kyrka för vanliga människor?

Sitter och tänker på gudstjänsten. Nej, ingen speciell. Utan alla.

Jag är ett "gudstjänstfreak" och missar inte gärna en gudstjänst. (inte bara för att det är mitt jobb ) Kanske är det just därför jag funderar så mycket på hur vi ska få den att vara just det den är tänkt att vara. Då tänker jag inte främst på typen av musik, språk eller olika ordningar. 

Jag tror inte det är så lätt som att "bara" ändra instrument, musik och ordning- även om det säkert underlättar. Frågan är djupare än så: Hur får vi gudstjänsten till något viktigt och angeläget för oss? En gudstjänst som berör oss så på djupet att vi inte kan vara utan den? En gudstjänst där alla är delaktiga, där allt är tillåtet att dela. Då måste det till något som är lite mer än bara trevlig underhållning en stund. En gudstjänst som berör på djupet vågar rymma allt. Gör våra gudstjänster det?

Under förelsningar på Wesley seminary kring bla klagopsalmerna i Psaltaren så talades bla om vikten att få uttrycka sin klagan, sin sorg och ilska (när man har någon...) i gudstjänsten. 

Kan det inte nämnas och visas i gudstjänsten och kyrkan, så är det inte gudstjänst.  

Ilska? Hur får den plats i gudstjänsten?   

Ibland tänker jag att det skulle vara bra att gudstjänsten formades av dem som inte brukar gå, som inte har en massa "så har vi alltid gjort" "så kan man inte göra" osv. Men också för att gudstjänsten är lika mycket  deras som min. I själva verket finns inget vi och dom. Vi är också bland dom som är trasiga, har sår, sviker och blir orättvist behandlade. "Dom" är inga objekt, utan är också med i "vi". Vi alla är väldigt lika när vi samlas kring det som är centrum; Jesus Kristus. Och är det inte just det som är gudstjänst? Att samlas för att dela livet med varandra och Kristus: i klagan och sorg (kyrie) i glädje (gloria) i lovprisning (sanctus)  och i bröd och vin. Ja, jag skrev mässordningen inom parentes för att den fanns där redan från början i gudstjänstfirandet. Den visar på att en gudstjänst får rymma allt. Däremot är våra mässordningar sällan bra exempel på hur man blir berörd på djupet...

Jag menade bara att det är ett exempel på hur allt i livet får rymmas.

Överhuvudtaget funderar jag en del över hur vi är kyrka och församling, där också gudstjänstfirandet ingår.

"Verksamhet, förening, innanför och utanför" är ord som inte tillhör kyrkan, men som vi ändå har nästlat in där. Kyrkan (kyriakos) betyder "dem som tillhör Herren" eller "Herrlig" och säger inget mer om oss än att vi vill tillhöra Herren Jesus Kristus, vill tillhöra varandra och dela livet. Helt enkelt för att vi funnit att Kristus är livet och att vi inte klarar oss utan varandra.

Kyrkan blir trovärdig när den vågar visa sig som den är: Ett gäng vanliga människor med sår, brister, glädje, sorg, ilska... 

Jag tror det är en del av den nya kyrkan, där alla vi som är ledare får gå före.

Det är inte motsägelsefullt. Gjorde inte Jesus så?