På läger- utan paraply, faktiskt.

Konfalägret på Sjöviksgården började igår kväll och håller på till söndag. Vi är totalt 70 konfirmander och ett gäng ledare. Från Kållered är det 11 konfirmander. Så är det andra grupper som kommer från Lindome, Mölndal, Trollhättan, Vänersborg, Älvängen och Hökerum. Vi har kul. Igår började vi med att leka och var både roddbåtar, gorillor, kycklingar och ägg - det ni! Kolla på bilderna nedan så ser ni vem som är vem. Idag har vi haft besök av syster Hanna från kloster i Sjövik. Imorgon har vi lektioner i våra grupper. I vår grupp ska vi börja förebereda oss för konfirmationshelgen. Prata nattvard, dop. och så ska konfirmanderna skriva en egen mässa (=nattvardsgudstjänst med böner). det brukar bli jättebra. Framförallt för att konfirmanderna använder ett språk som gör att man lätt begriper vad det handlar om. Inte alltid självklart i kyrkan, dessvärre.

Intensivt, var ordet.

Måndag. Igen. Helgen har varit intensiv med årsstämma för Överås med "Kristi kropp i framstupa sidoläge- om kyrkans vara och inte göra". Kolla förresten nya hemsidan för Överås, här.

I fredags var jag på en härlig fest i min kyrka. Härliga människor och härlig gemenskap och god soppa!  Mycket av min tid går åt till alla dessa böcker som ska läsas inför USA studier om bara två veckor. Många goda tankar sätts igång- tur att sonen utmanade mig på kubb. Bra avkoppling, när man är för lat att ta sig en löprunda. Igår hade vi tredje temagudstjänsten kring våra fyra visionsord. Temat denna gudstjänst var vila. En utmaning på många sätt för vår församling och som enskilda människor.

"Vår församling vill vara en vilsam plats fri från prestationskrav" är en mening i visionen som användes igår när ordet vila stod i fokus. Det har varit spännande med dessa temagudstjänster, som fått oss att förankra oss i vår vision med våra visionsord. 

Spännande. Nu ska jag vila.

I am not in the flow...

Helgen innebar inte bara temagudstjänst med "tydlig", utan också lite fart. Sonen och maken åkte iväg på gokart träning. Ja, det vill säga det var bara sonen som körde. Jag tog mig istället vårens andra löprunda. Den var inte fartfylld. Usch, så mycket kropp och så lite flås. Är det månne alla vinterkvällar vid brasan och med choklad, som nu gör sig påminda? Usch, det var tungt, även med bra musik i Ipoden. Jag ska strax prova igen och se om det går bättre då. Först måste jag läsa lite till i "a theology of public life". Ingen rolig bok, men nu måste jag skynda på att komma igenom alla böcker. Annars kommer jag inte att hinna skriva papers. Min läsning är inte heller den fartfylld...Imorgon åker jag på ekumeniska medarbetardagar på Sjövik. Då ska vi prata ny kyrka. Det blir bra. Men fartfyllt? Nja. Återstår att se...

Kolla bilderna på sonen. Det var tydligen fartfyllt.

Kollektivet och körandning

Vi lever i ett samhälle som gärna fokuserar på individen. Det är mer rättigheter än skyldigheter och rättigheterna går ofta ut på "bara jag får mitt". Kanske leder detta till starka, kompetenta individer som alltid får som man vill? Eller är det inte så att ängsligheten över att inte höra till, inte finnas i ett sammanhang också leder till att jag måste bli ännu mer fokuserad på mig själv? Från Bibelns första sida talas det om relationer, ömsesidighet, ansvar och bemyndigande. Kollektivet och det relationella är viktigt.  Ändå är det också  i våra kyrkor och församlingar fokus mycket på individen. Det är viktigt att fokusera på den personliga överlåtelsen. Men var tog kollektivet vägen? Gudstjänster är inte till för "en massa individer" som kommer samman för sina egna intressen bara. Utan församlingen är Kristi synliga kropp som kommer tillsammans för att lovsjunga, tillbedja och inte bara överlåta sig till Gud utan också överlåta sig till varandra, samhället och ytterst en hel värld. Det gör att det inte är helt om inte alla är med. Eller som vi brukar säga i vår församling när någon ny medlem hälsas välkommen "nu när vi välkomnar NN blir församlingen ännu helare". 

