Att komma hem

Var är hemma?  En fråga jag funderat på ett tag. Ja, inte så att jag inte vet var eller med vilka, jag bor. Nej, jag tänker mer att ordet hemma inte nödvändigtvis bara behöver vara där man bor... Hemma behöver inte bara vara en plats. Jag tror snarare att hemma är en känsla, en känsla av att få vara sann och hel i ett sammanhang med andra människor som man känner sig trygg med. När jag var i USA och längtade hem, så var det ju till dem som är mig nära, som jag älskar och som gör mig sann och hel. Jag har inte så mycket hemlängtan till en plats, utan jag längtar till en gemenskap. Överallt där man är, i en sådan gemenskap kan man vara hemma. Så hemma kan också vara vänner, församlingen och kyrkan. Församlingen som är en gemenskap där vi får vara sanna och hela. I Nya testamentet i Luk 15, finns berättelsen om den förlorade sonen. Han som irrade omkring överallt och inte hittade något sammanhang. Så kom han till besinning, eller som det står i den grekiska översättningen "han kom till sig själv" och han kände sig inte hemma, inte hel, inte i ett sammanhang. Han ger sig av hem igen, dvs dit där de tar emot honom som han är. Ytterst är det förstår en beskrivning på Gud, som alltid tar emot oss där vi är, som vi är. Helt enkelt för att han älskar oss. Detta betyder att vi egentligen alltid kan känna oss hemma, eftersom Gud alltid tar emot oss som vi är, där vi är, och vi får känna oss hela och i ett sammanhang av kärlek och gemenskap. I så fall behöver man aldrig ha hemlängtan?

Världens bästa Sally, min katt, vet var hon hör hemma. Inte vet jag om hon saknade mig när jag var borta. Kanske kom hon på att jag varit borta först när jag kommit hem. För då bara vägrade hon att lämna mig. Hon följde mig överallt och när jag satte mig ner i soffan så satte hon sig på mina fötter. Överallt där jag gick, följde hon med. Kanske för att förvissa sig om att jag inte skulle ge mig av igen. När hon ätit på natten, satt hon i hallen och jamade, så jag fick gå upp och ropa på henne och tala om att jag var hemma. 

I tisdags när jag skulle iväg till kyrkan, så följde Sally med en bit på vägen. Plötsligt stannade hon tvärt och satte sig ner och jamade. När jag vände mig om för att se om hon hängde med, så såg jag henne sitta kvar och jama på mig. Jag gissar att hon stannat för att där slutade hennes revir och hon kunde inte gå längre- där går gränsen även för en katt. Nu har Sally insett att jag tänker vara hemma ett tag så idag är hon ute och jagar möss igen. Det sägs att katter inte bryr sig om människorna utan bara blir fästa vid huset där de bor. Jag vill verkligen inte tro det. Sallys hem är hos vår familj- inte bara huset. Eller kanske det bara är jag som önskar att det vore så.

Idag har jag varit ganska mycket hemma, samtidigt som jag inte alls har varit hemma...