Jesus med sår

Idag satt jag framför TV:n när helgmålsbönen började. Jag lyssnade, men förstod inte vad mannen pratade om. Det jag hörde var att han pratade om hur Gud bygger staket för att skydda oss - och där tror jag att jag stängde av.  Jag kände inte igen den Gud jag tror på. Kanske för att jag funderar så mycket på varför kyrkan i alla tider ägnat så mycket tid på att tala om vilka vägar vi INTE ska gå, vad vi INTE ska göra- istället för att peka på Jesus och den livsväg som finns att gå. Vem vill komma till en plats där dem vet allt, kan allt och vet alla vägar vi inte ska gå? 

Duktigheten, tilrättavisandet och bristen på misslyckande och sår gör att fler än jag inte passar in i kyrkan ibland. Jesus Kristus, däremot, har till och med som uppstånden såren kvar. Han visade dem som ett bevis på vem han var. Var finns det i kyrkan idag?

En gång för många år sedan kunde jag inte få hjälp av någon enda i kyrkan. Jag fick hjälp av Ulf Lundell och Bob Dylan. Men, det är ok, för Jesus låter sig inte begränsas. Låten nedan är ett exempel på att Jesus fanns där och mötte mig, när jag behövde det. Jag mötte honom i denna låt- som gav mig hopp igen.

Imorgon är det gudstjänst i kyrkan. Maken predikar. Dotterns rockband spelar. Sonen tar upp kollekten- men framförallt hoppas jag det blir en samling  till Guds- tjänst. (Rom 12:1-2)

(Om du är lite bevandrad i rockens värld- kolla alla "friends" som är med i klipppet!!!)

Lite bilder

Jag är hemma och sjukskriven, så det blir inte så mycket tankar på denna blogg just nu. Tror jag håller lite låg profil den här veckan. Men, här intill finns lite vinterbilder. Klicka på en bild om du vill se bildspelet större.

Halva eller hela verkligheten?

"Långsöndag". Ja, så skulle jag kalla denna dag, med arbete och lite sömnbrist. Men, imorgon är jag nog ikapp igen. Det kändes väldigt gott att få möta församlingen igen; lite som att komma hem och bli välkomnad och emottagen. Gott! Bollarna byttes ut mot ett tvåfärgat papper idag. Annars var innehållet i predikan som jag tänkt och planerat igår. Det är häftig att få vara med i det "förbjudna mötet" mellan en samarisk kvinna och en judisk man. Hur samtalet till en början handlar om att hon inget förstår, därför hon ser allt ur hennes egen begränsade verklighet. Under samtalets gång anar hon att verkligheten är så mycket större än den del hon kan kontrollera. Jesus visar på det, på hela verkligheten. Den verklighet som inte längre har några begränsningar för Jesus sprängt till och med dödens gräns. Verkligheten är inte bara det jag ser, min verklighet- oavsett om den är god eller svår. Utan verkligheten är en hel värld full av människor i glädje, sorg, besvikelse, ångest, skratt och jubel och verkligheten vilar i Guds hand. Gud bär oss. Vad betyder det för mig att hela verkligheten är så mycket större än jag kan greppa och förstå? Att den hela verkligheten vilar i det hopp som inte ens döden kan göra slut på?. 

När jag kliver ut ur min egen begränsade verklighet så är jag inte längre ensam- Gud är med - och jag ser en hel värld!

I shall not walk alone som blind boys of alabama sjunger.

she ain´t heavy she is my sister!!!

Äntligen hemma!!!! Har nu suttit och skrivit på predikan till imorgon och jag vågar inte tänka på hur många timmar jag varit vaken. Predikan handlar om  en boll med två färger... eller egentligen kvinnan vid sykars brunn.. eller att se hela verkligheten... eller Ande och sanning. eller egentligen alltihop.

Kom imorgon så får du höra!

Resan hem gick bra, förutom att E hade övervikt med sin ena väska. (det var väl där alla böcker låg...) Vi lyckades få bort övervikten genom att fördela lite i mina väskor också. She ain´t heavy anymore....

