Missional identity och råttor i hallmattan

Alla pratar om det. Snön. Kylan. När kommer våren? Själv tillhör jag väl de få som gärna ser att vintern stannar. Jag tycker inte om snödropp, krokus, smält snö och den eländiga våren. Om ni vill veta när våren är på väg, kan ni fråga mig. Jag vet precis hur det luktar då. Nej, jag skojar inte. Jag vill inte ha vår. Gärna sommar direkt, i så fall. Nu sitter jag dock inomhus hela dagen med mitt paper som ska skickas på fredag. Jag ska skriva en teologi för min församlings identitet, en teologi för mitt eget ledarskap och vad nästa steg är för församlingen och mig, för att nå en djupare identitet i Kristus. Spännande. Och prestationsångest...

Sally, min katt, gillar inte vintern. Hon som brukar vara ute och jaga, vill nu inte alls gå ut. Det stressar henne tydligen lite- för hur ska hon få utlopp för sina jaktinstinkter nu? Som tur är har maken tagit in en hallmatta som legat ute i garaget. Vad den bär för lukter, har jag ingen aning om. Men nog verkar det som hon tror att det finns råttor i den?? Kolla filmen nedan.

Sjung GLORIA- sista dagen

Idag är det fettisdag. Imorgon är det askonsdag och fastan inleds. Som jag skrev häromdagen är fastan en viktig tid för mig, varje år. Jag läste i tidningen Dagen idag att i frikyrkorna ägnas inte mycket tid åt fastan. Det är dumt, tycker jag. Hela kyrkoåret ger också helhet åt HELA livet, som inte handlar om att bara vara glad och sjunga halleluja. En liknande tanke finns ju med mässans ordning; där finns plats för både kyrie (klagan och rop) och gloria (lovsång). Det blir inte en hel mässa om inte allt finns med. 

Det kanske inte är hela sanningen, men jag tror att en del av den är att vi i frikyrkorna har en tradition av att helst sjunga sånger i dur, och vara glada och lyckliga. Fast så är ju inte livet- inte heller för den som är medlem i en frikyrka.

Så- imorgon börjar fastan. 40 dagar av eftertanke, självbesinning (som i Luk 15, att "komma till sig själv"). Dvs att ägna tid åt att i bön och eftertanke fundera över "vart är jag på väg?" "Hur lever jag mitt liv?" "Hur kan jag vara till för min nästa?" "Vem är min nästa?".

Åh, detta låter ju jätteambitiöst och verkligen "duktig Britta"! Fast det som är så bra med fastetiden är att min eftertanke grundar sig i de Bibeltexter som talar om kärlekens väg. De Bibeltexter  som berättar om hur Jesus Kristus väljer lidandets väg, väljer att gå in i kampen mot ondska, hat och död- och till sist dör- av kärlek till en hel värld. Det är han som går före. Det är han som visar vägen. Jag - är bara den som vill ägna extra tid åt att överlåta mig, ta emot kärleken och låta den verka i och genom mig ut till andra människor. Till det behöver jag eftertanke. I år känns det viktigare än någonsin i mitt liv. Ja, jag vill be överlåtelsebönen från nyårsdagens förnyelsegudstjänst:

Kristus, jag överlåter mig själv till dig.

Låt din vilja ske var du ställer mig,

i allt jag gör och får utstå.

Låt din vilja ske när jag är bedrövad

eller tillfreds,

när jag har för mycket att bära

eller känner mig överflödig.

Låt din vilja ske när jag är uppskattad

och när jag är åsidosatt,

när jag har allt eller saknar allt.

I alla förhållanden vill jag stå till

ditt förfogande.

Så vill jag att det ska vara.

Hos dig hämtar jag min kraft.

Låt det förbund som jag har ingått med dig på jorden

genom dopet och Anden bekräftas i himlen.

Amen.

Idag är det sista dagen att sjunga gloria. På påskdagen är det dags igen- att sjunga halleluja. Men i fastan låter vi bli. Eftertanke och bön.

Här kommer två varianter på gloria: Den första är skirven av Kållereds missionsförsamlings konfirmander 2007 och den andra är musiken skriven av Vivaldi.

*Ära

Gud, vi hyllar dig för att:

Du är inte självisk

Du är någon som alla känner sig älskad av

Du är någon som man alltid kan komma till

Du är som en bästa vän för alla.

Du är fantastisk

Du är Gud

Vi hyllar dig, vi hyllar dig- Gud, vi hyllar dig!

