Faster Fiffi är Alfons Åbergs faster. En gång när Alfons fyller år kommer hon hem dagen innan till Alfons och hans pappa. Med sig har hon flera kassar med mat, kakor, godis och ingridienser till tårtor. "Åh så roligt. Åh så mycket att göööra" kluckar faster Fiffi. För faster Fiffi ska ställa till kalas. Hon ordnar styr och ställer. Fast Alfons vill egentligen inte ha något stort kalas. Men faster Fiffi tror att Alfons vill. Kalaset blir ett kaos av skrikande barn, barn som slåss och inte alls den perfekta tillställning som faster Fiffi tänkt.
Dagen efter ordnar Alfons sitt eget kalas, som han vill ha det. Med kompisarna Millan och Viktor. De sitter och äter tårta under bordet som i en koja, för sig själva i all enkelhet. Utan arrangerade och välmenade lekar och omhändertagande. Nu är det istället så som Alfons ville ha det.
Faster Fiffi ville så väl men frågade aldrig. Hon trodde att hon hjälpte Alfons men gjorde bara som hon själv ville.
Ibland tänker jag på kyrka och församling som faster Fiffi. Vi ordnar, bjuder in, styr och ställer. Men har vi frågat oss själva och varandra hur vi egentligen vill ha det?
Jag tror att problemet för kyrkorna idag är inte de få människor som faktiskt är emot kyrkan, utan alla dem som inte tycker att kyrkan angår dem eller ens tycker att det är något att bry sig om. När man frågar människor om kyrkan, så är det just det svaret man ofta får: "Den angår mig inte."
Detta borde vi som lever i kyrkan fundera på. Vad är det som gör att kyrka och församling tydligen ger sken av ett "pseudoliv", något som inte berör eller angår, utan av en del människor bara uppfattas som en förening för inbördes beundran?
Nej, det räcker inte för oss i kyrkan att säga emot, för den bilden har de fått någonstans ifrån. Bilden av oss som kan, vet och visserligen välkomnar alla- men ofta på våra villkor. För vi har ju svaret. Vi är bra på att inbjuda människor "kom till oss", medan kyrkans ursprungliga uppgift egentligen är mer att kunna möta människor där de är och inte alltid på våra villkor.
Kyrka och församling är en viktig del i mitt liv, och jag vet att det är det för många som rör sig i kyrkorna. Just därför känns det så angeläget att hitta vägar att vara kyrka. Inte bara vara en förening med god verksamhet. Att vara kyrka är att leva i ett sammanhang där vi ser alla människor som "vi" och "oss". Det var så Jesus mötte människor; såg dem, helade dem genom att föra in dem i gemenskapen/samhället igen. Alla är "vi". Det är då det blir helt.
Arbetet med den nya kyrkan har intensifierats med 5 nytillsatta arbetsgrupper och en "teologiverkstad" dvs en slags referensgrupp till de andra. Att försöka forma en kyrka är däremot inget nytt. Uppdraget gavs av Herren Jesus Kristus själv. Det är han som är grunden och centrum i kyrkan. VI alla tillhör honom- "kyriakos" (=Herrens). Det finns inga "dom".Men enkelt är det inte. För att citera min kollega TÄNK SJÄLV "Man kan inte bygga en ny kyrka – men det är nödvändigt."
Ni är lite lika faktiskt. Mailar en bild (=:
SvaraRaderaEn lite mer saklig kommentar, kanske. Jag tror att du är på spåret. Det finns naturligtvis flera svar, men ett av dem jag också är inne på, är att vi är så laddade med att vilja hjälpa. Det idealet är vi matade med sedan söndagsskolan typ. Att vara snäll, att ha den barmhärtige samariern som förebild osv. Om vi inte når någon att hjälpa misslyckas vi.
SvaraRaderaEn ytterligare dimension är att det ligger makt i att vara den som hjälper. I grunden tillfreddställs främst hjälparens behov av bekräftelse. Jag håller med om att perspektiven måste vändas och det är en kamp.
Jag har både träffat faster Fiffi i kyrkan, ofta, och varit faster Fiffi (hemma också, stackars barn:) Men sen har jag också sett kyrkan vara nåt annat, när den myllrade av barnen från området i Rotebro, tex, eller när jag träffat gömda flyktingar som BARA haft kyrkan att lita på över huvudtaget för grundläggande mänskliga behov som kläder till sitt nyfödda barn (inte min kyrka tyvärr) och när människor jag känner kommit till kyrkan som av en slump och funnit något för livet.
SvaraRaderaMen idag har jag brottats med ett tankeexperiment. Nu kommer nog mest bara du Ingrid förstå mig riktigt, men jag skriver det ändå här, för min tanke hör hit: Om du hade skickat mig info om något jättebra och intressant som ni skulle göra i missionskyrkan i Kållered så skulle jag ALDRIG ha skickat det till mina kollegor, helt oavsett hur intressant jag själv hade tyckt att det var, eller hur bra kvalitet, eller hur mycket jag gillar dig. Jag skulle helt krasst ha utgått ifrån att ingen var intresserad. Och hur funkar det egentligen att leva med att det som jag tycker är väldigt viktigt - kyrkan och min tro - är något som jag utgår ifrån är helt meningslöst för andra. Jag kommer ha mitt tankeexperiment med mig ett tag, nu har jag delat det här så kanske jag får nån överraskande input, man vet aldrig. Hej från Elisabeth
Jag brukar säga till folk som ber om ursäkt för att dom inte kommit till gudstjänsten att jag hoppas att dom tycker/inser att dom missat nåt.
SvaraRaderaGör dom inte det behöver dom ju inte be om ursäkt.
De fleta börjar nog i sitt eget. Ska man få organister eller barnmorskor att komma måste det nog börja i att de behöver en lokal eller någon som pratar om nåt som är angeläget i stunden. Tänker jag just nu.