Hur förändra kyrkan?

Idag är det första skoldagen för många. Plötsligt förändras allt, inte bara för skolbarnen, utan för oss alla. In i rutiner, schema och det mer allvarliga livet igen. Själv stod jag länge och såg min son cykla iväg till skolan imorse. När blev han så lång? När blev han så gammal att han nästan klarar sig själv? Ja, kanske blir jag lite överdrivet dramatisk sådana här dagar, men visst är det en tydlig markering så här när höstterminen börjar; att något nytt börjar. Några timmar senare släntrade dottern iväg, till första dagen i årskurs nio...

Nu sitter jag här och funderar över förändringar i allmänhet, och i kyrkan i synnerhet. Eftersom jag arbetar i kyrkan och är pastor och ledare i kyrkan, så kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen sker några förändringar i kyrkan. Den teologi jag läst och studerat talar om att ett liv med Gud innebär att leva i en ständig process, en överlåtelse till Gud som ständigt förändrar mig till växt och mognad. Om det är vårt mål i livet, var och en, så borde det också märkas i våra liv tillsammans i kyrkan och hur kyrkan förändras och är med och förändrar samhället - och ytterst en hel värld. Jag menar inte att det inte händer fantastiska saker i och med människor i våra församlingar, men en kritisk granskning av vad vi ofta har vårt fokus gör mig nedslagen. Alltför ofta sysslar vi med oss själva och vårt eget - eller hur ska vi annars förklara att så många människor i vårt samhälle fortfarande känner meningslöshet, utanförskap? Att barn och ungdomar i vår verksamhet, kan bli mobbade i skolan, misshandlade i hemmet- utan att vi vet? Eller att vi så sällan vet hur de andra egentligen mår, fastän vi möts flera gånger i veckan till möten och verksamhet?  Gemensam Framtid talar om en ny kyrka som är till för alla och till för livets alla skiften och mående. Men när ska vi förverkliga den? Och hur ska vi förverkliga den, när vi alla bara fortsätter i samma spår?

ett maktspel...

Idag har vi stannat hela dagen vid tal om makt. Själv tycker jag det är mycket spännande. Boken pastorpower, som är en av kursböckerna, talar om makt "over", within, with. Tre olika sätt att använda sin makt, med kopplingar till treeningheten. Makt "ovanifrån" symboliserar Gud faders makt, "inifrån" symboliserar Den heliga Anden och makt "med" symboliserar Jesus. Precis som treenigheten finns i ett ständigt flöde i varandra, så kan också ledarskaps stilen växla. På frågan hur vi använder vår makt; borde svaret bli "Det beror på vilken situation jag är i!". Intressant idag var också samtal kring Michael Focaults maktanalys. han beskriver makt som något dynamiskt som befinner sig i ständig rörelse, byter konstant mening, fokus och uttryck. Makt ingår som en grundläggande komponent i alla relationer. Maktspel som utspelas i alla mänskliga relationer, är inte något som är, utan något som utövas. Vi samtalade också om andra saker kring detta maktsystem Samtal som fick mig att fundera över den nya kyrkan. Särskilt tankar om att ett nytänkande inifrån hos människan måste komma för att ett system ska kunna ändras. Det räcker inte med yttre kontroll, makt i form av nya visioner, nya tänk. Det måste ske ett nytänk inifrån. Ett maktspel också det...

Starka känslor i Oslo

Idag började vår första dag i Oslo. Inget kändes mer naturligt än att starta vår kurs vid Domkyrkan i Oslo. Även om jag sett bilder på TV, är det ju något alldeles annorlunda att vara här på plats. Som ni kan se är det ett stort område utanför kyrkan fullt med blommor, hälsningar, böner, gosedjur m.m Ja, det har blivit en sådan mängd blommor att man fått spärra av en del av gatan, vilket gör att några trafikljus står mitt i blomsterhavet. Det var starkt att gå där i blomsterhavet bland människor. Det råder tystnad, för vad finns det för ord att använda? det var just precis vad vi fick beskrivet av oss. Dagarna efter bombningen i Oslo, var stan fylld av människor, samtidigt som det rådde en stillhet och tystnad. Man blir berörd. Och ledsen. Arg blev jag däremot när vi gick igenom de kvarter där det fortfarande låg glassplitter. Fönstren är krossade, en del fönster buktar kraftigt utåt, och man anar vilka oerhörda krafter som varit i rörelse. Blommorna å ena sidan och glassplitter å andra sidan. Det blir som  det goda mot det onda. Det är naturligtvis ingen slump att det stora blomsterhavet har hamnat precis utanför domkyrkans portar. Det är till kyrkan vi går när det oförklarliga sker, när orden inte räcker till, när vi vill få tröst. Kyrkporten var däremot låst och inte öppnades inte förrän kl.10.00... Vår dag fortsatte sedan med att vi firade nattvard tillsammans och sedan vidtog en dag full av föreläsning, samtal och diskussioner kring "power". Makt är inget ont i sig. Allt beror på hur jag använder makten. Hur använder jag min makt? Genom att tvinga mig på - fysiskt eller psykiskt? makt genom våld? Hur visar sig Guds makt? Ja, mycket tankar satte igång i min värld- framförallt kring ledarskap; pastorns makt.

