Undvik peáge- kalla på polis!

Eftersom jag redan fått frågan varför jag har en bild på en polisbil (!?) bland mina semesterbilder (Se Några semestervyer) så ska jag förklara det strax. 

Först vill jag bara berätta att "La tour d´europe" varit god. Jag trasslade till det och blev lite sjuk, men annars gott. Vi har vandrat på champs elysée, varit under Eiffeltornet (resten av familjen var förstås uppe i, och inte under) firat gudstjänst i Notre Dame, varit på museer och trampat omkring på Disneyland i 35 C värme.mm. Framförallt har vi varit tillsammans alla fyra. Det är något speciellt när man tillbringar så mycket tid tillsammans på en liten yta.  Vi lever fortfarande husvagnsliv och återvänder till Kållered först den 4 augusti. Då har vi nästan varit ute en månad! 

Just nu är vi i Blåvand i Damark. Jag älskar Danmark! För i landet har vi tillbringat så många lov, semestrar att jag känner mig så hemma. Ska jag emigrera någongång får det bli till Danmark! 

I förrgår var det dock storm och regn men ändå härligt att vara alldeles intill havet. Det är något alldeles speciellt med havet: när det stormar och dånar från havet så att man knappast kan tänka eller andas så känns det som att det är bara nuet som gäller. Jag vandrar gärna fram och tillbaka på stranden vid havet och plockar snäckor och stenar. Det är en behaglig tillvaro där jag verkligen känner mig närvarande. Annars är det mest sudoko. 

Ja, så var det där med polisbilen ja... Maken och jag har våra klara roller: Han kör bil och jag läser kartan. Bland annat för att han kör bäst- men också för att jag gillar att bestämma och peka färdriktning ;). I Frankrike var det lite mer avancerat att läsa kartan eftersom vi skulle undvika de stora vägarna, eftersom de kostar pengar. ( Kodord: PEAGE) Jag trasslade till det lite när vi var på väg ut ur Paris och vips- så stod där en polis med sin bil. Han eskorterade oss ut på den rätta vägen. Orsaken till eskorten var nog mest att han inte kunde beskriva vägen på engelska. Bilden är tagen från min kartläsarplats.Den enda besvikelsen i det sammanhanget var att han inte satte på sirenerna.Nedan finns lite bilder från stormigt hav i Danmark.

På besök i det gamla pastoratet: KAIROS

På vår resa ner i Europa har vi först åkt österut. Vi gjorde ett besök på Kolmårdens Djurpark och sedan en nostalgiresa till Linköping. 

I Linköping bodde vi i 9 år. Där hade vi vårt första hem, där föddes våra barn och där totalrenoverade vi ett radhus. sen flyttade vi... 

Huset åkte vi förbi i Linköpingsbesöket. Så mycket goda, glada och härliga minnen som far genom huvudet, kanske fanns där ett och annat som hänt som inte var lika gott- men det mindes jag inte. Tala om nostalgi. 

Kyrkan där jag arbetade i 9 år är en fantastiskt fin kyrka. Det var mycket gott som hände och jag hade hela tiden en god känsla att det var gott och att något var på gång. Men jag visste inte vad. Vi flyttade därifrån 2003. Församlingen blev ännu mindre, medelålder var hög och det var ont om pengar. När jag fick höra att församlingen tänkte sälja kyrkan, så tog det tag i mig. Egentligen var det inte så konstigt, utan ett klokt beslut. Men jag tänkte på alla gånger jag suttit i kyrkan och bett, tittat på altartavlan med Jesus som välsignar. Jag kan när som helst känna den där varma känslan av att något är på gång. Men inte hände det mycket som syntes.Vi hade öppen kyrka för stillhet och bön, "Rum för dig..." gustjänster i stillhet. Jadå, några nya kom, men det var ingen rusning. 

Varför kom aldrig det där goda jag kände?? Det har jag funderat mycket på. Det fanns en längtan att kunna nå ut så att denna goda, fina kyrka kunde användas för många. Viljan fanns, längtan fanns och känslan av att det skulle komma fanns också. Men det kom inte. Inte då.

Nu var jag i kyrkan igen, i ett kombinerat kyrkorum och caféet, som bedrivs av stadsmissionen. Jag blev så tagen att jag började gråta... Nu hade det där som vi väntat på kommit. Nu var den rätta tiden, tydligen. Det kallas KAIROS (Guds tid) 

Nu var allt precis så som jag drömt om, längtat efter och bett för: Den fina kyrkan användes för många, till något gott. Personalen på caféet sa att de verkligen kunde känna den goda atmosfären och alla böner som betts under så många år. 

