Undvik peáge- kalla på polis!

Eftersom jag redan fått frågan varför jag har en bild på en polisbil (!?) bland mina semesterbilder (Se Några semestervyer) så ska jag förklara det strax. 

Först vill jag bara berätta att "La tour d´europe" varit god. Jag trasslade till det och blev lite sjuk, men annars gott. Vi har vandrat på champs elysée, varit under Eiffeltornet (resten av familjen var förstås uppe i, och inte under) firat gudstjänst i Notre Dame, varit på museer och trampat omkring på Disneyland i 35 C värme.mm. Framförallt har vi varit tillsammans alla fyra. Det är något speciellt när man tillbringar så mycket tid tillsammans på en liten yta.  Vi lever fortfarande husvagnsliv och återvänder till Kållered först den 4 augusti. Då har vi nästan varit ute en månad! 

Just nu är vi i Blåvand i Damark. Jag älskar Danmark! För i landet har vi tillbringat så många lov, semestrar att jag känner mig så hemma. Ska jag emigrera någongång får det bli till Danmark! 

I förrgår var det dock storm och regn men ändå härligt att vara alldeles intill havet. Det är något alldeles speciellt med havet: när det stormar och dånar från havet så att man knappast kan tänka eller andas så känns det som att det är bara nuet som gäller. Jag vandrar gärna fram och tillbaka på stranden vid havet och plockar snäckor och stenar. Det är en behaglig tillvaro där jag verkligen känner mig närvarande. Annars är det mest sudoko. 

Ja, så var det där med polisbilen ja... Maken och jag har våra klara roller: Han kör bil och jag läser kartan. Bland annat för att han kör bäst- men också för att jag gillar att bestämma och peka färdriktning ;). I Frankrike var det lite mer avancerat att läsa kartan eftersom vi skulle undvika de stora vägarna, eftersom de kostar pengar. ( Kodord: PEAGE) Jag trasslade till det lite när vi var på väg ut ur Paris och vips- så stod där en polis med sin bil. Han eskorterade oss ut på den rätta vägen. Orsaken till eskorten var nog mest att han inte kunde beskriva vägen på engelska. Bilden är tagen från min kartläsarplats.Den enda besvikelsen i det sammanhanget var att han inte satte på sirenerna.Nedan finns lite bilder från stormigt hav i Danmark.

På besök i det gamla pastoratet: KAIROS

På vår resa ner i Europa har vi först åkt österut. Vi gjorde ett besök på Kolmårdens Djurpark och sedan en nostalgiresa till Linköping. 

I Linköping bodde vi i 9 år. Där hade vi vårt första hem, där föddes våra barn och där totalrenoverade vi ett radhus. sen flyttade vi... 

Huset åkte vi förbi i Linköpingsbesöket. Så mycket goda, glada och härliga minnen som far genom huvudet, kanske fanns där ett och annat som hänt som inte var lika gott- men det mindes jag inte. Tala om nostalgi. 

Kyrkan där jag arbetade i 9 år är en fantastiskt fin kyrka. Det var mycket gott som hände och jag hade hela tiden en god känsla att det var gott och att något var på gång. Men jag visste inte vad. Vi flyttade därifrån 2003. Församlingen blev ännu mindre, medelålder var hög och det var ont om pengar. När jag fick höra att församlingen tänkte sälja kyrkan, så tog det tag i mig. Egentligen var det inte så konstigt, utan ett klokt beslut. Men jag tänkte på alla gånger jag suttit i kyrkan och bett, tittat på altartavlan med Jesus som välsignar. Jag kan när som helst känna den där varma känslan av att något är på gång. Men inte hände det mycket som syntes.Vi hade öppen kyrka för stillhet och bön, "Rum för dig..." gustjänster i stillhet. Jadå, några nya kom, men det var ingen rusning. 

Varför kom aldrig det där goda jag kände?? Det har jag funderat mycket på. Det fanns en längtan att kunna nå ut så att denna goda, fina kyrka kunde användas för många. Viljan fanns, längtan fanns och känslan av att det skulle komma fanns också. Men det kom inte. Inte då.

Nu var jag i kyrkan igen, i ett kombinerat kyrkorum och caféet, som bedrivs av stadsmissionen. Jag blev så tagen att jag började gråta... Nu hade det där som vi väntat på kommit. Nu var den rätta tiden, tydligen. Det kallas KAIROS (Guds tid) 

Nu var allt precis så som jag drömt om, längtat efter och bett för: Den fina kyrkan användes för många, till något gott. Personalen på caféet sa att de verkligen kunde känna den goda atmosfären och alla böner som betts under så många år. 

