"Och hindra dem inte", sa Jesus

Här intill ser du en bild på ett skrattande barn. Någon ser barnet och möter det med ett leende. Barnet blir till, kan man säga. Just på denna bilden får barnet se rätt in i Jesus blick. Vi känner igen Jesu händer...   I Mark 10 kan vi läsa:  "Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade:Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." Jesus tar barnen på allvar. Han ser dem och bekräftar dem. De har rätt att ta plats. Ja, i själva verket lyfter han fram barnet som ett föredöme på tro och tillit. Vem ser alla barn idag? Barn som är lyckliga, skrattar, väsnas, kivas- och barn som är tysta, slagna, utnyttjade och ledsna. Många barn mår bra. Men många barn mår inte bra. På BRIS hemsida kan vi läsa "BRIS-rapporten 2010 lyfter fyra områden där vi ur barnens berättelser till oss ser att barn sällan får komma till tals, eller blir tagna på allvar. Är bristen på kunskap hos vuxenvärlden om barns behov och utveckling större än bristen på resurser?" Barnen berättar där om svårigheter att få hjälp av samhällets vårdande och skyddande instanser som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin. De berättar om långa utredningstider, om hjälp som aldrig kommer och om svårigheter att bli trodda. Dessa barn är redan svikna av sina närmaste. Hur svårt är det inte då att bli mött av misstro eller bristande hjälp? Jag kan inte låta bli att undra vad vi som kyrka gör för dessa Jesu minsta? det räcker inte med barn- och ungdomsverksamhet. Vi måste göra mer. Barnen; de som är våra föredömen för tro och tillit. Min vän Ad Hoc skrev på sin blog igår om hur barn i Uganda får gå med stora plakat och protestera mot homosexuella. Ivrigt påhejad av en pastor. Dessa barn blir utnyttjade och använda till något de inte bestämt själva. Något sådant skulle vi aldrig göra här. Men, hur ser kyrkan på barnen- blir de lyssnade på, trodda och behandlade som viktiga individer som får låta och ta plats? I den nya kyrkan talas mycket om dop och medlemsskap. För mig är det svårt att tänka mig något annat än att barn skulle få vara fullvärdiga medlemmar. Men så är det nästan ingenstans. I Metodistkyrkans talar vi ofta om vår positiva människosyn. Vi döper barn därför att de tillhör Gud. I det nya dopordningen säger vi till barnet, just innan dopet, 

För dig, NN, föddes Jesus, för dig levde han och 

visade Guds kärlek, för dig dog han på korset, 

för dig besegrade han döden och uppstod till nytt 

liv, för dig ber han alltid. Allt detta, NN, därför 

att han älskar dig och bär dig i sin nåd. . 

Men blir barnet medlem? Nej, bara nästan. Vad är det barnet först ska förstå innan de kan bli medlem "på riktigt", undrar jag. De flesta barn är döpta, är med i nattvardsfirandet- men får inte vara medlemmar på riktigt. De får vara med, men hela tiden på våra villkor.Barn, talas ofta om i kyrkan som "kyrkans framtid." Som om barn inte var viktiga här och nu! Jesus tar dem som exempel på tro och tillit. I Missionskyrkan i Kållered går det att vara medlem om man är barn. Det är jag glad för. Och det är H och G också! Hindra inte barn från att vara barn.Se dem, tro på dem, lär av dem! De är våra föredömen!