I söndags var maken och jag i Norrköping och firade gudstjänst i Metodistkyrkan i Norrköping. Det har vi gjort många gånger förr, eftersom maken var pastor i den församlingen i 9 år. Under dessa år arbetade jag i Linköping, men församlingen i Norrköping var en oas för mig, där jag inte var pastor utan var med i en bönegrupp och firade gudstjänst med många goa och goda människor!
I synnerhet fanns jag i församlingen under den tiden då jag var föräldraledig. I församlingen fanns också rum för vår lilla H och senare hennes lillebror G, som barn till två pastorer behövde de extra omsorg under gudstjänsttid. Ja, det var många minnen som poppade upp i hjärta och hjärna när vi parkerat utanför kyrkan.
Dessutom var det en alldeles särskild söndag i söndags. Då firades nämligen den sista gudstjänsten i Metodistkyrkan på Bredgatan 15. Nattvardsgudstjänst med avsakralisering av lokalen. Nejmen, vad sorgligt, kanske ni tänker. Men det var inte sorgligt. Kanske helt enkelt för att metodistförsamlingen visserligen sålt sin kyrka, men inte upphör att finnas! Nu flyttar man istället in hos Baptisterna i deras kyrka. Varken baptister eller missionare firade gudstjänst i sina kyrkor denna söndag, utan var på plats i Metodistkyrkan. Det kändes fint, lite symboliskt, att de inte bara tar emot församlingen i sina lokaler utan också kommer till mötes i metodistförsamlingens sista gudstjänst i sin gamla lokal. Hela gudstjänsten präglades av tacksamhet, mod och hopp inför framtiden. Predikan handlade om att vi måste fokusera på det som är viktigt och därför behöver lämna det vi inte behöver. I avsakraliseringen, lästes en växelbön med tack för vad Gud gjort med människor i den kyrkan. Allra sist i gudstjänsten, bars altarets ljusstakar, nattvardskärl och Bibel ut och församlingen följde efter. Visst såg jag (och kände själv) en och annan tår när vi bar ut allt. Så många minnen och så mycket tacksamhet. Jag frågade några i församlingen hur de kände det nu. Alla sa, "det är mycket minnen. En särskild dag. Men inte sorgligt, för vi går vidare in i något nytt. Något som är bra för oss." Modiga metodister i Norrköping. redan på kyrkkaffet hade visionsgruppen med missionare, baptister och metodister möte inför formulering av vision och inför den spännande framtiden!
På bilden nedan; ljus och Bibel bärs ut. Nu är lokalen inte längre en kyrka.
Tack för att ni kom och var med. Det kändes gott! Det blev ett jättebra avslut för oss tycker jag. I onsdags var vi i det som inte längre är kyrka igen. Då hade glasmästaren plockat ner altartavlan. Det känns bra att vi får ta med den och hoppas vi får användning för den någon gång i framtiden. Flera av barnen var ledsna. De hade skrivit en lapp på kylskåpet med "sälj inte vår kyrka." En liten tjej i Glädjebarn hade gråtit hela vägen hem från kyrkan. Jag fick ett brev om det av henne idag när vi slutade Glädjebarn för terminen. Där ser man vad kyrkan och församlingen kan betyda även för de små som kanske inte är där så ofta. "Nu får vi vänja oss vid att det här är VÅR kyrka" sa jag till barnen när vi övade i Bappe i måndags. Det tar säkert sin tid, men den dag kommer nog då Bappe känns som hemma också. Nu är det ju faktiskt Metto också. Kram Britt
SvaraRadera