Jag är trött och ska nu försöka sova,

Rollspel och visioner

Ännu en dag med Jaqueline Lewis och John Janka i ämnet Leading in diversity. Idag har det mesta handlat om vision, förändring. Mycket av det som sagts idag känns som en repetition av det vi talade om "vision, mission, team" i maj när vi var här. Just nu är vi trötta på alla grupparbeten, men det som var roligt idag var att vi gjorde en hel del rollspel. Ni kan se det på bilderna nedan. På eftermiddagen var vi och åt med klassen igen. Amerikanarna tar förstås bilen dit, fastän det bara tar ca 15 min att gå. Endast en amerikan fick vi med oss idag när vi europeér promenerade dit. Nu på kvällen har vi haft en europeisk-kaffekväll i vårt kök. Det är alltid mycket skratt och det känns jättegott att vara tillsammans bara vi. Det blir mycket skämt om bla amerikanarnas enorma artighet och vänlighet. Nu vill jag åka hem, och det ska vi också göra imorgonkväll. Först är det sista lektionerna till kl.12.00. Vi flyger 22.00. Nya regler från Washington DC är att man måste vara på flygplatsen 3 timmar innan. Security är enormt hög nu. Jag hoppas på mindre visitering än när jag blev stoppad i Frankfurt. Det där med integritet är inte alltid lätt. 

Dr Shepherd på Pentagon city

Idag har vi fortsatt i "leading in diversity". På morgonen pratade vi om utanförskap. En av alla dessa böcker vi läst heter "reading the Bible from the margins" och det är en jättebra bok som hjälper en att läsa Bibeln ur nya vinklar. På eftermiddagen funderade vi och gjorde lite övningar tillsammans om detta med att ha makt. Efter föreläsningar och diskussioner fick vi skjuts ut till Pentagon City. Jag fick min hoodtröja "avlarmad" och alla fick vi köpt några grejer till. Efter en middag på "Champps" hamnade vi en bokhandel för att E skulle köpa en karta. Det var där jag äntligen mötte honom - Dr Derek Shepherd. Han och några av hans kollegor har ju fått mig trollbunden varje onsdagkväll. Nu fick jag alltså se honom i en bokhandel i Pentagon City. Detta trots att han bor i Seattle... Ja, konstiga saker kan hända. Till dig H säger jag bara: Derek och hans kollegor följer med hem till Stomvägen. På torsdag är det förresten premiäravsnitt av Grey´s anatomy här och då ska jag se på Derek och hans kollegor igen..

Nu ska jag försöka sova så jag kan var lite piggare imorgon. En förkylning är på väg- och imorgon ska jag vara på hugget igen.

Leading in diversity

Urtrött. Det är det enda ord jag kommer på just nu för att beskriva hur läget är. Det blev natt innan jag somnade igår. Idag och hela veckan, handlar det om leading in diversity. Flera av böckerna vi läst inför denna vecka har varit väldigt fokuserade från en USA kontext. Ändå kände jag på föreläsningarna idag att detta angår förstås mig också. I Kållered är 17% av invånarna människor med utländsk bakgrund. Men så ser det inte ut i församlingen... Varför är vår församling inte till för dem? Den åldersgrupp som är störst i Kållered är lågutbildade 25-44 åringar, dvs den åldersgruppen vi saknar- vad beror det på? Det är så mycket annat som skiljer oss alla, som jag hoppas vi också ska prata om under denna vecka; gender, klass, utbildning, teologi m.m. Direkt efter föreläsningarna idag hade vi en "ladydinner" på samma thairestaurang som maj månads "ladydinner". Så flexibla är vi. Nu är jag hemma på rummet igen och ska läsa inför morgondagen, (uppgifterna är lite röriga) och göra skiss på mitt DMin project paper, men jag är så trött. Dr Parks har nämligen bestämt med oss europeer att vi ska ha en träff för att komma igång med våra project. Tyvärr glömde han att säga vilken dag, så jag måste nog göra det färdigt kväll, ifall det är imorgon vi ska mötas. Sen ska jag också predika på söndag, med en eventuell jetlag. Roligt, men just nu är jag verkligen heltrött. Imorse skulle jag ta på mig min nya hoodtröja som jag köpt på pentagon city, men, då upptäckte jag att larmknappen satt kvar!!! (nu vet jag vad ni tror men jag hade faktiskt kvittot kvar). Den händelsen ser jag som ett tecken på att jag måste åka tillbaka dit imorgon eftermiddag igen! Till sist: vi har en mus i köket; SALLY KOM HIT!!!!!

