Klockan 05.01 den 11 mars 1996 föddes hon. Vår egen H. Hennes namn är hebreiska och betyder "Gud är barmhärtig" och "den benådade". Passar bra tyckte vi. Imorgon blir hon vår egen lilla fjortis. Ofattbart. Vart tog den ständigt pratande lilla dagistjejen, som for fram som ett yrväder, vägen ? Helt plötsligt (!) förvandlades hon till en fjortonåring och är flera cm längre än sin mamma.
Fast det är ju som det ska, men kusligt är det vad tiden går fort. Ja, visst tjatar vi på varandra ibland (mest är det mamma I som tjatar förstås) om flöjtläxor, sovtider och när musikens volym varit för hög för länge. Men vi har roligt också. H och jag har samma knäppa humor och hon är en fantastisk uppmuntrare när hennes mamma står och provar och suckar över sig själv i trånga provrum. Och hon är en baddare på att härma dialekter. Ja, det är spännande att följa barn som växer upp. Den ständiga diskussionen om vem hon är lik till utseendet, sättet. Ja, alla de där kommentarerna som nästan alla barn får. Ändå är de ju alldeles speciella, egna, unika människor redan från början. Imorgon ska vi upp och sjunga för H. Oxå det går alltid till på samma sätt när någon fyller år i familjen. Pappa A går först med fasadflaggan och viftar (vem som viftar med den när han fyller år kommer jag faktiskt inte på just nu) sen kommer vi andra tre (katten S är också medtvingad). Men jag säger redan nu: Grattis H !
Gud sluter förbund med oss. Jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet förbund. Ordet "förbundet" får väl oss mer att tänka på en förening, en sammanslutning av människor.
Att sluta förbund med någon betyder att "komma tillsammans". När gud sluter förbund med oss, är det alltså för att han vill vara tillsammans med oss. I Gamla testamentet läser vi om hur Gud sluter förbund med sitt folk; är för sitt folk. I Nya testamentet läser vi om hur Gud blir människa i Jesus och är med oss. Gud sluter förbund med alla folk i Jesu försoningsdöd. När Gud sluter förbund med oss säger han; "jag älskar dig, jag är kvar hos dig, till och med när du springer iväg, eller bedrar mig". Det är Gud som tar initiativet i förbundet. För att han älskar, och vill "komma tillsammans" med dig. Gud har slutit ett förbund med oss. Ett förbund och inget kontrakt. För i ett kontrakt lovar man varandra något och bryts dessa löften så bryts kontraktet. Därför skriver Gud inga kontrakt.
Gud har slutit ett förbund med oss; i dopet bekräftar Gud att du redan är Guds älskade. I ditt liv kan du vilja leva innesluten i det förbundet. Du är älskad! Gud lämnar dig aldrig. Det är utgångspunkten i våra liv. Vad än andra säger till dig: Du är älskad av Gud och han lämnar dig aldrig!
Alla pratar om det. Snön. Kylan. När kommer våren? Själv tillhör jag väl de få som gärna ser att vintern stannar. Jag tycker inte om snödropp, krokus, smält snö och den eländiga våren. Om ni vill veta när våren är på väg, kan ni fråga mig. Jag vet precis hur det luktar då. Nej, jag skojar inte. Jag vill inte ha vår. Gärna sommar direkt, i så fall. Nu sitter jag dock inomhus hela dagen med mitt paper som ska skickas på fredag. Jag ska skriva en teologi för min församlings identitet, en teologi för mitt eget ledarskap och vad nästa steg är för församlingen och mig, för att nå en djupare identitet i Kristus. Spännande. Och prestationsångest...
Sally, min katt, gillar inte vintern. Hon som brukar vara ute och jaga, vill nu inte alls gå ut. Det stressar henne tydligen lite- för hur ska hon få utlopp för sina jaktinstinkter nu? Som tur är har maken tagit in en hallmatta som legat ute i garaget. Vad den bär för lukter, har jag ingen aning om. Men nog verkar det som hon tror att det finns råttor i den?? Kolla filmen nedan.
Idag är det fettisdag. Imorgon är det askonsdag och fastan inleds. Som jag skrev häromdagen är fastan en viktig tid för mig, varje år. Jag läste i tidningen Dagen idag att i frikyrkorna ägnas inte mycket tid åt fastan. Det är dumt, tycker jag. Hela kyrkoåret ger också helhet åt HELA livet, som inte handlar om att bara vara glad och sjunga halleluja. En liknande tanke finns ju med mässans ordning; där finns plats för både kyrie (klagan och rop) och gloria (lovsång). Det blir inte en hel mässa om inte allt finns med.