Från Balkongen till Oslo

Jag sitter på min balkong och skriver.  Det tillhör inte ovanligheterna att jag är här. Tvärtom. Fast, för det mesta står jag upp, lutad mot räcket. Jag vet inte vad det beror på, men jag tänker så bra här. Här är det fritt och öppet och lätt att andas. När jag ser jag rätt ut, så ser jag andra sidan av Kållered. Alla som bor i Kållered, vet att den består av två delar; ett öst och ett väst med en motorväg och tågräls emellan. På motorvägen passerar 60.000 fordon/dygn, så det finns ett och annat att se på. Kungsbackapendeln kommer varje halvtimme ”59” och ”29”. Fast det är ju varken tågen eller alla fordonen jag står och tänker på när jag står på min balkong. Utan det är livet. Jag känner att jag får perspektiv och kan andas här ute och uppe. Bilarna och tågen kommer och går och blir till en puls, en rytm av liv.  Det är på balkongen jag går ut för att fundera över problem som ska lösas, predikningar som ska till, föreläsningar som ska formas. Det är också här jag oftast pratar bäst med Gud; ibland högt ibland inom mig, ja, här har jag stått och varit tacksam, varm och lycklig. Men här har jag också stått och gråtit över svåra saker i mig själv eller för någon annan. Jag tänker på det som jag lärt mig om att en god ledare måste ”gå ut på balkongen ibland”, dvs lära sig att ta ett steg tillbaka och se på allt som händer lite från sidan eller ovanifrån. När man gjort det och fått lite perspektiv, så gäller det att gå ner på ”dansgolvet” igen och vara illsammans med andra. Man kan inte vara distanserad som ledare hela tiden. Därför tillbringar inte jag heller all tid på balkongen! Ofta räcker det med att öppna dörren och kliva in i huset, för att öronen ska bli fulla med högljudd rock, Tv eller något annat. Och det är ju i närheten med människor som livet finns. Men ibland behöver man kliva ut på balkongen. Alla människor borde ha en egen ”balkong”! Om det skulle vara så att du passerar Kållered på motorvägen, så kan du kika upp mot östra sidan i höjd med McDonalds och IKEA. Kanske ser du mig på balkongen och då ska jag vinka till dig… Nu ska jag lämna min balkong för två veckor och åka till Oslo på ”Leadership in the Context of Global and Intimate Power” och andra veckan blir det ”Global Leadership in a Worldwide Church: Discerning the Spirit in Our Time” . Precis som en av våra lärare skrev, så kommer vi att sitta mitt i Oslo med allt vad det idag innebär: ett Oslo i sorg, förvirring och med många frågor. Det blir både intressant och märkligt… Här nedan ser ni bilder på både vy från min balkong, samt en skön viloplats!

He is in the weak...

I wrap God in my perfect packages

A self-made box of wants and needs

With hands raised high, I sing my praise

And forget the ones left in the streets

 

But God does not reside

In churches made of stone

I will not find Him

In palaces of gold

 

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

 

He's crying out, His arms are reaching

We find him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

 

So will we stand for the sake of justice?

Will we live in the name of love?

Will we defend the case of the fatherless

And take their cause up as our own?

 

'Cause God does not reside

In churches made of stone

We will not find Him

In palaces of gold

 

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

 

He's crying out, His arms are reaching

We find Him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

 

With the same mercy

That we've been given

From His grace received

We must freely give, whoa

 

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

 He's crying out, His arms are reaching

We find Him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

A special day...

Idag är det en alldeles speciell dag. Javisst, midsommarafton! I år infaller midsommarafton på den 24 juni, precis som det gjorde för 17 år sedan. Det var en av de viktigaste dagarna i mitt liv. Om jag hade kunnat sjunga som Amanda hade jag sjungit den här för min man- men jag tror det är bättre om hon gör det. Idag firar vi 17 år som gifta. Tack!

Sociala medier - ett sätt att kontrollera?

