Kristi kropp lider och har ont

Kristi kropp lider och har ont. Någon i min närhet har ont. Och jag har ont. Ja, hela Kristi kropp har ont och lider. Det är min slutsats när jag läser de senaste inläggen på Gemensam Framtid. Jag vet inte om jag ska blir arg eller ledsen. Men det gör ont. Inte kan jag förmå mig att skriva någon kommentar där heller, för det känns så meningslöst när vi ändå aldrig kan mötas, lyssna och samtala, utan bara slå. Nu var det några av mina vänner som blev nedtrampade, eller rättare sagt förnekade sin identitet. En kränkning, helt enkelt. Mina vänner som är en del i Kristi kropp, precis som de som trampade och gjorde sönder är det. 

I 1 Kor 12 gör Paulus en fantastisk beskrivning av kyrkan, alla vi, som en kropp med olika kroppsdelar där Kristus själv är huvudet. I v26 "Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra..." Därför har jag ont idag. Några av mina systrar och bröder lider. Då gör det ont i mig med. 

Min fråga är hur man som "kroppsdel i Kristi kropp" kan trampa och slå på andra "kroppsdelar" i samma kropp? Tankarna går då till de tjejer (och killar) som lider av sån inre smärta och ångest att de måste skära sig, för att lätta på trycket och därmed minska den inre smärtan. Kanske är det så de som trampar och slår känner sig? I så fall har de också ont och lider.

Var finns då den plats och det rum vi i lugn och ro kan mötas för att lyssna på Gud, varandra och samtala? Varför misstänkliggör vi varandra hela tiden? Allt tal om "dolda agendor"- dolda agendor när vi tillhör samma kropp och har samma Herre? Hade vi lyssnat på varandra och insett hur vi behöver varandra hade vi kunnat dela smärtan med varandra. Hade vi hört varandras smärta hade allt inte behövt bli så tvärsäkert. Kristi kropp har Jesus Kristus som huvud och centrum. Det är inte vi som sätter upp gränser. Hade vi hört varandras smärta kanske det hade varit ok att låta bli ord som "härskare, domare", för att underlätta för alla som levt under förtryck och våld. Gud är mycket större än alla ord ändå. Den Gud jag tror på skulle aldrig visa sig som en härskare för en som redan var förtryckt. Evangelium talar om en Gud som älskar, befriar och bemyndigar människor. När det får vara vårt centrum, dvs Kristus själv, behöver vi inte sätta upp gränser. Är det inte det som tron handlar om- att överlåta sig till Kristus och inte ha kontroll på allt?