En ny kyrka?

Gemensam Framtid har just startat sitt liv som kyrka. Det är mycket som snabbt ska bestämmas och formas, för att allt ska fungera och komma igång och bli liv. Alltför snabba beslut kan tyvärr leda till en alltför homogen kyrka, för det tar tid att låta tankar, teologier, idéer ”nötas” mot varandra för att formas till något nytt. Det tar tid och det kräver tålamod, lyssnande hjärtan och öron och det behöver vi hjälpas åt att utrusta oss med.

Framförallt behöver vi skapa mötesplatser där vi kan dela av våra tre olika teologier, för att låta det bli till något nytt, som vi idag inte riktigt vet vad det leder till. Vi behöver skapa en gemenskap med rum för olikheter, mycket mer än vad som nu finns. Bibeln talar om för oss att olikheterna bevaras i gemenskapen, genom Andens verk: (Gal 3:27-28) När vi är ett i Kristus, innebär det alltså inte att vi upphör att vara dem vi är, tvärtom vi kommer vi alla med våra liv som format våra teologi, våra åsikter- på gott och ont.  Egentligen är det självklart för oss och något kyrkan alltid talat om. Ändå, är det så svårt att bevara våra olikheter, så lätt formas varje församling till en homogen grupp. Det blir ju så mycket enklare att vara tillsammans då, och att fatta beslut. Risken blir att de nya människor som kommer till vår kyrka och finner en tro, endast är de som är likadana som den homogena gruppen.

I diskussioner och samtal omkring hur Gemensam framtid ska vara som kyrka, blir det så lätt att vi frågar oss vem som egentligen har den rätta åsikten. Är det Missionarna? Baptisterna? Metodisterna? De som talar högst? Eller de som är tysta?

Tänk om den rätta åsikten inte finns! Tänk om alla har rätt svar, fast på olika frågor? Det resultat vi kommer fram till ska inte vara någon kompromiss, utan en integration av tre sidor.  Detta betyder inte att vi ska plocka några tankar från respektive modersamfund, göra en mix och få en ny kyrka. Nej, vi ska låta de tre alternativen nötas mot varandra till något helt nytt. I kyrkan kompromissar vi lätt, eftersom vi tolkar enhet som att alla måste vara eniga. Dessa två ord; enhet och enig, är förvillande lika, men betyder inte riktigt samma sak. Enig; betyder ofta att vara av samma åsikt, medan enhet; betyder helhet. Helheten kan som bekant bestå av många olika delar…

I strategisk plattform för Gemensam Framtid finns många fina formuleringar, bla:

Gemensam framtid präglas av mångfald. Vi är alla olika som människor och det avspeglas i kyrkan. Alla ska få plats. Kärnan är densamma och där är vi alla ett, trosbekännelsen är grunden, evig och orubblig. 
Detta innebär att vi håller ihop vår mångfald och öppnar för fler människor i vår gemenskap.

Detta är väldigt bra formuleringar som beskriver ett sätt att vara kyrka på, som vi inte lyckats med i våra tre moder samfund. Frågan är bara hur vi kan lyckas med detta, när vi misslyckats så att bevara den mångfald som redan fanns bland de människor som ingår i vår gemenskap. Hur är det möjligt att bryta detta sätt att vara kyrka på?

Vi läser vidare i den strategisk plattform:

Gemensam framtid

Vill vara relationell, en plats där hela livet ryms, en plats för brustenhet, för glädje och lust. En gemenskap där man kan dela livets alla skeden och där äkta relationer byggs. Oavsett i vilken livssituation man befinner sig skall man kunna komma till kyrkan som man är, och bli bemött efter sina behov. 
Detta innebär att vi alltid måste vara redo att öppna nya dörrar in i vår gemenskap.

Även detta är en mycket bra formulering, som kan skapa förändring i vår gemenskap, om vi tar den på allvar. Tyvärr har vi alltför länge odlat en ”trevlighetskultur” där jag hört flera människor säga att de inte varit i kyrkan på länge, eftersom de varit ledsna, sjuka och inte känt att de kunnat delta i den situation de befunnit sig i. Det är svårt att komma till kyrkan och visa sig ledsen, arg, misslyckad- eller vad det nu kan vara. Det blir lätt bara tyst. 

