Nya kyrka- i dörröppningen?

I gudstjänsten i söndags fick vi möta Lasaros, som kallades ut från död till liv av Jesus. Själv fastnade jag vid att Jesus säger till de andra som står där "Gör honom fri". Varför kunde inte Jesus tagit bort bindlarna från Lasaros? Naturligtvis kunde han gjort det. Men jag tror han ville visa på något väldigt viktigt; nämligen att mötet med Jesus är bara början till att vi blir fria och hela. Riktigt fria och hela blir vi först när vi vågar överlämna oss åt varandra- till gemenskapen.

Så där står Lasaros, märkt av död, sår och hinder för livet. Han står där i gravens öppning och väntar att någon ska komma mot honom. 

Själv tänker jag att det är läskigt att stå där och visa mig som jag är och be om hjälp, överlämna mig till mina medmänniskor. Läskigt att stå där och vänta. Kommer det någon? Ja, det gör det! Mitt uppe i tankar om den nya kyrkan, tänker jag att detta är viktigt. Viktigt att mötet med livet börjar hos Jesus, men riktigt fria och hela blir vi inte förrän vi vågar överlämna oss åt varandra. Här är församlingens gemenskap outstanding- men vågar vi? 

Är det kanske också så att den nya kyrkan nu står i dörröppningen i graven och ska våga stå kvar där och visa oss som vi är; krympande medlemsstatistik, många misstag, flera sår, men också glädje, gemenskap, liv? 

I dörröppningen kan vi stå och överlämna oss till dem som inte vill tillhöra kyrkan, dem som inte bryr sig om kyrkan. 

Vågar vi det för att de ska se oss som vi är? Ja, vi vågar. 

Jesus är den som ropar: "Gör varandra fria!"