Tack Gud, och tack goa församling för att ni vågade!!!!  Jag kände den varma goda känslan igen. Gud håller löfte- men vi vet inte alltid tiden. Kolla nedan på härliga bilder.

Självkänsla hos Andy,Roger å konfirmanderna

Igår var jag på konfirmation. En konfirmationsgudstjänst där jag inte hade ansvar för någonting, mer än att sitta på min plats i kyrkan som vän till konfirmandfamiljen. Och så blir jag sådär rörd och måste gråta en skvätt...

För det är något speciellt med konfimander, tycker jag. Jag har haft 17 olika konfirmandgrupper genom åren och det blir ju en hel massa tjejer och killar om man räknar ihop alla. Förut trodde jag att jag blev rörd på konfirmationen därför att jag hade en relation till "mina" konfirmander. Men jag tror det är mer än så. Hos konfirmanderna finns en ärlighet, äkthet och en hängivenhet som är häftig! Det finns inte så många tillfällen där vi diskuterar livet på djupet; relationer, liv, död, tro och tvivel. I en konfagrupp gör man det hela tiden. Ibland går diskussionerna höga och det finns en ärlighet både i att kunna tro och att bara vägra tro. Visst- det finns mycket man kan lära ut under konfatiden. Det viktigaste tycket jag är att alla får veta att Gud tror på dem och älskar dem. Att ge konfirmanderna en självkänsla att våga vara sig själva; så att de vågar tro att Gud själv tror på dem, att de kan göra skillnad, att de har ansvar, att de blir räknade med. Drabbas av evangelium, helt enkelt. Jag tyckte mig se och känna den igår i kyrkan; självkänslan som till skillnad från självförtroende, inte handlar om vad man kan och lyckas med. Utan självkänsla är den jag är: älskad av en Gud som tror på mig och litar på att jag kan leva mitt liv! Konfirmanderna var predikan, evangelium för mig igår. Ärligheten, fnissandet, blygheten och kaxigheten- samtidigt! Jag drabbades av det levande livet, genom Han som ger liv i överflöd- det gjorde mig rörd. Tack alla konfirmander för det!

En helt annan sak: Hoppas ni inte missade den fina finalen i Wimbledon idag. En kaxig Rodderick med både självförtroende och självkänsla som vågade spela ut- och en Federer skakad av det historiska ögonblicket och hämmad i sitt spel. Till slut vann Mästaren ändå. Kanske för att han visste att han var bäst. Han bröt Roddericks serve en enda gång: I det sista gamet. Häftig! Nu är han den störste tennisspelaren i alla tider. Grattis!

Arbete pågår- på altan och i församlingsvåning!

Jodå. Nu är post-classuppgifterna i full gång!  Arbete pågår som ni ser på bilden. Men inte är det några glada miner jag utstrålar...

Jag har en del att göra de närmaste dagarna. Jag är ganska trött på begrepp som vision, culture, get on the balcony, get the work back. På bilden syns min kaffekopp med texten "THE BOSS" som jag fått i present av en konfirmand. Vet inte om det säger något bra om mitt ledarskap, egentligen... Snart ska jag i alla fall göra en "road map", dvs en interpretation över en bibeltext som jag valt kring ledarskap. Tänk, att sitta med en interpretation mitt i sommarhettan.. Och den grekiska översättningen är nästan gjord. (som inte var obligatorisk. Har jag kanske fått solsting??) 

Solsting har nog inte fastighetsrådets arbetare i församlingsvåningen i kyrkan. Möjligen värmeslag. Där har det nämligen arbetats för att få en minskad bullernivå, genom att sätta takplattor som dämpar. Bullernivån, kanske inte var så snällt sagt, för med det menar jag alla människors samtal under kyrkkaffet. Men faktum är att det har varit svårt att föra samtal när det är mycket folk. Men nu blir det ändring på det. Tack vare flitigt arbetande män och kvinnor i församlingen. Hurra, för er!

På måndag börjar semestern. Då hoppas jag att alla post-classes är färdiga. Och att alla brev är skickade, alla inbjudningar och kallelser är klara. I så fall är det bara att vila- och då är allt förberett till augusti och hösten. Men först ska det vara sommar länge, tycker jag. På lördag ska jag på konfirmation, utan att vara präst och samma sak nästa söndag också. Det ska bli intressant.