Själv har jag också möts av en tystnad då jag öppet berättat om min Bipolära sjukdom med depressionsperioder. Återkomsten efter en sådan sjukdomsperiod möts av tystnad, även för en pastor. 

I "trevlighetskulturen" har det också funnits (finns?) bestämda uppfattningar om hur man ska leva och bo tillsammans. Idealet är mamma, pappa, barn och det är lätt att känna sig "fel" om man inte lever på det sättet. Idealet, blir just ett ideal och därför blundas det för familjer som är olyckliga eller gör varandra illa. Trevlighetskulturen förstör för oss på många sätt, helt enkelt för att den inte är äkta. Vi behöver tala mer om hur vi förverkligar dessa utmärkta rader ut Strategisk Plattform.

Nu har vi tillsammans, bla i strategisk plattform, sagt att vi vill förändring, vi vill ny kyrka. Jag funderar mycket på hur våra tre typiska teologier kan ”nötas” mot varandra, för att forma något nytt som är levande och aktuellt för dagens människa. Kulturen, av bla föreningskyrka, har vi gemensamt, men den kulturen är inte passande för dagens samhälle. En enig kultur har vi haft länge, och kanske är det som fört oss samman? Men en enig teologi har vi inte, och det är det som är så spännande.  Låt oss mötas för att dela ; teologier, tankar och rädslor och låta alltsammans nötas mot varandra- så vi verkligen blir en ny kyrka.

Hemma och borta igen

Trötta och glada kom vi hem till gamla Svedala igen i tisdags eftermiddag. Redan igår förmiddag åkte vi bort igen. Igår började nämligen Metodistkyrkans Årskonferens i Linköping. För sista gången träffades vi pastorer till Enskilda sessionen, en något märklig tillställning, som egentligen ska fungera som en pastors gemenskap eller pastorernas församling, men som är en strikt formell sammankomst med samma frågeställningar sedan flera hundra år tillbaka. Jag kommer inte att sakna den tillställningen..
Kvällen startade med en riktigt festmiddag med efterföljande program i kyrkan. Gott, bra och underhållande. Inte förrän framemot natten avslutades dagen med en kort mässa.
Dagen idag är fylld av förhandlingar - och på eftermiddagen avslutas Årskonferensen med en Högtidssession.
Sedan börjar den stora konferensen- den första för Gemensam Framtid. Det ska bli spännande!

Sista dagen

Sista dagen i USA. Tänk vad mycket vi har fått vara med om på bara tio dagar. Gott att få vara tillsammans så länge och gott att få visa familjen allt det fina jag upplevt i Washington DC under tre år. Idag har vi vandrat över Brooklyn Bridge. Lite KBT för mig som inte gillar att gå över broar... Idag har det varit över trettio grader varmt så vi har rört oss i ett lågt tempo. Kvällen avslutades med middag tillsammans med fam Ö. Nu har vi packat och vägt våra väskor. Klarade 23kg...tidigt imorgon börjar Hr färden med buss till Washington DC och sedan flyg hem. Landar tisdag eftermiddag. Gott, det oxå.

Fam Kennedy i Kållered

Nu är det bara dagar med avkoppling; så många platser att se, så många km att gå, så många fascinerande möten. Ja, det är något alldeles speciellt med New York City, i alla fall för mig. Det enda "problemet" är att få bra kaffe. Där är Starbucks det enda alternativet. Maken har tröttnat på att bokstavera "S-v-e-n-s-s-o-n" varje gång han beställer kaffe, så när de frågar vad han heter svarar han "Kennedy" bara för att slippa bokstavera. Så bara så ni vet- nu är vi familjen Kennedy...
Idag har vi också tillbringat en lång tid på Time Square - en häftig plats i New York, med en häftig puls. Man kan bara sitta där och titta på människor och lyssna på alla ljud. Häftigt!