Tack Gud, och tack goa församling för att ni vågade!!!!  Jag kände den varma goda känslan igen. Gud håller löfte- men vi vet inte alltid tiden. Kolla nedan på härliga bilder.

Självkänsla hos Andy,Roger å konfirmanderna

Igår var jag på konfirmation. En konfirmationsgudstjänst där jag inte hade ansvar för någonting, mer än att sitta på min plats i kyrkan som vän till konfirmandfamiljen. Och så blir jag sådär rörd och måste gråta en skvätt...

För det är något speciellt med konfimander, tycker jag. Jag har haft 17 olika konfirmandgrupper genom åren och det blir ju en hel massa tjejer och killar om man räknar ihop alla. Förut trodde jag att jag blev rörd på konfirmationen därför att jag hade en relation till "mina" konfirmander. Men jag tror det är mer än så. Hos konfirmanderna finns en ärlighet, äkthet och en hängivenhet som är häftig! Det finns inte så många tillfällen där vi diskuterar livet på djupet; relationer, liv, död, tro och tvivel. I en konfagrupp gör man det hela tiden. Ibland går diskussionerna höga och det finns en ärlighet både i att kunna tro och att bara vägra tro. Visst- det finns mycket man kan lära ut under konfatiden. Det viktigaste tycket jag är att alla får veta att Gud tror på dem och älskar dem. Att ge konfirmanderna en självkänsla att våga vara sig själva; så att de vågar tro att Gud själv tror på dem, att de kan göra skillnad, att de har ansvar, att de blir räknade med. Drabbas av evangelium, helt enkelt. Jag tyckte mig se och känna den igår i kyrkan; självkänslan som till skillnad från självförtroende, inte handlar om vad man kan och lyckas med. Utan självkänsla är den jag är: älskad av en Gud som tror på mig och litar på att jag kan leva mitt liv! Konfirmanderna var predikan, evangelium för mig igår. Ärligheten, fnissandet, blygheten och kaxigheten- samtidigt! Jag drabbades av det levande livet, genom Han som ger liv i överflöd- det gjorde mig rörd. Tack alla konfirmander för det!

En helt annan sak: Hoppas ni inte missade den fina finalen i Wimbledon idag. En kaxig Rodderick med både självförtroende och självkänsla som vågade spela ut- och en Federer skakad av det historiska ögonblicket och hämmad i sitt spel. Till slut vann Mästaren ändå. Kanske för att han visste att han var bäst. Han bröt Roddericks serve en enda gång: I det sista gamet. Häftig! Nu är han den störste tennisspelaren i alla tider. Grattis!

Arbete pågår- på altan och i församlingsvåning!

Jodå. Nu är post-classuppgifterna i full gång!  Arbete pågår som ni ser på bilden. Men inte är det några glada miner jag utstrålar...

Jag har en del att göra de närmaste dagarna. Jag är ganska trött på begrepp som vision, culture, get on the balcony, get the work back. På bilden syns min kaffekopp med texten "THE BOSS" som jag fått i present av en konfirmand. Vet inte om det säger något bra om mitt ledarskap, egentligen... Snart ska jag i alla fall göra en "road map", dvs en interpretation över en bibeltext som jag valt kring ledarskap. Tänk, att sitta med en interpretation mitt i sommarhettan.. Och den grekiska översättningen är nästan gjord. (som inte var obligatorisk. Har jag kanske fått solsting??) 

Solsting har nog inte fastighetsrådets arbetare i församlingsvåningen i kyrkan. Möjligen värmeslag. Där har det nämligen arbetats för att få en minskad bullernivå, genom att sätta takplattor som dämpar. Bullernivån, kanske inte var så snällt sagt, för med det menar jag alla människors samtal under kyrkkaffet. Men faktum är att det har varit svårt att föra samtal när det är mycket folk. Men nu blir det ändring på det. Tack vare flitigt arbetande män och kvinnor i församlingen. Hurra, för er!

På måndag börjar semestern. Då hoppas jag att alla post-classes är färdiga. Och att alla brev är skickade, alla inbjudningar och kallelser är klara. I så fall är det bara att vila- och då är allt förberett till augusti och hösten. Men först ska det vara sommar länge, tycker jag. På lördag ska jag på konfirmation, utan att vara präst och samma sak nästa söndag också. Det ska bli intressant. 

Gå ut och var glad!

Sjunk inte, sjunk inte ner. gå ut och var glad!
Om du tvivlar, om du tvekar, sitt inte bara där rör på dej!
Om din dröm har dött, sjunk inte gå ut och var glad!
Var glad att du lever, var glad att nån annan är där
som kan höra dej, se dej
Var glad att du andas ännu
Var glad att du finns
Gå ut och var glad,
Gå ut och var vacker och stolt...
Ett budskap ( å bortse från en och annan svordom...)