Det kanske inte är hela sanningen, men jag tror att en del av den är att vi i frikyrkorna har en tradition av att helst sjunga sånger i dur, och vara glada och lyckliga. Fast så är ju inte livet- inte heller för den som är medlem i en frikyrka.
Så- imorgon börjar fastan. 40 dagar av eftertanke, självbesinning (som i Luk 15, att "komma till sig själv"). Dvs att ägna tid åt att i bön och eftertanke fundera över "vart är jag på väg?" "Hur lever jag mitt liv?" "Hur kan jag vara till för min nästa?" "Vem är min nästa?".
Åh, detta låter ju jätteambitiöst och verkligen "duktig Britta"! Fast det som är så bra med fastetiden är att min eftertanke grundar sig i de Bibeltexter som talar om kärlekens väg. De Bibeltexter som berättar om hur Jesus Kristus väljer lidandets väg, väljer att gå in i kampen mot ondska, hat och död- och till sist dör- av kärlek till en hel värld. Det är han som går före. Det är han som visar vägen. Jag - är bara den som vill ägna extra tid åt att överlåta mig, ta emot kärleken och låta den verka i och genom mig ut till andra människor. Till det behöver jag eftertanke. I år känns det viktigare än någonsin i mitt liv. Ja, jag vill be överlåtelsebönen från nyårsdagens förnyelsegudstjänst:
Kristus, jag överlåter mig själv till dig.
Låt din vilja ske var du ställer mig,
i allt jag gör och får utstå.
Låt din vilja ske när jag är bedrövad
eller tillfreds,
när jag har för mycket att bära
eller känner mig överflödig.
Låt din vilja ske när jag är uppskattad
och när jag är åsidosatt,
när jag har allt eller saknar allt.
I alla förhållanden vill jag stå till
ditt förfogande.
Så vill jag att det ska vara.
Hos dig hämtar jag min kraft.
Låt det förbund som jag har ingått med dig på jorden
genom dopet och Anden bekräftas i himlen.
Amen.
Idag är det sista dagen att sjunga gloria. På påskdagen är det dags igen- att sjunga halleluja. Men i fastan låter vi bli. Eftertanke och bön.
Här kommer två varianter på gloria: Den första är skirven av Kållereds missionsförsamlings konfirmander 2007 och den andra är musiken skriven av Vivaldi.
Sitter på tåget till Stockholm. Nuförtiden är det, som bekant, väldigt spännande att åka tåg. Man vet aldrig när tåget kommer eller när man är framme. När jag åkte från Stockholm strax innan jul, var tåget försenat 2,5 timme innan (!) vi startat. Orsaken var att man inte fick tåget ur garaget...
Fast det går bra att jobba på tåget. Jag är ganska stressad över allt som måste göras nu, eller som kanske rentav skulle gjorts igår. Årsberättelse, programblad, post-classes m.m. Bäst är ändå att det är fastlagssöndag snart och fastan börjar på onsdag. Jag gillar fastan, av flera olika anledningar. Har suttit en stund med predikotexten nu på tåget och fastnar vid ordet "förhärliga". Att förhärliga någon, att "glorifiera" någon, betyder väl oftast att visa sig bättre än man är. Kanske visa sig ofelbar eller perfekt. Då handlar det om makt och själviskhet.
Så är det oftast för oss människor. När Jesus talar om att "förhärligas" så är det istället att ödmjuka sig, och genom att frivilligt gå in i kampen mot ondskan, lida med dem som lider och till sist gå in i döden, offra sitt eget liv för att rädda alla människor till liv, kärlek och gemenskap. Återkommer med fler tankar kring detta ord, när söndagens predikan börjar närma sig mer...