Kommunikation och samspel är viktigt. Naturligtvis tycker jag att det är bra med bloggar, annars hade jag ju inte haft en själv. Blogg och Facebook är utmärkta medier att kommunicera, göra reklam för, hålla kontakten med och uttrycka i text vad man tycker i olika frågor. På detta sätt använder jag denna blogg och tycker också det är kul och intressant att läsa andras bloggar. Jag "hänger" också ganska ofta på Facebook och får reda på vad andra gör, var de är och kanske skriver jag själv något om vad jag gör. Men för mig finns det också en gräns. Allt detta kan aldrig ersätta det där mötet på riktigt (IRL). Jag tycker det är obehagligt när vi skriver saker på Facebook som vi aldrig skulle vilja säga till varandra; eller de gånger vi skriver saker som vi inte vågar tala om med varandra. Då känner jag mig både sviken och besviken. Då mister både blogg och Facebook sin tjusning. Det är verkligen inte bra om vi måste läsa varandras logg på Facebook eller en blogg för att veta hur den andra egentligen mår. Det måste väl ändå vara i det verkliga mötet som vi försöker vara oss själva, ärliga och öppna? Ja, det är läskigt ibland med det verkliga mötet. Läskigt att se någon in i ögonen och berätta att man är rädd, ledsen eller våga fråga den andre hur den egentligen mår. Samtidigt finns det inga sociala medier i hela världen som kan konkurrera ut det verkliga mötet; oavsett om det sker i glädje, sorg, rädsla eller ilska. Att glädjas eller att lida med handlar alltid om ett sammanhang, att finnas i en gemenskap. Ett sådant sammanhang där det ska fungera, är församlingen. "I begynnelsen skapade Gud relationen" sa Buber. Att vara kristen är att finnas i en relation; med Gud, sig själv och varandra. Det går inte att vara kristen för sig själv. Facebook och blogg är bra, samt också en slags relation, men det kan också vara ett tecken på att vi flytt och försöker skydda oss från andras närhet. I ett möte där vi möts "på riktigt" handlar det både om att ge och att ta emot. I veckan som gått har jag haft flera goda möten. Förra helgen var jag med om att fira nattvard. Samtidigt som jag tog emot bröd i min hand såg jag in i en kvinnas ögon (eller om det var Jesu ögon?). Hon såg mig. Jag såg henne. Vi hörde samman. Allt var bara gott. Jag blev sedd och jag såg henne. Vi var tillsammans och vi var levande! I slutet av veckan var jag också med om ett heligt möte: ett möte där någon mötte min kamp. Jag mötte det jag behövde just då; en levande människa, en hand att hålla i och som med sin röst gav mig både tröst och hopp. Nu skriver jag allt detta i min blogg. Säger jag emot mig själv? Vem är jag då, att säga allt detta till er? Förmätet? Vet inte. Vet bara att jag är Laila, Ingrid Maria Svensson: en människa som inte kan leva ensam. Jag behöver Gud. Jag behöver dig. Jag vill berätta för dig om hur jag mår, det jag behöver hjälp med och det jag tror att jag kan. Och jag vill att du berättar för mig. Jag tror vi alla behöver öva oss på att våga dela livet mitt i verkligheten. Det finns inget som kan ersätta det verkliga mötet med en verklig människa.

tjugo år som mig själv...

Den 4 juni 2011 var en häftig dag, med bildandet av ny kyrka. Det var både en känsla av ”yes!!” och ”äntligen”. Söndagen var en stor dag för mig personligen. Då var det nämligen 20 år sedan jag ordinerades. Det var fint att få sitta där på ordinationsgudstjänsten och påminna sig själv om vad det innebär att vara pastor. Jag tänkte också tillbaka på min ordination i juni i Jönköping 1991 och att jag nog inte riktigt förstod vad det var att vara pastor. Jodå, kallelsen fanns där, och teologin och läran fanns där. Men vad förväntades av mig?

jag har inte ångrat mig en sekund. Livet som pastor har känts som att verkligen få vara den jag är tänkt att vara. På rätt plats kanske?

Tjugo år senare håller jag på att avsluta min utbildning på Wesley Seminary, med ett arbete kring pastorns roll i den nya kyrkan. Nu fördjupar jag mig i tanken på pastorn enligt "servant leadership" och Jesu tal om att störst är den som tjänar. Bla de orden sägs också av biskopen till den som ordineras till äldste i Metodistkyrkan "kom ihåg att det handlar mer om att tjäna än att tjänas." Bilderna föreställer mig 1991- ordinerad diakon, enligt Metodistkyrkans gamla ordning. Den sista bilden föreställer ordinationsgudstjänsten i Trefaldighteskyrkan 2011. 

Djokovic, kubb och vila

Upplever en mycket annorlunda söndag. Jag jobbar inte och har inte ens varit på gudstjänst. Istället har jag sprungit 5,4 km och därefter segrat över sonen i kubb. Igen. Ska man medvetet göra fel och missa, för att sonen ska vinna? Eller ska man visa respekt genom att kämpa på lika villkor? Ett moraliskt dilemma, kanske. Jag valde att spela mitt spel, men ändå försöka lära ut hur man gör underskruv med pinnen. Det är nämligen då man träffar! Sonen valde istället att kasta med full styrka, och vi fick leta pinnar i buskarna. Där hittade vi också Sally, som tyckte det var bäst att gömma sig när ropen och pinnarna far och flyger.  Nu sitter jag och tittar på TV. Murray mot Djokovic. I Rom. Den senare verkar oslagbar i år. I alla fall på grus. Wimbledon och US open i all ära; men grustennis är ändå bäst att se! 

jag vill känna tro och hoppas

Ja

Konfaläger!