Imorgon ska det bli sommarvärme, så vi planerar att vandra omkring i Central Park. Inte så dumt det heller...

Vaknade till en veckas semester, inte dumt alls. Efter en stadig amerikansk frukost har vi gått och sett, lajjat och tramsat och handlat förstås. Bland annat har vi varit uppe i Rockerfeller Center, med en för dagen ganska dimmig utsikt.
Om det inte regnar imorgon, så blir det Frihetsgudinnan, Ground Zero och en och annan affär.
Det är fantastiskt att bara få koppla av här i New York, tillsammans med familjen. New York är en stad som jag bara stormtrivs i, med alla ljud, myller av människor, blinkande ljus m.m. Detta är ganska konstigt, eftersom jag också stormtrivs i mitt hus i Smålandsskogarna där det är så tyst att man nästan får ont i öronen. De två ställen är verkligen kontraster- men båda är mina favoritplatser.
Samtidigt som jag bara är ledig och njuter tillsammans med min familj, så funderar jag mycket på framtiden. Jag försöker förstå vad det är jag egentligen vill göra och var min plats är. Det är mycket som rör sig i hjärna och hjärta just nu. Jag tänker också mycket på vår nya kyrka, Gemensam Framtid. Nu är vi framme, dax att börja. Men vad blir det för nytt? Ja, det är ju upp till mig och alla andra förstås. Jag oroar mig inte så mycket för att det människor inte skulle våga tänka nytt och verkligen vilja något nytt. Det som oroar mig är att jag inte riktigt förstår var progressiva teologiska diskussioner, samtal om nya sätt att vara kyrka, samtal om att vara människa ska ske? Var och vem formar dessa mötesplatser? Vem driver på och skapar plats? Ja, sånt går jag också här och tänker på. Mitt i semestertider.

Så har den stora dagen varit. Jag bestämde mig för att bara njuta den hela två timmar långa ceremonin i National Cathedral. Och det gjorde jag. 146 personer tog examen; så det blev en lång procession eftersom vi gick en och en. Det kändes verkligen gott att bara sitta och njuta, efter allt slit och arbete i över tre år. När vi väl kom till diplomutdelningen så var det väldigt välorganiserat. Vi slussades fram i kö och när man nästan kommit fram så var där en bild på två fötter på golvet, som man skulle ställa sig på så att fotografen fick rätt avstånd och vinkel. Sedan fick man stå och vänta och mitt namn lästes upp och jag kunde ta emot mitt diplom. Det var häftigt. Ja, visst har jag tagit emot intyg och betyg förut i mitt liv, men detta var något alldeles särskilt häftigt. När ceremonin var slut gick familjen ÖA och vi ut och åt. När de fick klart för sig på restaurangen varför vi firade, så bjöd de på bubbel och gratulerade. Lite kul, faktiskt.
Idag har vi åkt buss till New York City. Så nu är jag här för fjärde gången i mitt liv. Det är en fantastisk stad och gör en på gott humör. Vi bor på Alma Matthews, som för tillfället har tre Doctor of Ministry som gäster. Så det så.

Naitive Americans

Idag har vi varit på PC, I say no more, eftersom en del tycks tro att jag ägnat all min studietid på PC. Det blev en del inhandlat där och sedan åkte vi tillbaka in till stan. Vi har varit på museet for ”naitive americans”. Jätteintressant, att få en historia berättad lite från en annan vinkel. Samtidigt var det väldigt sorgligt att se och reflektera över hur illa behandlat urfolket har blivit. Själv tänkte jag mest på leken ”cowboys och indianer” som vi så ofta lekte på min gata när jag var liten. Vi var olika karaktärer ur High chaparal. Jag var den ende som ville vara indian. Jag gick och tänkte på det där på museet. Varför ville jag det? Kanske är den enkla förklaringen bara att de hade snyggare kläder, men också att jag tyckte dem skötte sina hästar bättre. Och att de alltid fick skulden tyckte jag var orättvist!