Blessed

När jag skriver detta är det fortfarande någon timme kvar på söndagen, men hos er är det måndags morgon. Söndag är gudstjänstdag, så också idag. Precis som jag skrev igår så firade vi gudstjänst i Zion Baptist Church . Det var en omvälvande upplevelse. Omvälvande på ett positivt sätt. På något sätt känns det märkligt att skriva och berätta om det, för ett sådant möte, en sådan upplevelse är alltför stark för att kunna formuleras. Kanske ska man inte heller dela de djupaste andliga upplevelserna? I alla fall inte meddetsamma. Jag vill i alla fall berätta att redan när jag blev hälsad välkommen av en kyrkvärd, så kände jag mig så välkommen och älskad att tårarna började rinna- och så fortsatte det bara. Allt var bara gott och tiden stod stilla. Jag vet inte riktigt om jag hämtat mig än, men gott var det! Predikade gjorde vår "klasskamrat" Keith- och det gjorde han suveränt bra. Jag är med andra ord "fulltankad" och välsignad och redo att ta emot nästa vecka där temat är "Leadership Diversity in the 21^st Century".

Deny everything

Idag hade vi sovmorgon. Dagen har helt och hållet, nästan, ägnats åt shopping. Vi har varit på Pentagon City igen och denna gång visste vi ju att vi inte skulle stiga av metron vid Pentagon...

Vi gick och gick och gick och handlade en del förstås; kläder och beställningsvaror till familjemedlemmar. Ett av mina fynd var en kaffemugg med texten "deny everything". Jag tänker inte förklara här varför den var så rolig och egentligen var det nog en helt annan person än jag som skulle ha den. Men nu har jag redan invigt den. Så nu sitter jag här på dormitory och "deny everything". Bara så ni vet. 

Imorgon ska vi på gudstjänst. Denna gång till en baptistkyrka; Zion Baptist Church (www. zionbaptistchurchdc.org/)

Jag är övertygad om att det blir bra.

Kryddstark förändring av frikyrkokultur?

Igår var vi ute och åt med klassen. En kul kväll. Tyvärr valde jag fel maträtt och fick något så riktigt KRYDDSTARKT att öronen kröktes och tårarna rann. Jag vill härmed högtidligen säga TACK till min danske vän T, som igen räddade mig genom att vi bytte maträtt. T är en mycket god och hjälpande människa- oavsett om det gäller adapter eller maträtter. Tack och hoppas du mår ok idag ändå... 

Efter middagen hade vi en europeisk afton med riktigt kaffe och det blev lite sent. Idag är temat "Leading Missional change". Det där med förändringar är verkligen inte lätt. Det finns ett motstånd i oss alla mot förändringar. Ändå tillhör det livet- allt förändras!