Så närmar sig årets konfaläger för missionsförsamlingarna i omnejd. Den självklara mötesplatsen är Sjöviksgården. I år möts konfirmander och ledare från Kållered, Mölndal,Vänersborg, Stenungsund/Ucklum och Älvängen. Vi börjar imorgon kl.18.00 och slutar på söndag efter gudstjänst kl.13.00. 

På förmiddagarna är vi tillsammans i våra respektive grupper och har lektioner. Eftermiddag och kvällar  är gemensamt, alla tillsammans. Då har vi besök av någon intressant gäst och går på studiebesök på ett kloster. Naturligtvis rör vi på oss en del med både såpabandy, tramsiga lekar och allt som hör till. Varje  kväll avslutas också alla tillsammans i kapellet (se bild intill) med musik, lovsång, ljuständning och böneklotterplank.

Det brukar vara härliga dagar, i år kanske även fint väder? Kållereds konfirmander ska bla få skriva sin mässa med alla böner, till konfirmationen. Vem vet- kanske blir de också tonsatta i år?                                       

Livet vann!

Jesus kristus är uppstånden!  Ondska och död är besegrad! Denna Guds oerhörda kraft, kärlek och flödande liv, kan du och jag få del av. Guds kärlek och liv boende i oss kan förvandla våra liv och gör så att vi växer i tro och kärlek. Ef 1:19-20 beskriver det livet med ” hur väldig Guds styrka är för oss som tror - samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen". Det är ingen dålig kraft vi kan få del av. Den kärleken, kraften, livet är vårt hopp. Det vi håller fast vid när det är tungt och svårt i våra egna liv, i andras liv  och i hela världen. Vi kan vara hopp till en hel värld, för vi är burna av det liv som inte ens döden kan göra slut på. Det är ett hopp som håller och bär.! Bilden är tagen från vår kyrka i dagens gudstjänst. Graven är tom!

Det är fullbordat

Jesus ropade "Det är fullbordat". Så slutade han att andas. Jesus var död. Offrad. I kärlek till dig, mig och alla människor i alla tider. Människan är försonad med Gud. Allt är fullbordat. Allt är helt igen.

En mästare i att tjäna

Idag är det långfredag. Några timmar till kl15.00. Därför visar jag först några bilder från gårdagens nattvardsandakt. Altaret smyckat med vackra blommor och tända ljus. Vi fick följa jesus och lärjungarna sittandes i gemenskap och kvällsmat. Plötsligt reser sig Jesus och tar av sig manteln, knyter en handduk om midjan och häller upp vatten i tvättfatet. Jesus byter blixtsnabbt roll. Från Mästaren, värden, hedersgästen och gemenskapens upphöjda centrum till tjänaren som tvättar gästernas fötter. Så visar sig kärlekens makt. Jesus Kristus, den levande Gudens son är en tjänare. Med buller och bång red han in i Jerusalem för några dagar sedan, hyllad som kung. Under flera år hade han botat sjuka, gjort under, sett och rört vid människor som ingen förut brytt sig om. Han hade verkligen visat att han hade makt. Nu visade han sin makt på annat sätt; kärlekens makt. Den tjänande makten. På altaret igår stod också bröd och vin. Vi fick alla smaka, känna och höra "Jesu Kristi kropp och blod. För dig"

 Andakten avslutades med att vi släckte alla ljus och dukade av altaret. För Jesus väntade en lång natt; med förhör, hånande och misshandel. Vi följer med, i långfredagens gudstjänst.

We need a hero!

Vi behöver en hjälte. Ropet och sången kommer från palmsöndagens gudstjänst. Rockbandet volume sjöng och spelade om ”Hero” och ”I need a hero”. Församlingen sjöng det urgamla ropet på ”hero” och hjälte: Hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.” När folket såg Jesus rida in i Jerusalem, så var det var nog en hjälte de såg. En hjälte som skulle rädda dem. Fast Jesus var inte den hjälte de väntat sig. 

