Kollektivet och körandning

Vi lever i ett samhälle som gärna fokuserar på individen. Det är mer rättigheter än skyldigheter och rättigheterna går ofta ut på "bara jag får mitt". Kanske leder detta till starka, kompetenta individer som alltid får som man vill? Eller är det inte så att ängsligheten över att inte höra till, inte finnas i ett sammanhang också leder till att jag måste bli ännu mer fokuserad på mig själv? Från Bibelns första sida talas det om relationer, ömsesidighet, ansvar och bemyndigande. Kollektivet och det relationella är viktigt.  Ändå är det också  i våra kyrkor och församlingar fokus mycket på individen. Det är viktigt att fokusera på den personliga överlåtelsen. Men var tog kollektivet vägen? Gudstjänster är inte till för "en massa individer" som kommer samman för sina egna intressen bara. Utan församlingen är Kristi synliga kropp som kommer tillsammans för att lovsjunga, tillbedja och inte bara överlåta sig till Gud utan också överlåta sig till varandra, samhället och ytterst en hel värld. Det gör att det inte är helt om inte alla är med. Eller som vi brukar säga i vår församling när någon ny medlem hälsas välkommen "nu när vi välkomnar NN blir församlingen ännu helare". 

Att bekänna sin tro är bra, men det är omöjligt att överlåta sitt liv till Gud utan att också överlåta sig till gemenskap och människor. I Metodistkyrkan firar vi "förnyelsegudstjänst; förnyandet av förbundet i Kristus" en gång om året. Vi gör det tillsammans, eftersom förbundet rör inte bara den enskildes gemenskap med Gud, utan hela församlingens. När vi förnyar vårt förbund med Kristus gör vi det tillsammans. I överlåtelsebönen ber vi visserligen "Kristus, JAG överlåter MIG..." Men. Förnyelsen av förbundet sker alltid i gudstjänsten; tillsammans. Därför att den berör hela församlingen. Kanske låter det krävande och starkt att bekännelsen sker i församlingen och inte hemma i mitt eget rum med bara Gud och mig. Jag tror det är viktigt att den sker i församlingen därför att vi också överlåter oss till varandra. Men den starka bekännelsen är endast möjlig om vi också får komma med vårt tvivel och våra frågor i församlingens gemenskap. Båda måste få finnas om det ska vara äkta och på riktigt. Lite som att "körandas"; dvs när jag inte kan/orkar hålla ut så får du sjunga "Halleluja". När jag pausat färdigt är det kanske din tur att inte kunna sjunga och då fortsätter jag på "halleluja". och sådär håller vi på- växelvis (dem enda som sjunger hela tiden, utan uppehåll kan vi läsa om i Uppb ;) I denna kombination lever vi; kollektivet (Kristi Kropp) och den enskilde (de olika kroppsdelarna). Min oro är att vi tycks tappa den kollektiva tanken med kyrka och församling. Att få vara en del av ett kollektiv gör att jag känner att jag hör till, hör ihop, är en del av något större än bara mig själv. Jag finns i ett sammanhang. Församlingen är något mycket större än summan av alla människor tillsammans. Jag tror det är viktigare än någonsin att påminna varandra om det. Särskilt när vi lever mitt i ett samhälle fyllt av fokusering på individen.  Livet blir tomt och handlar bara på om jag själv orkar prestera och lyckas. Imorgon är det gudstjänst igen. Det blir temagudstjänst ur våra visionsord. Förra söndagen var det "ÖPPEN", där predikan handlade en del om Jesus som en centripetalkraft (motkraft till centifugalkraft) som drar oss in mot centrum och att det därför inte är vår uppgift att sätta gränser. "ÖPPEN" hör därför ihop ihop med söndagens "TYDLIG". Ju tydligare vi är med vårt centrum, låter Jesus Kristus vara centrum, desto mer öppen kan vi vara. Predikotexten är över Joh 6:66-71 och H spelar tvärflöjt. Välkommen om du vill höra mer!