Här intill ser du en bild på ett skrattande barn. Någon ser barnet och möter det med ett leende. Barnet blir till, kan man säga. Just på denna bilden får barnet se rätt in i Jesus blick. Vi känner igen Jesu händer... I Mark 10 kan vi läsa: "Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade:Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." Jesus tar barnen på allvar. Han ser dem och bekräftar dem. De har rätt att ta plats. Ja, i själva verket lyfter han fram barnet som ett föredöme på tro och tillit. Vem ser alla barn idag? Barn som är lyckliga, skrattar, väsnas, kivas- och barn som är tysta, slagna, utnyttjade och ledsna. Många barn mår bra. Men många barn mår inte bra. På BRIS hemsida kan vi läsa "BRIS-rapporten 2010 lyfter fyra områden där vi ur barnens berättelser till oss ser att barn sällan får komma till tals, eller blir tagna på allvar. Är bristen på kunskap hos vuxenvärlden om barns behov och utveckling större än bristen på resurser?" Barnen berättar där om svårigheter att få hjälp av samhällets vårdande och skyddande instanser som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin. De berättar om långa utredningstider, om hjälp som aldrig kommer och om svårigheter att bli trodda. Dessa barn är redan svikna av sina närmaste. Hur svårt är det inte då att bli mött av misstro eller bristande hjälp? Jag kan inte låta bli att undra vad vi som kyrka gör för dessa Jesu minsta? det räcker inte med barn- och ungdomsverksamhet. Vi måste göra mer. Barnen; de som är våra föredömen för tro och tillit. Min vän Ad Hoc skrev på sin blog igår om hur barn i Uganda får gå med stora plakat och protestera mot homosexuella. Ivrigt påhejad av en pastor. Dessa barn blir utnyttjade och använda till något de inte bestämt själva. Något sådant skulle vi aldrig göra här. Men, hur ser kyrkan på barnen- blir de lyssnade på, trodda och behandlade som viktiga individer som får låta och ta plats? I den nya kyrkan talas mycket om dop och medlemsskap. För mig är det svårt att tänka mig något annat än att barn skulle få vara fullvärdiga medlemmar. Men så är det nästan ingenstans. I Metodistkyrkans talar vi ofta om vår positiva människosyn. Vi döper barn därför att de tillhör Gud. I det nya dopordningen säger vi till barnet, just innan dopet,
För dig, NN, föddes Jesus, för dig levde han och
visade Guds kärlek, för dig dog han på korset,
för dig besegrade han döden och uppstod till nytt
liv, för dig ber han alltid. Allt detta, NN, därför
att han älskar dig och bär dig i sin nåd. .
Men blir barnet medlem? Nej, bara nästan. Vad är det barnet först ska förstå innan de kan bli medlem "på riktigt", undrar jag. De flesta barn är döpta, är med i nattvardsfirandet- men får inte vara medlemmar på riktigt. De får vara med, men hela tiden på våra villkor.Barn, talas ofta om i kyrkan som "kyrkans framtid." Som om barn inte var viktiga här och nu! Jesus tar dem som exempel på tro och tillit. I Missionskyrkan i Kållered går det att vara medlem om man är barn. Det är jag glad för. Och det är H och G också! Hindra inte barn från att vara barn.Se dem, tro på dem, lär av dem! De är våra föredömen!
Idag satt jag framför TV:n när helgmålsbönen började. Jag lyssnade, men förstod inte vad mannen pratade om. Det jag hörde var att han pratade om hur Gud bygger staket för att skydda oss - och där tror jag att jag stängde av. Jag kände inte igen den Gud jag tror på. Kanske för att jag funderar så mycket på varför kyrkan i alla tider ägnat så mycket tid på att tala om vilka vägar vi INTE ska gå, vad vi INTE ska göra- istället för att peka på Jesus och den livsväg som finns att gå. Vem vill komma till en plats där dem vet allt, kan allt och vet alla vägar vi inte ska gå?
Duktigheten, tilrättavisandet och bristen på misslyckande och sår gör att fler än jag inte passar in i kyrkan ibland. Jesus Kristus, däremot, har till och med som uppstånden såren kvar. Han visade dem som ett bevis på vem han var. Var finns det i kyrkan idag?
En gång för många år sedan kunde jag inte få hjälp av någon enda i kyrkan. Jag fick hjälp av Ulf Lundell och Bob Dylan. Men, det är ok, för Jesus låter sig inte begränsas. Låten nedan är ett exempel på att Jesus fanns där och mötte mig, när jag behövde det. Jag mötte honom i denna låt- som gav mig hopp igen.
Imorgon är det gudstjänst i kyrkan. Maken predikar. Dotterns rockband spelar. Sonen tar upp kollekten- men framförallt hoppas jag det blir en samling till Guds- tjänst. (Rom 12:1-2)
(Om du är lite bevandrad i rockens värld- kolla alla "friends" som är med i klipppet!!!)
Klockan 05.01 den 11 mars 1996 föddes hon. Vår egen H. Hennes namn är hebreiska och betyder "Gud är barmhärtig" och "den benådade". Passar bra tyckte vi. Imorgon blir hon vår egen lilla fjortis. Ofattbart. Vart tog den ständigt pratande lilla dagistjejen, som for fram som ett yrväder, vägen ? Helt plötsligt (!) förvandlades hon till en fjortonåring och är flera cm längre än sin mamma. 