Idag är det skärtorsdag och vi får läsa om hur den som de trodde var en hjälte, plötsligt börjar tvätta lärjungarnas fötter, samt tala om vikten av att vara varandras tjänare. Det gick inte riktigt hem bland människors längtan efter en superhjälte. Nej, inte ens lärjungarna orkar vara kvar denna kväll, när Jesus ensam får kämpa en djävulsk kamp i Getsemane. Du kan få höra mer om kampen och följa den i flera dagar i vår kyrka. Det börjar ikväll kl.19.00 med en stilla nattvardsandakt. Den slutar med att vi blåser ut ljusen och dukar av nattvardsbordet. Imorgon, långfredag tänds inga ljus. På altaret ligger endast fem röda rosor, som är symboler för Jesu fem sår vid korsfästelsen. Välkommen och vara med. Jesus är en ovanlig hjälte. Han lever ett liv som vi aldrig skulle vilja leva. Han tjänar människor, på ett sätt som vi inte vill, för det är inte lönsamt. Han är en tjänare. En tjänare som inte flyr ondskan, utan frivilligt går in kampen mot den. Han är modig. Kärleken till dig och mig gör honom modig. För modig, det är att göra det man egentligen inte vågar. Hur slutar det? Kom med och hör!

Kom och släck och tänd ljus- earth our

I begynnelsen skapade Gud hela vår värld. Han skapade hav och land, gräs, träd, blommor och djur.Så skapade han till sist oss människor. Vi som på ett särskilt sätt är avbilder av Gud. Gud sa: "Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar himlens fåglar, boskapen, alla vilda djuren och alla kräldjur som finns på jorden." Vi fick en alldeles särskild uppgift, ett uppdrag att vårda och ta hand om skapelsen. Men på något sätt missuppfattade vi det där ordet "härska". Vi blev själviska och roffade åt oss, utnyttjade skapelsen istället för att vårda och ta hand om. Om exploateringen av havets resurser fortsätter i den omfattning och takt som sker idag, riskerar ekosystemen att förlora förmågan att producera livsnödvändiga naturresurser och ekologiska tjänster.Vi skövlar varje år flera miljoner hektar regnskog och många djurarter riskerar att utrotas. Vi bygger ut dammar och vattendrag så natur och djur förstörs. Ja, vi handlar ibland väldigt själviskt. Vi handlar som om skapelsen var något vi skulle förbruka och utnyttja. När Gud skapat jorden färdig så såg han att "allt var mycket gott", därför att allt hade en egen plats och allt hörde ihop. Detta verkar vi har missat. Vi är en del i skapelsen och ska samarbeta med den. Det är Gud som är skaparen, inte vi. Det hebreiska ordet adam, betyder människa och är släkt med ordet adama som betyder mark. Vi är en del av skapelsen. Vi måste fördela och bruka rättvist.Imorgon den 26 mars är det earth our. En påminnelse om vikten av att ta vår uppgift som förvaltare och vårdare av skapelsen, på allvar.Imorgon kl.20.30 släcker vi för klimatet för att skicka en politisk signal till makthavarna att finna nya och långsiktiga lösningar på den globala uppvärmningen. I Kållereds Missionskyrka är du välkommen redan kl.19.30 imorgon. Då blir det klimatsmart fika, rockbandet volume, mer musik och kl.20.30 släcker vi ner och har en andakt i kyrkan. Under den "nedsläckta timmen" kan du köpa grillad korv utanför kyrkan eller sitta inne och mysa med tända ljus. VÄLKOMMEN! 

den nya kyrkan är på väg?

Förbund eller kontrakt?

Kan man ramla ur Guds kärlek? Kan Gud vända mig ryggen? Frågan kommer då och då från människor. Jag tänker att oron kan finnas hos oss för att vi så ofta jämför och likställer vårt förhållande med Gud, med vårt förhållande med varandra. Vårt förhållande till Gud är baserat på Guds förbund med oss. Gud sluter förbund med människan. När Gud sluter förbund med oss, säger han: "Jag älskar dig. Jag är trogen och kvar hos dig, även när du springer iväg från mig, eller bedrar mig." I dagens samhälle talar vi sällan om att sluta förbund, hellre om att skriva kontrakt. När vi skriver kontrakt med en person, säger vi: " Jag lovar att hålla det vi bestämt, så länge du håller det du lovat. När du inte längre håller det du lovat, behöver inte jag hålla det jag lovat." Kontrakt bryts ofta därför att någon av parterna är ovilliga eller oförmögna att hålla det man lovat. Gud skriver inga kontrakt med oss, utan Gud sluter förbund med oss, och Gud vill att våra relationer med varandra ska reflektera Guds förbund.Gud sluter förbund med oss. På onsdag börjar fastan. I bibeltext och bön får vi följa Jesu lidande tjänare. Han går in i döden för vår skull. Gud sluter alltså ett förbund med oss där han går hela vägen själv. Vi får bara ta emot. 

soliga dagar

Så har vi åkt skidor för sista gången den här semestern. De två sista dagarna har det visserligen varit kallt, men strålande solsken. Igår på förmiddagen var vi på högfjället. I de backarna har vi tillbringat två sportlov. Kul att komma dit igen, men fler backar finns att välja på i Lindvallen. Så på eftermiddagen och kvällen var vi i Lindvallen. Veckans längsta dag med skidåkning och på kvällen kändes det som jag satt med skidorna på inomhus... Idag har vi åkt skidor, solat oss och ätit smörgåsar i backen.  