Det är också intressant hur viktigt det är för en urbefolkning med riter, symboler och särskilt övergångsriter. Jag gick också och tänkte på det där på museet idag. Vi behöver våra riter och symboler och liturgi. Vi också.

Dagen avslutades på Hard Rock Café och nu är jag på Starbucks igen...

Vemod och hopp

Sitter på Starbucks, för att få kaffe och internet. Det känns som vi bara är här på semester och jag har nästan glömt bort att jag ska ”graduera” på måndag.

Igår hade vi en lång dag, promenerandes för att se alla saker man bara måste se i Washington DC; Capitol Hill, Lincoln Memorial, vita huset m.m. Vid vita huset blev det ett väldigt pådrag med tio motorcyklar, polisbilar med tjutande sirener och sist kom fyra svarta bilar. Obama skulle antagligen ut och åka. Han tycks göra det varenda gång jag går förbi…

Själv går jag runt i någonslags vemod och säger adjö till alla platser. Det är ju så jätteskönt att utbildningen är klar, men också väldigt vemodigt. Vemod är ju att vara både glad och ledsen åt en grej, och så känns det lite nu.

Igår var vi dock på en ny plats där jag aldrig varit förut; Martin Luther king Memorial. Ett häftigt ställe; fylld av hans citat och minne, och därmed också ett ställe fyllt av hopp och fred. Detta var en trevlig kontrast till alla minnesplatser för andra världskriget, stupade soldater m.m. Att påstå att det vackraste man kan göra är att strida för sitt land, känns väl ganska obehagligt, tycker jag. Därför var det befriande och härligt med Martin Luther king memorial.

Anlänt till USA

 

Så är den långa resdagen slut. Det är både roligare och mer komplicerat att resa nio personer än bara två personer. Amerikanernas ökade kontroller för turister, skapade mycket diskussioner och ödslad tid. men så ser ju inte dem det...

Nu har vi i alla fall installerat oss på hotellet i Arlington, i utkanten av Washington DC. Här är högsommarvärme.

Efter att ha varit vaken i ca 22 timmar så börjar det kännas sömnigt. Men här är det inte kväll ännu, så det gäller att hålla sig vaken 3-4 timmar till…

Imorgon blir det turistande på stan. Det är inte helt enkelt med internet på det här hotellet, men då och då lyckas det. Jag säger bara: Gud välsigne Starbucks, där man kan få både gratis internet och riktigt kaffe.

Jag hoppas verkligen också att D mår bättre imorgon. Han har haft hög feber och en jobbig resa.Nu är han hos doktorn.

Resfeber. Imorgon åker hela familjen till Washington DC och stannar där till tisdag morgon. Därefter åker vi buss till New York City och stannar där en vecka - just for fun!
Måndagen den 7 maj tar jag min examen Dr of Ministry, efter tre intensiva år och mycket studier.
Iklädd hatt och gown kommer jag att tåga in i National Cathedral, för att ta emot mitt diplom. Det känns fantastisk och lite overkligt, att jag faktiskt klarade av studierna. Jag minns den första veckan i maj 2009, hur jag satt i lektionssalen och lyssnade på föreläsningen och tänkte: det här kommer aldrig att gå. Jag hängde inte med och var livrädd för att begära ordet och säga något, på min knaggliga engelska.
När jag väl tagit mig igenom 8 studiekurser, var det dags för min avhandling. Ett tag när jag satt och skrev på det teologiska kapitlet, var jag nära att ge upp. Det kändes omöjligt att hinna med att göra detta samtidigt som jag arbetade full tid som pastor. Men, på något underligt sätt tog jag mig igenom.
Jag har lärt mig så mycket, utvecklat min teologi och vuxit som människa. I alla fall är det så jag känner själv. Så, imorgon bär det av. Ska bli jätteroligt- och roligt att möta mina studiekompisar igen.
Mitt uppe i förberedelsearbetet förra veckan, så dog min mor, efter bara några dagars sjukdom. Därför är det med mycket blandade känslor av sorg och tomhet och samtidigt glädje över resan.
Ja, resfebern har satt in.