blir det turistande med allt man bara måste se; museer, Vita Huset osv. Här är väldigt varmt och fuktigt idag, men det är sommar!!!

Bibliodrama och tomatsås

På eftermiddagen igår gjorde vi ett Bibliodrama ur Josua 2. Jag gillar bibliodrama och kastar mig gärna in i det. Mer säger jag inte här om detta. Middagen i förrgår åt jag på  TexMex restaurang tillsammans med några amerikanska kvinnor, och långa generalkonferens diskussioner. 

Igår hade E och jag en isolerad Blekinge- Smålandkväll, med traditionell student mat (= pasta med tomatsås). Kvällen blev mycket sen. Vi har så mycket att prata om... Kommer vi någonsin att ha pratat färdigt? Jag tror inte det.

Idag har vi avancerat till NT i undervisningen. Det handlar om ledarskapet hos Jesus och Paulus. 

Vi har ny lärare och haft lite mer samtal och diskussioner i smågrupper. Det är verkligen stor kulturell skillnad i våra församlingar och sammanhang jämfört med amerikanska. E och jag har ju dessutom ett Missionskyrkeperspektiv. Det är också märkligt och en befrielse, att det inte är någon som tycker det är konstigt att jag är metodist, men pastor i ett annat samfund. 

Det känns bra inför gemensam framtid- och kanske lärorikt för en och annan metodist i Sverige (som förmodligen inte läser denna blog). Det känns lite som att jag kommit in i rutinerna på dormitory och undervisningen och hela livet här. Även om det är tufft ibland att sitta sju timmar per dag och lyssna på ett annat språk, hinna både reflektera och anteckna. Men det är ruskigt roligt:) Jag har också varit på Cooksbury och tittat på böcker- men hjälp vad många jag vill köpa. Jag avvaktar att gå dit igen. Ikväll blir det en skandinavisk kväll på McDonalds!!!

Adapter, Psalm 23 och Jeremia 8

Igår insåg jag att adaptern inte fungerade till min jordade sladd till datorn.  

"Aj neeed öön örtheed adapter". Jag sa till E att det är ju ingen mening att jag sitter här med alla mina sladdar när jag ändå inte får kontakt, och vi enades då om att detta var ett utmärkt uppslag till en andakt...  Nu har emellertid T räddat mig genom att låna ut en adapter som fungerade, till skillnad från den jag hade. Så nu kan jag använda min dator igen. Heja Danmark! Igår började vår undervisning. Vi europeer hade gaddat ihop oss på en bänkrad, för att känna lite trygghet. På förmiddagen kastades vi in i undervisningen i ett rasande tempo och den europeiska bänken satt som fågelholkar och försökte verkligen hinna förstå och anteckna allt som blev sagt. Efter att vi fått lite lunch kändes det som det var helt ok att hänga med i tempot. Och allt kändes genast bättre. Dr Hopkins är en mycket hängiven föreläsare som ger hela sig själv i det hon säger, och hon kan mycket.  Denna veckan handlar det om " Images of Leadership in the Bible" Själv känner jag mig som en tvättsvamp som fullkomligt bara suger till mig all kunskap. Efter en dags föreläsning är jag alldeles fullproppad med nya tankar och en aning trött. Underviningen idag har inte bara varit ny kunskap, utan också väldigt berörande. En stund var jag alldeles tagen och berörd. Fortsätter undervisningen så här så får jag nog ta lite ledigt när jag kommer hem för att smälta allt detta. 

Jag tycker dormitory är ok nu, var nog lite trött när vi kom. Vädret är fantastiskt och det är sommar!! 

Det ordnar sig

En lång dag börjar gå mot sitt slut, nu har jag nästan varit uppe ett dygn... 

Det gick faktiskt helt ok att flyga idag, förutom att vi var drygt en halvtimme sena till Paris. 

Vi fick därför springa allt vad vi kunde för att hinna med nästa flyg. Jag var dessutom klädd i en knallröd Faktumtröja där det står med stora vita bokstäver: DET ORDNAR SIG. Ni kan kanske se framför er synen där E och jag ångade fram i en väldig fart med budskapet klart och tydligt för alla, (åminstone för dem som fattade svenska) att det måste ordna sig.

Och det ordnade ju sig! Så småningom kom vi fram till Wesley Seminary. Nu är E och jag på vårt "dormitory" nr 214. Detta blev en besvikelse- men mer om DDR en annan dag...

Faktiskt en lite märklig känsla att bo på korridor igen- som att gå 20 år tillbaka i tiden.

I morgon kör utbildningen igång kl.8.00 - då ska våra papers lämnas in. Dem som vi stirrat om i en hel månad. Nu ska jag sova.

Imorgon flyger jag...

Så är jag här i alla fall, fastän jag sagt att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha en egen blogg. Jag har bara suttit på åskådarplats och läst andras bloggar och kommit med en och annan kommentar. Men nu är jag här. Jag tror nämligen inte att det är bra att sitta på åskådarplats, utan alltid bättre att vara med och påverka. Sedan har jag ingen aning om vad jag skulle kunna vara med att påverka från den här bloggen. Kanske försöker jag bara ursäkta mig för att jag gjort något som jag sagt att jag aldrig skulle! Den största anledningen till att jag börjat blogga idag, är förstås min och E:s resa till Wesley Seminary i Washington DC. Det är de första intensiv veckorna på Dr of Ministry, Church Leadership. Vi flyger tidigt i morgon och ja, jag har resfeber. 

Tycker inte om att flyga- men jag gör jag det ändå. Det går säkert bra...