Nu sitter vi bara och slappa. Det är tur att det är sista dagen, för idag har jag rejält ont i ryggen. Klent virke hos föräldrarna Svensson tydligen. Visst var det tråkigt för oss alla (mest för A, förstås) att han haft så ont och inte ens kunnat gå eller stå. Men barnen har verkligen varit fantastiska. Dem har tagit hand om mamma och pushat henne när hon inte varit lika modig som dem. Tack H och G för det :=) Nu återstår bara städning, packning, pizza och melodifestival. Samt återresan. En heldag med familjen i bilen är inte fy skam det heller!

lata dagar...

Lever på ett sätt lata dagar med familjen i Sälen. Fast vi åker mycket skidor; i förmiddagspass och eftermiddagspass. Tyvärr har A mycket ont i knäet och kan inte ens stå på benet, än mindre åka skidor. Han får snällt sitta i stugan och läsa, vila och äta medicin. Vi andra har jättekul, fastän det varit kallt och blåsigt och mycket snöande. Tiden går snabbt och nu har vi bara två hela dagar kvar att åka. Idag på eftermiddagen köpte jagt både Ullevi och kungsportsplatsen, men gick ändå i konkurs. Jag pratar förstås om monopol Göteborg, där jag förlorade mot G. Nedan några bilder taget med min mobil. Som ni ser är A en baddare på att steka pannkakor...

Sportlov

vecka 7, vecka 7, vecka 7. Som ett mantra har jag upprepat detta. Nu är vi här! Packat långkalsonger, skidor, pjäxor, mat, monopol och ett antal DVD:er. Yes! Imorgon tidigt åker vi till Sälen. Det är inte bara skidåkningen som hägrar. Det är liksom hela paketet; att få åka bort med familjen! På en yta på 45m2 lever vi, äter vi, spelar vi spel, sjunger vi och är tillsammans. Det är bara familjen- omsluten först i ett plåtskal i form av en röd saab och sedan ett träskal i form av stuga. Varje dag åker vi också skidor förstås. Det är ju därför vi åker just till Sälen. Kanske bloggar jag. Kanske svarar jag om du söker mig på telefon: troligen inte. Jag gör som jag vill. Inga förpliktelser. Inget ansvar. Jag ska bara leka och vara. Jag prioriterar min familj. Och mig själv. Jag ska njuta. Oavsett väder.

En kyrka för hela livet...

Tänk vad mycket spännande som sker nu i gemensam framtid! Ute i församlingar i praktiken förstås, men också i en mycket aktiv GF-styrelse. Ja, man hinner nästan inte med att uppdatera sig i alla nya förslag som kommer på hemsidan. Det ser jag som positivt! Det vanliga är väl tyvärr snarare att det är så trögt och svårt att få till några förändringar i våra sammanhang. Själv sitter jag nu och läser och vänder och vrider på strategisk plattform för gemensam framtid. (finns att hämta här). Den är mycket bra! En del i visionen är  "en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar dig, mig och världen!" En enkel mening som säger så mycket. Frågan är bara hur vi når dit? Visst händer det  att vi är det redan nu i våra församlingar, men att mena "en kyrka för hela livet" är något nytt. När man frågar människor om vad de tror vi gör i våra kyrkor och församlingar så får man ofta ett svar där trevlighet, präktighet, duktighet och glädje ingår. Men resten? Jag tror vi ofta är bra på glädje, att möta och känna sorg är vi också bra på. Men hur är det med ilska, skam, förtvivlan, avundsjuka- kort sagt känslor och tillstånd som inte alltid skapar trevlighet omkring sig? I våra ganska förenings inriktade församlingar är vi oftast bra på att ta hand om barn- och ungdomar, äldre samt de vuxna som har tid och ork för verksamhet. Ja, överhuvudtaget har vi blivit bra på att ta hand om, eller snarare serva människor. Men inte går väl att vara kyrka ut på att vara en serviceinrättning för människor? Nej, bla därför är "en kyrka för hela livet, där mötet med Jesus Kristus förvandlar dig, mig och världen" så bra. Den rymmer hela livet; glädje, sorg, ilska, förtvivlan, skam. Den rymmer också hela livet; dvs alla åldrar och alla människor. Oavsett om man orkar eller har kapacitet att göra något eller inte. Mötet med Jesus Kristus förvandlar dig, mig och världen." Du, jag och världen- vi behöver varandra i en ömsesidighet, där ingen av oss är högre eller lägre. Oavsett hur strategisk plattform slutligen kommer att se ut, så är det upp till oss att verkligen våga vara den där kyrkan för hela livet. Våga låta mötet med Jesus Kristus förvandla oss, andra människor och en hel värld. Våga behålla det som redan är gott och bra. Våga ta in det som tillhör livet men skrämmer oss en del. Våga förändringar. Hur ska det gå? Det går då Jesus Kristus är centrum och formar våra liv tillsammans. Förvandlas. Det vill jag.

