Ikväll är det "Världens barn" gala på TV. Jag vet inte riktigt varför, men det är något som jag verkligen blir irriterad på. Nej, det borde jag inte bli, för galan leder till att åtskilliga miljoner kronor samlas in och kan vara till nytta för barn som har det svårt i hela vår värld. Det är ju viktigt! Men kombinationen av glittriga artister, utlottningar av svindyra bilar, utlandssemestrar i paradisorter och bilder på svältande och lidande barn, är en kombination som får mig att bli illamående. Klyftan mellan fattiga och rika, mellan rättvisa och orättvisa, mellan frihet och förtryck, blir så jättestor och påtaglig när jag sitter framför TV:n med popcorn och verkligen inser att jag är den priviligierade. Ja, jag vill ge av mina pengar till barn i andra länder som har det svårt. Inte bara vill, utan det är min plikt. Men jag vill inte komma "ovanifrån" med hjälp, som om jag visste bättre och kunde mer än de som behöver hjälp. vem tror jag att jag är i så fall?
Jag vill inte bara se och hjälpa barn i andra länder, utan också de som lever i vårt land. Sverige är ett gott land för ett barn att leva i: agan är förbjuden ,FN:s barnkonvention gäller och mat finns på borden. Ändå är det många barn som aldrig blir sedda och älskade för dem de är. Också i vårt land blir barn misshandlade, utsatta för våld och sexuella övergrepp. Det sker överallt; i missbrukarfamiljer, men också i frikyrkofamiljer. Oftast väljer vi vuxna att inte se, inte höra, inte agera. Så blir barnen skadade i kropp och själ för hela livet. Tänk om vi var lika engagerade i att ringa och anmäla en misshandlande förälder, som att ringa på saaben vi kan vinna i galan. Tänk om vi var lika villiga att hålla om, se och älska barnen- som vår längtan efter prylar och välfärd. Nedan finns ett klipp från youtube och är reklam för den organisation jag finns och arbetar i HOPP- en organisation som jobbar med vuxna som blivit utsatta för övergrepp som barn.