Wimbledon, Disneyland och husvagn

För 15 år sedan var jag där. Ja, tror det eller ej. Jag var på plats i Wimbledon. Är ni bara lite tennisintresserade så kanske ni kan ana vilken känsla det var att få vara på plats på centercourten i Wimbledon!!! Det är en jättefin anläggning, där det bara spelas på banorna en gång om året. Sedan är det stängt resten av året.  När vi (maken var också med) var där så hade turneringen just börjat och det var därför inget spel på centercourten. Men jag kunde kliva in där och känna in- det räckte just då. Jamen, tänk er själva: centercourten där Björn Borg vunnit 76-80 och jag då satt hemma i Buskebo med nerdragna rullgardiner i sommarhettan för att inte missa en boll på Tv, eller missa Bengt Grives nervösa suckar. Helig mark- om uttrycket tillåts. Hade jag dessutom fått se en match där jag stod på centercourten för 15 år sedan- ja, då hade jag nog tuppat av. 

Anledningen till att vi var i London (och tidigare Paris) var vår bröllopsresa (därför var maken också med ;). Imorgon är det bröllopsjubileum. (kristall, tror jag det heter)

15 år senare ska vi till Paris igen. Då åkte vi i en liten Renault 5 och med tält. Om några veckor åker vi med bil, två barn och en husvagn.  Då var vi inte på Disneyland, men det ska vi nu.

Men- det är lite som måste göras innan dess. Mina post-class uppgifter tex. Jag sliter med dem nu. De ska vara färdiga till den 2 juli. Det är förstås fortsatt väldigt intressant, men känns inte lika motiverat när man är sugen på bad och sol...

Tillbaka till Wimbledon: Robin vann igår och kan nog ta sig till fjärde omgången, där möter han med all sannolikhet Federer och då blir det nog stopp. Själv spelar jag inte längre tennis, men är i alla fall "familjemästare" i kubb...

Glöm inte att följa med på Wimbledons hemsida- länkad härintill.

Court 1 - Gentlemen's Singles - 1st Round   Robin Soderling SWE (13) 64 7 6 6   Gilles Muller LUX  77 5 1 2 Match Statistics

Kristi kropp lider och har ont

Kristi kropp lider och har ont. Någon i min närhet har ont. Och jag har ont. Ja, hela Kristi kropp har ont och lider. Det är min slutsats när jag läser de senaste inläggen på Gemensam Framtid. Jag vet inte om jag ska blir arg eller ledsen. Men det gör ont. Inte kan jag förmå mig att skriva någon kommentar där heller, för det känns så meningslöst när vi ändå aldrig kan mötas, lyssna och samtala, utan bara slå. Nu var det några av mina vänner som blev nedtrampade, eller rättare sagt förnekade sin identitet. En kränkning, helt enkelt. Mina vänner som är en del i Kristi kropp, precis som de som trampade och gjorde sönder är det. 

I 1 Kor 12 gör Paulus en fantastisk beskrivning av kyrkan, alla vi, som en kropp med olika kroppsdelar där Kristus själv är huvudet. I v26 "Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra..." Därför har jag ont idag. Några av mina systrar och bröder lider. Då gör det ont i mig med. 

Min fråga är hur man som "kroppsdel i Kristi kropp" kan trampa och slå på andra "kroppsdelar" i samma kropp? Tankarna går då till de tjejer (och killar) som lider av sån inre smärta och ångest att de måste skära sig, för att lätta på trycket och därmed minska den inre smärtan. Kanske är det så de som trampar och slår känner sig? I så fall har de också ont och lider.

Var finns då den plats och det rum vi i lugn och ro kan mötas för att lyssna på Gud, varandra och samtala? Varför misstänkliggör vi varandra hela tiden? Allt tal om "dolda agendor"- dolda agendor när vi tillhör samma kropp och har samma Herre? Hade vi lyssnat på varandra och insett hur vi behöver varandra hade vi kunnat dela smärtan med varandra. Hade vi hört varandras smärta hade allt inte behövt bli så tvärsäkert. Kristi kropp har Jesus Kristus som huvud och centrum. Det är inte vi som sätter upp gränser. Hade vi hört varandras smärta kanske det hade varit ok att låta bli ord som "härskare, domare", för att underlätta för alla som levt under förtryck och våld. Gud är mycket större än alla ord ändå. Den Gud jag tror på skulle aldrig visa sig som en härskare för en som redan var förtryckt. Evangelium talar om en Gud som älskar, befriar och bemyndigar människor. När det får vara vårt centrum, dvs Kristus själv, behöver vi inte sätta upp gränser. Är det inte det som tron handlar om- att överlåta sig till Kristus och inte ha kontroll på allt?