Fast det är ju som det ska, men kusligt är det vad tiden går fort. Ja, visst tjatar vi på varandra ibland (mest är det mamma I som tjatar förstås) om flöjtläxor, sovtider och när musikens volym varit för hög för länge. Men vi har roligt också. H och jag har samma knäppa humor och hon är en fantastisk uppmuntrare när hennes mamma står och provar och suckar över sig själv i trånga provrum. Och hon är en baddare på att härma dialekter. Ja, det är spännande att följa barn som växer upp. Den ständiga diskussionen om vem hon är lik till utseendet, sättet. Ja, alla de där kommentarerna som nästan alla barn får. Ändå är de ju alldeles speciella, egna, unika människor redan från början. Imorgon ska vi upp och sjunga för H. Oxå det går alltid till på samma sätt när någon fyller år i familjen. Pappa A går först med fasadflaggan och viftar (vem som viftar med den när han fyller år kommer jag faktiskt inte på just nu) sen kommer vi andra tre (katten S är också medtvingad). Men jag säger redan nu: Grattis H !
Gratta H, hon är en toppentjej! Hon kommer förmodligen sätta en helt ny standard för fjortisar, gissar Elisabeth
SvaraRadera