Stulet liv

Livet är inte rättvist, säger vi ibland som en liten tröst till oss själva och den som har det svårt. Nej, livet är inte rättvist, men vi måste göra allt vi kan för att alla verkligen ska få ha sin rätt. Det gäller i synnerhet oss som kyrka. Men, så lätt vi kommer in i samma tänk som övriga världen. Vi delar in människor i normala- onormala, starka- svaga osv. Eftersom alla människor är skapade helt unika och originella så finns det väl inget som är normalt och annat som är onormalt? Det som är normalt är det som passar i normen; men Bibeln talar om att det inte finns någon norm för människor. Helt enkelt därför att alla är av Gud önskade, skapade, älskade och alldeles oersättliga. Vi vill så gärna gruppera andra människor och oss själva, sätta en stämpel: normal eller onormal? Allt för att vi ska ha kontroll och veta vad vi har människor. Men det är alldeles upp och ner. Vi är unika och annorlunda allihop! Ingen finns till för att den ska jämföras med någon annan. Utan varje människa finns till för att Gud så ville och varje människa har sin unika gåva. Vågar vi leva så, så förstår vi att livet handlar inte om att jämföra, gruppera och ha kontroll över varandra. Utan att vara beroende av varandra. Gud har gett oss åt varandra! Nedan finns ett klipp från rapport. Det handlar om Olle, som blev bestulen på sitt liv. Han ansågs onormal. Hamnade på anstalt. Hedra Olle kan vi göra genom att inse att så här illa kan det bli, när vi grupperas och stämplas. Gud hjälpe att vi slutar upp med det. Och bemyndigar Olle, mig, dig och alla människor - till Guds älskade original!

Min brandgula skrivmaskin

"Varför skriver du inte längre i din blogg?"  Frågan var positivt ställd till mig, och fick mig att fundera på varför det faktiskt gått en hel månad sedan jag skrev sist. Svaret är att jag inte vet. Kanske helt enkelt för att livet är just nu så fyllt av en massa annat skrivande. "Secret wiriting", som inte en enda människa vet om. (ja fast nu vet ni ju...) Jag tänker på när jag fick min första skrivmaskin som 12åring. Den bästa present jag kunde fått. Den var orange (brandgul!) och mina tankar, dikter och berättelser syntes helt plötsligt i tryckta bokstäver på papper. Jag drömde om att ägna hela livet åt att skriva. Så blev det ju inte, även om jag skriver mycket, så talar jag väl desto mer. Min dotter H är nu 14 år och jag vet vad hon drömmer om att bli. Det krävs massor av år med svåra studier. Men jag är glad att hon har en dröm! En annan dröm för henne handlar nog om musik och sång. Nedan finns en låt som heter "until I get my darling back". Den är skriven och framförd av min dotter H. Det är också hon som gjort videoklippet.

Lyssna. Helt objektivt (???) tycker jag hon är fantastisk!