Ändå häller vi så ofta fast vid det förflutna, med ursäkter av att vi ska vara trogna mot vår historia. Men vi ska vara trogna mot framtiden också!Vi började dagen med att fundera över var i Bibelns berättelse vi kan se förändringar- och vad spelar Gud för roll i dessa förändringar?Så ofta vi börjar i att förändra organisationen och inte i kulturen, men att förändra kulturen tar längre tid. Då tänker jag förstås på vår "frikyrkokultur" där det verkar omöjligt att förändra den från verksamhetsklubb till kyrka och församling. Många är trötta och verksamhetsslitna och vill verkligen vara kyrka istället för det vi faktiskt är- ändå är det så svårt att ändra på. När vi samtalar, diskuterar om den nya kyrkan; så ska vi bygga ny kyrka, leta efter andra som gjort succé. Vi ska, vi gör- men vilka ÄR vi? Ibland önskar jag nästan att allt brann ner, alla organisationer försvann och vi kunde sätta oss i församlingar och kyrkor och börja från början. När jag gjort min demografiska undersökning av Kållered, så blir det så tydligt för mig hur lite dessa människor behöver Missionskyrkan som en aktivitetsplast med en massa verksamhet. Och hur vi med all vår iver att nå ut till människor, missat hur människor faktiskt lever och hur de mår och vara där de är. Inte ska vi väl dölja befrielse, hopp och mening med livet? Det behövs en plats där båda sidor av Kållered kan vara tillsammans. En plats där ingen kan eller vet mer än den andra hur allt ska vara och alltid har varit. En plats där det inte är vi och dom.

Nedan finns några bilder. den första är från en lektion igår med Dwight Zscheile, de två andra föreställer snön som föll i natt. Den sista då? det får du gissa själv...

I

God of mission has a church

Som ni ser på bilden har man nu börjat producera pappkassar med reklam för min blog, visserligen lite felstavat, men jag får väl ha överseende med det...Idag har igen varit en fullmatad dag med goda föreläsningar. Idag fick vi en liten genomgång av olika strategier som använts för mission under årens lopp - och det blir tydligt att grundfelet ligger i att se mission med olika strategier. Ett gott citat från dagen beskriver det bra: “It is not the church of God that has a mission in the world, but the God of mission that has a church in the world.” På eftermiddagen satt vi i smågrupper och fick 20 minuter var att berätta om vår församlings "missional challenge" Det var spännande- både att få respons på sin egen berättelse och att lyssna på andras berättelse. En annan sak som vi talade om idag är när församlingen blir intim-familjär. Dvs när några familjer finns i församlingen, där man gifter sig med varandra och där församlingen består av några släkter. Inte helt främmande för våra frikyrkoförsamlingar, men det skapar en instängd miljö där det kan vara svårt för nya människor att komma med. Man kan istället beskriva och se församlingen som en grupp av främlingar som träffas. De är främlingar eftersom de välkomnas av Gud som är den egentliga värden. Vi är alla gäster. Det ger en annan öppenhet och en annan syn på vems församlingen egentligen är! Det är så lätt att både tänka och uppträda som om det var nya människor som kom till oss och vi ska lära dem hur det går till här och på vilket sätt saker ska går till. Men om alla är gäster och det är GUD SJÄLV som är värden, ja, då blir det skillnad. Det ger också ett annat sätt att fira gudstjänst- inte vår föreställning, utan ett möte där Gud är värden och vi är gäster. Ja, det finns en hel del att fundera på, men nu ska jag försöka sova. E och jag ägnade eftermiddag/kväll åt shopping åkte metron hem och när vi skulle ta gratisbussen till America University- så kom den inte! Vi bestämde oss för att gå och det visade sig inte vara långt alls. Men säkert otänkbart för en amerikan som inte tycks kunna gå många meter.

Missional challenge

Dagen idag har också varit full av föreläsningar, diskussioner och eget arbete med "missional challenge" för den egna församlingen. Imorgon ska vi dela med varandra i smågrupper om det vi funderat över kring våra egna församlingar och "missional challenge". Förmiddagens föreläsning jobbar både i hjärna och hjärta hos mig, kanske kan jag imorgon skriva lite mer vad det handlar om. Förutom min egen församling, tänker jag förstås på vad viktigt det är att vi får rätt fokus på den nya kyrkan. 

Naturligtvis fick vi en liten adrenalinhöjare (i alla fall jag) när vi på eftermiddagen fick tillbaka våra papers. Men det gick bra. Papersarna (svengelska) gick ut på att vi skrev vår egen församlings historia, utveckling, var den är idag och en beskrivning på samhället där församlingen finns; en slags demografisk beskrivning. Den beskrivningen har vi sedan bla använt i funderingarna kring "missional challenge". Hur ser Kållered ut och hur är vi kyrka i Kållered? Jätteintressant och livsviktigt!

