Hur förändra kyrkan?

Idag är det första skoldagen för många. Plötsligt förändras allt, inte bara för skolbarnen, utan för oss alla. In i rutiner, schema och det mer allvarliga livet igen. Själv stod jag länge och såg min son cykla iväg till skolan imorse. När blev han så lång? När blev han så gammal att han nästan klarar sig själv? Ja, kanske blir jag lite överdrivet dramatisk sådana här dagar, men visst är det en tydlig markering så här när höstterminen börjar; att något nytt börjar. Några timmar senare släntrade dottern iväg, till första dagen i årskurs nio...

Nu sitter jag här och funderar över förändringar i allmänhet, och i kyrkan i synnerhet. Eftersom jag arbetar i kyrkan och är pastor och ledare i kyrkan, så kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen sker några förändringar i kyrkan. Den teologi jag läst och studerat talar om att ett liv med Gud innebär att leva i en ständig process, en överlåtelse till Gud som ständigt förändrar mig till växt och mognad. Om det är vårt mål i livet, var och en, så borde det också märkas i våra liv tillsammans i kyrkan och hur kyrkan förändras och är med och förändrar samhället - och ytterst en hel värld. Jag menar inte att det inte händer fantastiska saker i och med människor i våra församlingar, men en kritisk granskning av vad vi ofta har vårt fokus gör mig nedslagen. Alltför ofta sysslar vi med oss själva och vårt eget - eller hur ska vi annars förklara att så många människor i vårt samhälle fortfarande känner meningslöshet, utanförskap? Att barn och ungdomar i vår verksamhet, kan bli mobbade i skolan, misshandlade i hemmet- utan att vi vet? Eller att vi så sällan vet hur de andra egentligen mår, fastän vi möts flera gånger i veckan till möten och verksamhet?  Gemensam Framtid talar om en ny kyrka som är till för alla och till för livets alla skiften och mående. Men när ska vi förverkliga den? Och hur ska vi förverkliga den, när vi alla bara fortsätter i samma spår?