Glorifiering

Sitter på tåget till Stockholm. Nuförtiden är det, som bekant, väldigt spännande att åka tåg. Man vet aldrig när tåget kommer eller när man är framme. När jag åkte från Stockholm strax innan jul, var tåget försenat 2,5 timme innan (!) vi startat. Orsaken var att man inte fick tåget ur garaget...

Fast det går bra att jobba på tåget. Jag är ganska stressad över allt som måste göras nu, eller som kanske rentav skulle gjorts igår. Årsberättelse, programblad, post-classes m.m. Bäst är ändå att det är fastlagssöndag snart och fastan börjar på onsdag. Jag gillar fastan, av flera olika anledningar. Har suttit en stund med predikotexten nu på tåget och fastnar vid ordet "förhärliga". Att förhärliga någon, att "glorifiera" någon, betyder väl oftast att visa sig bättre än man är. Kanske visa sig ofelbar eller perfekt. Då handlar det om makt och själviskhet.

Så är det oftast för oss människor. När Jesus talar om att "förhärligas" så är det istället att ödmjuka sig,  och genom att frivilligt gå in i kampen mot ondskan, lida med dem som lider och till sist gå in i döden, offra sitt eget liv för att rädda alla människor till liv, kärlek och gemenskap.  Återkommer med fler tankar kring detta ord, när söndagens predikan börjar närma sig mer...

ps. hittills är vi bara 10 min sena. d.s

"Och hindra dem inte", sa Jesus

Här intill ser du en bild på ett skrattande barn. Någon ser barnet och möter det med ett leende. Barnet blir till, kan man säga. Just på denna bilden får barnet se rätt in i Jesus blick. Vi känner igen Jesu händer...   I Mark 10 kan vi läsa:  "Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade:Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." Jesus tar barnen på allvar. Han ser dem och bekräftar dem. De har rätt att ta plats. Ja, i själva verket lyfter han fram barnet som ett föredöme på tro och tillit. Vem ser alla barn idag? Barn som är lyckliga, skrattar, väsnas, kivas- och barn som är tysta, slagna, utnyttjade och ledsna. Många barn mår bra. Men många barn mår inte bra. På BRIS hemsida kan vi läsa "BRIS-rapporten 2010 lyfter fyra områden där vi ur barnens berättelser till oss ser att barn sällan får komma till tals, eller blir tagna på allvar. Är bristen på kunskap hos vuxenvärlden om barns behov och utveckling större än bristen på resurser?" Barnen berättar där om svårigheter att få hjälp av samhällets vårdande och skyddande instanser som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin. De berättar om långa utredningstider, om hjälp som aldrig kommer och om svårigheter att bli trodda. Dessa barn är redan svikna av sina närmaste. Hur svårt är det inte då att bli mött av misstro eller bristande hjälp? Jag kan inte låta bli att undra vad vi som kyrka gör för dessa Jesu minsta? det räcker inte med barn- och ungdomsverksamhet. Vi måste göra mer. Barnen; de som är våra föredömen för tro och tillit. Min vän Ad Hoc skrev på sin blog igår om hur barn i Uganda får gå med stora plakat och protestera mot homosexuella. Ivrigt påhejad av en pastor. Dessa barn blir utnyttjade och använda till något de inte bestämt själva. Något sådant skulle vi aldrig göra här. Men, hur ser kyrkan på barnen- blir de lyssnade på, trodda och behandlade som viktiga individer som får låta och ta plats? I den nya kyrkan talas mycket om dop och medlemsskap. För mig är det svårt att tänka mig något annat än att barn skulle få vara fullvärdiga medlemmar. Men så är det nästan ingenstans. I Metodistkyrkans talar vi ofta om vår positiva människosyn. Vi döper barn därför att de tillhör Gud. I det nya dopordningen säger vi till barnet, just innan dopet, 

För dig, NN, föddes Jesus, för dig levde han och 

visade Guds kärlek, för dig dog han på korset, 

för dig besegrade han döden och uppstod till nytt 

liv, för dig ber han alltid. Allt detta, NN, därför 

att han älskar dig och bär dig i sin nåd. . 

Men blir barnet medlem? Nej, bara nästan. Vad är det barnet först ska förstå innan de kan bli medlem "på riktigt", undrar jag. De flesta barn är döpta, är med i nattvardsfirandet- men får inte vara medlemmar på riktigt. De får vara med, men hela tiden på våra villkor.Barn, talas ofta om i kyrkan som "kyrkans framtid." Som om barn inte var viktiga här och nu! Jesus tar dem som exempel på tro och tillit. I Missionskyrkan i Kållered går det att vara medlem om man är barn. Det är jag glad för. Och det är H och G också! Hindra inte barn från att vara barn.Se dem, tro på dem, lär av dem! De är våra föredömen!