Idag på lunchen "skypade" E och jag till H som fyllde 40 idag. Hoppas han fick en bra dag, fast vi missade kalaset!!!

Drömmen om en sovsäck...

Det var verkligen roligt att träffa alla igen idag. Jag kände också att det var lite mer avslappnat att prata och följa med i diskussionerna. Vet dock inte om det egentligen beror på att jag blivit bättre på språket, eller bara att jag inte bryr mig om hur jag låter...

Idag startade vi med föreläsning i ämnet "Missional church" och "What is a missional church?" Mycket kunde sägas om det och kring de böcker vi redan läst i ämnet, helt klart är i alla fall att det både är befriande och inspirerande. Befriande är det i att vara kyrka och inte göra kyrka. Själv tänker jag på det när vi så ofta nu talar om att "vi bygger en ny kyrka". Så är det ju inte, för det skulle innebära att det är vi som skapar, vi som gör. Så mycket som handlat (och kanske fortfarande handlar) om att göra. Fortfarande talar vi om "program", "succérecept" som andra församlingar gjort och som vi bara kan ta över för att lyckas. Fastän Guds rike handlar inte om tekniker eller metoder utan om vilka vi är. Efter lunch idag så fick vi arbeta enskilt med "missional challenge" för våra egna församlingar. Arbetet fortsätter imorgon.

Efter klagomål från flera av oss, har man försökt göra något åt värmesystemet på dormatory. Då visade det sig att det var något fel på systemet. Därför var man tvungen att stänga av värmen helt!! E och jag har nu tagit en rask promenad utomhus, för att på så sätt lura oss själva att tro att det är varmt inne. men det är det inte. Vetskapen om att de helt stängt av värmen gör det inte varmare. Jag saknar min sovsäck!!

På Dormatory

Nu sitter jag på dormatory på Wesley seminary igen. Flygresan gick väl hyfsat, kan man säga.

Det var svårt med landningen i Frankfurt, eftersom det var snöoväder där. Efter en lite nervös cirkulation i luften över Frankfurt i över en halvtimme, så fick vi komma ner på jorden igen. Skönt. Flyget från Frankfurt till Washington DC var försenat 2,5 timmar - men det gjorde inget eftersom både E och jag hade trevligt sällskap!?! Till slut kom vi fram och allting är som vanligt här, fast väldigt kallt. Det blåser otroligt mycket. Kallt.

På rummet är det kallt, mycket kallt. Allt detta låter ju negativt. Men, vi är inte negativa. Vi är bara trötta efter att ha varit upp i ganska precis 24 timmar nu.

Imorgon börjar föreläsningarna igen, kl.8.00, med inlämning av papers.

Nu är det kanske bäst att försöka sova, i alla fall varva ner...

p.s En extra hälsning till den gamle Israelresenären som frös utomhus, inne och inne på rummet. Allt var jobbigt- för det var så kallt. L, nu förstår jag dig precis ;) d.s

No decaf, please!

Nu har jag packat färdigt. Imorgon flyger jag iväg till Washington DC igen. 

Jodå, jag har läst färdigt, och jag har gjort mina papers. 

Jag undrar också över hur kallt det kan vara på rummen- kanske tog jag för få varma tröjor med mig?

Nu önskar jag bara att flygresan var över- sen ska jag njuta av goda föreläsningar, god gemenskap och kaffe. Den här gången har jag köpt med mig mörkrostat kaffe, för att slippa dricka det där blasket dom dricker där. I köket på dormatory, där vi bor, står det dessutom en kaffebryggare där man bara får brygga "decaf" (Se bild). Jag förstår inte hur de överlever...

Det ska också bli kul att träffa alla på utbildningen igen. Nu känner vi redan varandra och kanske inte behöver vara så spända och oroliga när vi möts?

Jag återkommer, med rapport om det. Först flygturen..