Att bekänna sin tro är bra, men det är omöjligt att överlåta sitt liv till Gud utan att också överlåta sig till gemenskap och människor. I Metodistkyrkan firar vi "förnyelsegudstjänst; förnyandet av förbundet i Kristus" en gång om året. Vi gör det tillsammans, eftersom förbundet rör inte bara den enskildes gemenskap med Gud, utan hela församlingens. När vi förnyar vårt förbund med Kristus gör vi det tillsammans. I överlåtelsebönen ber vi visserligen "Kristus, JAG överlåter MIG..." Men. Förnyelsen av förbundet sker alltid i gudstjänsten; tillsammans. Därför att den berör hela församlingen. Kanske låter det krävande och starkt att bekännelsen sker i församlingen och inte hemma i mitt eget rum med bara Gud och mig. Jag tror det är viktigt att den sker i församlingen därför att vi också överlåter oss till varandra. Men den starka bekännelsen är endast möjlig om vi också får komma med vårt tvivel och våra frågor i församlingens gemenskap. Båda måste få finnas om det ska vara äkta och på riktigt. Lite som att "körandas"; dvs när jag inte kan/orkar hålla ut så får du sjunga "Halleluja". När jag pausat färdigt är det kanske din tur att inte kunna sjunga och då fortsätter jag på "halleluja". och sådär håller vi på- växelvis (dem enda som sjunger hela tiden, utan uppehåll kan vi läsa om i Uppb ;) I denna kombination lever vi; kollektivet (Kristi Kropp) och den enskilde (de olika kroppsdelarna). Min oro är att vi tycks tappa den kollektiva tanken med kyrka och församling. Att få vara en del av ett kollektiv gör att jag känner att jag hör till, hör ihop, är en del av något större än bara mig själv. Jag finns i ett sammanhang. Församlingen är något mycket större än summan av alla människor tillsammans. Jag tror det är viktigare än någonsin att påminna varandra om det. Särskilt när vi lever mitt i ett samhälle fyllt av fokusering på individen.  Livet blir tomt och handlar bara på om jag själv orkar prestera och lyckas. Imorgon är det gudstjänst igen. Det blir temagudstjänst ur våra visionsord. Förra söndagen var det "ÖPPEN", där predikan handlade en del om Jesus som en centripetalkraft (motkraft till centifugalkraft) som drar oss in mot centrum och att det därför inte är vår uppgift att sätta gränser. "ÖPPEN" hör därför ihop ihop med söndagens "TYDLIG". Ju tydligare vi är med vårt centrum, låter Jesus Kristus vara centrum, desto mer öppen kan vi vara. Predikotexten är över Joh 6:66-71 och H spelar tvärflöjt. Välkommen om du vill höra mer! 

The Missional Church- på två minuter...

Gud har en mission. Kyrkan är mission i sin identitet. Gud går före och vi är efterföljare. Här följer en snabbgenomgång av "Missional church". Fortsättning följer...

Jesus Kristus är uppstånden!

Jesus är inte längre kvar bland de döda. Han är uppstånden! Alla begränsningar är borta- till och med dödens gräns. Allt är möjligt.

En mening har fastnat hos mig i dagens evangelium: "Varför söker ni den levande här bland de döda?" En fråga som jag tror att Gud har anledning att ställa till mig ibland. Och säkert till flera andra människor också. Hur lätt fastnar man inte i rutin, begränsningar, kontroll. Som om livet inte var mer än det jag själv kan se, fatta och sätta gränser för. Det gäller för mig och dig att våga oss ut ur graven!

Än så länge lever vi i tidens (kronos) begränsning. Det märker jag idag. Jag kom inte i säng förrän halv tvåtiden, då jag var lite upplivad (!) efter nattens påskmässa. Lite trött...

GLAD PÅSK!

Dag av tomhet

Hela denna vecka har varit full av Jesu kamp och lidande. Måndag och tisdag mötte jag massor av lågstadieelever på Golgata. Vi spikade, grät över onda fingrar och bar Jesu kropp in i graven. Under veckan har vi också haft passionsandakter då vi får följa Jesu sista dagar.

Skärtorsdag avslutade vi vår gudstjänst med att blåsa ut ljusen och duka av altaret. 

Nu är Jesus död. Han dog igår kl.15.00. För din skull. För min. För en hel mänsklighet. För att rädda från död till liv. 

Hur kände sig lärjungarna dagen efter? Vad gjorde de, hur stod de ut? För oss idag är det lätt att springa händelserna i förväg och fira påsk och uppståndelsen som vi vet kommer imorgon. Men dramat finns där i kyrkoåret för att hjälpa oss att tolka livet. För visst finns det dagar av tomhet, smärta och meningslöshet också i våra liv? Inte hjälper det särskilt mycket att då tänka att om ett tag känns det bättre. Om ett tag ljusnar det. Nej, de är en del av livet. De blir lättare att leva dessa tomma dagar om man är tillsammans med människor man tycker om. Det ger också en trygghet att veta att Jesus skapat en "botten" i tomhet och meningslöshet i sin död. Vi kan aldrig falla igenom.

Ja, så sitter jag och funderar denna tomma dag. Som inte bara ska ägnas åt funderingar; utan läsning i "treasures in clay jars", predikoförberedelser och ätning av ett och anat ägg.

Ikväll kl.23.30 är det påskmässa i Kållereds kyrka. Då får vi ropa glädjebudskap, klä altaret, dopbekräftese, och firar nattvard tillsammans. Kom gärna med!