vemod

Det är verkligen konstigt att tänka sig att jag nu tillbringat sammanlagt två månader på Wesley Seminary. Under sista veckan har det varit mycket tufft arbete, både på dag- och kvällstid. Jag är nog inte den ende som är ganska trött. Samtidigt är det lite sorgligt att det är slut. Nästa gång vi träffas är när vi är färdiga. Alla kommer inte satsa på examen 2012 utan 2013, vilket betyder att en del av oss inte kommer att träffas mer. Det känns också konstigt. Naturligtvis är det inte bara sorgligt, det är också gott att ha kommit så här långt- även om mycket arbete återstår. Det ska också bli skönt att få komma hem och träffa familjen, vänner och fira gudstjänst på söndag i min egen församling. Dagen idag kommer vi att avsluta med att fira nattvard tillsammans. Det känns både naturligt och mycket gott. Välkommen på söndag till gudstjänst!

Lukas tjugotvå

Jag är inte längre deletad! Snökaoset uteblev, i alla fall med svenska ögon mätt. Egentligen spelar det inte så stor roll hur vädret är, för vi sitter inne i ett klassrum utan fönster. Idag har vi fortsatt att prata om och definiera "How will the effectiveness of the project be measured?" och" What is the theological component of your project?". Mitt final project håller på att definieras som att söka ledarskapet/pastorns roll som behövs i vår nya kyrka;en kyrka som definierar sig som "en kyrka för hela livet". Jag ska inte skriva mer om det här, eftersom jag ändrar och justerar hela tiden. Klart är i alla fall att jag kommer att utgå från Luk 22:24-27, när lärjungarna börjar diskutera vem av dem som är den störste ledaren. Jesu svar är enkelt: Den som är den störste tjänaren. Självklart, för mig, är också att Henri Nouwen kommer med på ett hörn. I kväll har vi varit ute hela klassen och ätit. Sedan har jag suttit med "theological component". Nu tror jag faktiskt jag ska gå och lägga mig.

I am deleted

Idag har det varit mycket prat kring snö. Skolan har skickat ut mail om den ankommande snön och meddelat att om man kör bil kanske man bör stanna hemma imorgon. När jag gick ut vid 17 tiden idag hade det ännu inte börjat snöa, men vägarna var fulla av salt. Nu kl.23.00 när jag kom hem, såg det ut så här (se bilden) utanför dormatory. Det är säkert flera cm snö, kanske kan jag inte heller gå 100m till skolan imorgon ;=) Vi får väl se hur det blir imorgon, men tydligen är det stressande med snö för dem som bor här. Idag har vi fortsatt arbetet var och en med våra "final project". jag kan helt ärligt säga att jag är mer förvirrad nu än jag var från början. Angående rubriken "I am deleted" så är dte just vad jag blivit. Det var sagt att vi fått våra betyg från en av majkurserna idag. Jag gick in och kollade på mina betyg och fann att hela kursen var borta i min betygsruta! Fick då reda på att av misstag hade jag blivit struken, men betyget skulle komma så småningom. Hoppas det.

A hundred words

Så började den andra veckan av två. Denna måndag är jobbig, vet jag efter att ha varit här tre gånger tidigare. Efter en veckas studier och en helg i New York, är man färdig att åka hem. Ja, jag längtar hem, men det är inte hemfärd förrän på fredag kväll. Jag tror det känns bättre imorgon...Idag började project seminary. Alla kurser (utom två veckor i Oslo i augusti)  är färdiga och endast final project återstår. Idag började vi så smått att försöka förstå vad det är vi ska göra, vad det är vi vill förändra och vad vi ska skriva om. Det är inte helt enkelt att fundera ut och formulera, dels med begränsat antal ord men framförallt på engelska. Dessutom hade vi inte många minuter på oss förrän den skulle visas för alla. Intressant är det. Och spännande. På kvällen var vi på en bar och såg på American football. Trots amerikanarnas förklaringar om hur spelet gick till, blev jag inte särskilt begeistrad. Nu är jag "hemma" igen och skall skriva lite förändringar, som ska lämnas in imorgon bitti. 

