Ska sjunga mig hes ikväll....

Ikväll är det dags!  Årets Lundell konsert. När jag var 14 år så ramlade hans musik och texter bara över mig. Sen dess har jag inte missat en konsert, om jag är i närheten; och det är jag ikväll. Förr stod jag längst fram vid scen och skrek mig hes i alla sångtexter (och ja, en gång fick jag dansa på scen med Uffe och några andra!). Nu placerar jag mig lite längre bak, men sjunger mig hes, eftersom jag kan alla sångtexter utantill. För så är det med oss Lundell fans, vi kan texterna utantill. När vi står där och sjunger samma sånger, så blir det en märklig gemenskap och glädje. Rock, romantik och profetiskt budskap- på samma kväll. Jag ser framemot att gå ut ikväll...

Balkongplats

Tidigare på denna blogg har jag skrivit om vikten av att som ledare "gå ut på balkongen" ibland. Att vara ledare är växelvis vara på "dansgolvet" och växelvis på "balkongen". Begreppet att "vara på balkongen" innebär helt enkelt, att som ledare, då och då, ställa sig lite vid sidan av och se vad det är som sker och varför; för att bättre kunna leda. Det går inte bara att befinna sig lite vid sidan av, "på balkongen", på distans, men inte heller kan man vara en god ledare endast på "dansgolvet". Nu är jag verkligen på balkongen, då vi bestämt oss för att göra vår balkong dubbelt så stor. G och jag målar och A bygger. Innan helgen är det nog färdigt. Nedan finns bilder på vårt arbete. Fast emellanåt måste vi åka och bada...

Road och oroad

Dottern åkte i lördags till Mallorca med en kompis och hennes familj. Jag kunde inte bestämma mig för om jag bara var glad, tillsammans med henne, eller om jag bara var orolig. Jag bestämde mig för både rolig och orolig. Resten av vår familj åkte till Stockholm, med en mellanlandning i Hjo. I Stockholm har vi varit i tre dygn, och där har jag också både roat och oroat mig. En av dagarna var jag orolig, de andra dagarna tror jag att jag var rolig. Sonen hade gjort upp program för dessa dagar. Första dagen åktes det i liten glasbur upp och ner utanpå Globen. Nej, jag avstod. Det var bara maken och sonen som åkte, för det var den dagen jag var orolig. Sen har jag varit rolig på Vasa museet, Gamla stan, Tekniska museet (där var vi nästan en hel dag), badat, shoppat och gått och gått. Jag är ganska ofta i Stockholm annars, men det är oftast begränsat till Tegnérgatan 8 på sammanträden. Kul att se något annat också! Sonen var också fascinerad av att åka tunnelbana. Bilderna från Vasa museum har sonen tagit. Han har lyckats få in några bra perspektiv, tycker jag. De andra två bilderna är från Tekniska museet, där maken och sonen tävlade i rodd. Själv var jag duktig på mindball, visade det sig. Grejen på huvudet visar min hjärnaktivitet på en skärm.(jag vet vad ni tänker nu...) Sedan är det för mig (och min motståndare) att flytta på bollen som ligger i mitten- genom att tänka och fokusera "flytta bollen". Det var häftigt och lite läskigt- att det fungerar!  För tydlighetens skull vill jag också påpeka att det är inte min hjärnaktivitet som visas på ett foto, utan det är en bild på en dödskalle som sonen tog på Vasa; ifall ni undrar. Nu är vi hemma igen. Imorgon är det min dag. Därför ska jag nu gå och baka, vilket varken roar eller oroar mig. 

To live in brokenness- is the real community!

Jag fortsätter att drömma kyrka. Bort från "duktigheter", "präktigheten" och all verksamhetshysteri. En kyrka där brödet bryts, för att också påminna varandra om att inte bara Jesus är sönderbruten för oss, utan att också vi är sönderbrutna och bara tillsammans kan bli hela. Mitt i vår gemenskap står Jesus, som inte bara är sönderbruten, utan också uppstånden och levande hos oss. Den uppståndne Jesus räcker fram och visar sina händer för oss- de har sår! Det nya livet, församlingsgemenskapen, betyder att vi kan dela våra sår med varandra. Om vi, kyrkan, ska vara världens hopp måste vi också vara äkta och visa våra sår, vår glädje- ja allt som rymmer livet. Det är det som är äkta gemenskap. Vi turas om att bära varandra- i gemenskapens mitt står Jesus själv. Här nedan är ett exempel, från youtube:

Jag är helt blåst

Under några dagar har jag arbetat dygnet runt med min post-class assignment i min utbildning. 2 juli var deadline för vårens två ämnen: "the culture dynamics of leadership" samt the "church leader as a public leader". Den första blev en undersökning och redovisning av min församlings kultur; på djupet, i cykler och systematiskt. Det var intressant att se hur mycket folkrörelserna präglat oss. Att ändra en kultur är svårt. Nästan omöjligt. Jag tänker på det inför en ny kyrka- det räcker inte med att vi formulerar ord- när vi har våra rötter i en kultur som vi nästan inte vet om... Den andra uppgiften var att skriva en "public theology" för mig som ledare. Det var roligt och jag tror att den uppgiften gav mig uppslag och tankar inför mitt slutgiltiga project.

Nåväl, nu är det i alla fall inlämnat. Men, jag har fortfarande en häftigt förhöjning av adrenalin. Hur gör man när man kopplar av? Ikväll har jag i alla fall legat en stund i vår hängmatta. Jag var först lite tveksam- för det blåste så. Tänk om jag blåser bort? Maken bedyrade, mycket diplomatiskt, att jag nog vägde tillräckligt mycket för att inte blåsa bort. Tog lite kort med mobilen, när jag låg där och var rastlös. Tittade upp mot den blå himlen- och kom då att tänka på det eskatologiska hoppet som jag skrev om i min uppgift. Hjälp. jag behöver verkligen få andra tankar och avkoppling. Kanske kommer det om några dagar?

En tyst manifestation- VITA DAGEN

Dagens viktigaste uppgift:

– i 170 länder anses det fortfarande vara ok att slå, smiska, knuffa eller dra i håret – i alla fall så länge du gör det mot ett barn och kallar det uppfostran.
Denna dag är en minnesdag emot något så avskyvärt som barnmisshandel genom att bära något vitt eller/och tända ljus i våra fönster för dessa små utsatta själar! DU DELTAR ALLTSÅ IFRÅN DITT EGNA HEM.
Denna manifestation har ett flertal syften. - Att människor vågar visa att de tar ställning. -Att barn som är utsatta märker att vi är många vuxna som tar avstånd från detta med att slå barn, - Att politiker förhoppningsvis ser oss. -Att vi blir så pass många och att vi får ut det i massmedia att det blir en oposition och allvarlig debatt i frågan. - Att barnen som är utsatta vet att det finns alltid någon vuxen att prata med, att de inte behöver känna skam då det är förövaren som gör fel, inte barnet! En tyst manisfestation innebär inte att den inte ses och hörs. Denna manifestationen ger alla tillgång att delta då den är i det egna hemmet. Det är inte alltid den högsta rösten som gör skillnad. Kan vi ena oss och även låta barn se att vi är många vuxna som står bakom dem och finns för dem så de inte behöver vara "så" rädda för att prata har vi gjort skillnad. Men låt oss inte protestera i tysthet andra dagar- utan säga ifrån och ta ställning för de minsta!