New York city

Igår åkte vi buss i fem timmar och kom så småningom fram till New York. Här var det kallt och lite snö. Idag har vi varit ute hela dagen och kvällen. Jag är något trött i fötter och ben, men det är mycket att se, fastän det nu är tredje gången jag är här. Idag var vi först på MoMa och jag handlade en del planscher förstås...Sedan åkte vi upp i Rockefeller center där det är härlig (om man inte har höjdskräck) utsikt över hela New York. Därefter har vi vandrat omkring, shoppat och bara haft det bra. Det häftigaste med staden är nog Times Square med en häftig puls;mycket folk och många ljud. Bilderna är därifrån, från Rockefeller centers skridskobana samt ett häftigt band vi lyssnade på. Imorgon blir det gudstjänst i en baptistkyrka.

the challange

Intill en bild på hur tavlan såg ut efter gårdagens lektioner. Temat var "the leader as a funder". Funderar en hel del över "narrative budget" som jag tyckte var väldigt intressant. Också denna dag delade vi våra "leader challange". Det är både gott att få råd och utmaningar från sina kollegor utifrån mina utmaningar, men också att få höra andras situation, frågor och utmaningar. På kvällen hade vi en liten europeisk kväll på en italiensk restaurang, med en god kvällspromenad. Imorgon åker vi till New York City.

Hängivenhet- inte bara rätt ord

På bilden intill ser ni min lilla hörna på "dormen". Där finns verkligen allt ifrån "Claes Eriksson solo" till ikon. (om nu det är motsatser?) I sanningens namn ska jag säga att jag sitter där inte så ofta. Jobbar mer från sängen och fåtöljen! Idag har det mesta handlat om "leader as a communicator".  Aristoteles ethos, pathos och logos förstås. Men också om trovärdighet som ledare och predikant. Fick något att fundera på när det gäller att kommunikation inte handlar om hur väl jag talar och med de rätta orden. Utan hur väl jag blir förstådd. Vad är det som ges ut? Och vad är det som ges ifrån mig? det sista är hängivenheten, som är viktigare än att jag säger de rätta orden. Är jag trovärdig? 

Vi började också att dela med oss av våra egna "leadership challange". På eftermiddagen skypade jag med A och barnen. Knepigt sätt att kommunicera: apropå kommunikation! Kvällen innebar promenad, mat och en nordisk fika. Innan jag somnar måste jag läsa färdigt häftet om "clergy health". 

Friendship, struggle and change

Idag började vi dagen med att dela med varandra av vad som hänt med oss själva och våra församlingar sen sist vi sågs i maj. Dagen handlade om hur vi möter, lever och leder förändring. Vad innebär förändring? Betyder förändring nödvändigtvis att vi tidigare gjort fel och behöver ändra oss eller kan vi behöva förändring ändå? Vi talade om svårigheten när man ska lämna något och gå in i något nytt. Det finns ett mellanrum mellan det som vi lämnar och det som är nytt: Kaos, kamp; en slags öken. En av svårigheterna att lämna och gå in i det nya, kan vara att det är en del av min identitet och hur det nya ska bli vet man ju inte alls. Hela eftermiddagen ägnades åt samtal kring en av böckerna för denna kurs: "Scared by struggle transformed by hope." På eftermiddagen åkte E och jag till Friendship Heights i norvästra Washington DC. Efter en lång dag, med en del jetlag och mycket samtal och bearbetning av sig själv, fanns där inte riktigt ork ens för shopping. Istället blev det en lång sittning på Starbucks med denna maffiga julgran alldeles bredvid. Nu är det dags att sova imorgon börjar vi våra "leadership challange".

Väntar på vila på dormatory

Så är jag framme på dormen och sitter och väntar på att få gå och lägga mig. Här är klockan bara nio på kvällen och verkar inte bry sig om att vi varit uppe i över 20 timmar. Vi hade en lugn flygning och har nu hunnit handla mat i "vår" affär, ätit, hämtat nycklar till vårt rum och väntar på att få sova. Annars är allt som vanligt. Fast ändå inte: värmen inomhus fungerar denna gång! Detta kom, som ni förstår, som en chock för oss svenskar som tagit med oss sovsäckar. Kanske var det onödigt eftersom värmen inomhus fungerar och det är nästan +10 C ute! Ja, det är faktiskt sant. Inte en snöflinga så långt man kan se. Vi får se, kanske kan E och jag lägga oss ute under någon gran, om det blir för varmt.  Imorgon kl.9.00 börjar den första studieveckan med tema  “The Person and Role of the Church Leader” . 

It´s time to go

Så var det dags igen att åka till Washington DC och Wesley Seminary. Böcker är lästa, papers är skrivna och packningen nästan klar. Kaffet är också inköpt, för man överlever inte två veckor med amerikanarnas "kaffe" (=färgat vatten). Första veckan är temat "The person and the Role of the Church Leader" samt "leadership challange project". Andra veckan blir det också spännande med "project seminary" som innebär förberedelser för projektet som ska göras och skrivas under året som kommer. Noterade en viss vemod idag, då det är fjärde och näst sista gången jag åker till Wesley Seminary. Sen återstår endast examen 2012. Förhoppningsvis....

Imorgon flyger vi, men det är ju sånt som går över efter 10 timmar. Tack och lov!