Alla har sin plats

Det är bara en dryg månad kvar till att alla ska ha lämnat sina remissvar inför den nya kyrkan. Spännande. Samtidigt pågår livet, förstås. Världskatastrofer, svält, krig men också människor nära oss som kämpar för sina liv. Människor som längtar efter att få bli älskade och accepterade för dem de är, men aldrig blivit det. Andra människor som av samhället klassats som mindre värda, dumma i huvudet eller bara inte blivit tagna på allvar och lyssnade på. Människor som helt enkelt inte fått ta den plats de inte bara har rätt till utan som Gud från början gav dem. En Gudagiven plats som någon eller några människor tog ifrån dem. När ska kyrkan våga kliva fram och låta alla dem ta sin plats, som de har rätt till? Jag menar inte att samtal och diskussioner kring organisation, ämbete, dop och ledarskap är oviktiga. Tvärtom. Men det skulle inte behöva utesluta det viktiga samtalet om vem kyrkan är till för. Det räcker inte med att vi svarar "alla människor", utan jag tror det behövs samtal, utvärderingar och kritik över hur samhällets hierarkier och tänkande också påverkat vår syn på varandra. Annars kommer den nya kyrkan bara att bli en ny medelklasskyrka, där människor med samma intressen och utseende möts och organisation och beslut kommer att vara en kopia av ett företag. Jag tror inte det är det vi vill. Nu ska vi våga något nytt. Jag tror att Jesus Kristus själv är den som kallar oss till det. Vi ska hjälpa varandra att ta den plats vi var och en har rätt till och hjälpa dem som blivit fråntagna sin plats, att få den tillbaka.

Samling

Igår hade vi samlingssöndag. det var nattvardsgudstjänst med sång av den "lilla" kören och Bibelutdelning för årets konfirmander. Jag är så tacksam att få vara pastor i en sådan god och varm församling. Speciellt kul var det att få hälsa våra sex nya konfirmander välkomna. I veckan som ligger framför kör alla verksamheter igång. Det som verkligen ska bli spännande är vår nysatsning på alpha. Församlingen har anordnat alphakurser sedan 2001, och sedan 5 år tillbaka också tillsammans med de andra två kyrkorna i Kållered. I år har vi hyrt in oss i Vuxenskolans lokaler och provar på att inbjuda till alpha på eftermiddagen. Sedan en vecka tillbaka har vi placerat ut "trottoarpratare" med reklam och delade också ut reklamlappar för alpha under invigningen av den nya trappan vid Kållereds Station. Om detta kommer att innebära att nya människor hittar till alphakursen, har jag ingen aning om. Men vi har i alla fall synts och gjort reklam för oss. Samt visat att vi inte måste sitta i våra kyrkolokaler och vänta på att människor ska komma till oss. På onsdag är det dags för första träffen för konfirmanderna också det något som jag ser framemot. Att få umgås med konfirmander i nästan ett helt år, är lärorikt, för de har så många bra frågor och tankar som utmanar oss ledare att tänka till. Inför konfirmationen har vi de senaste åren också låtit konfirmanderna skriva en mässa och ibland tänker jag att när det ska skrivas en handbok för gudstjänst i den nya kyrkan, så borde man låta tonåringar formulera böner och texter. En spännande höst i kyrkan. Men idag är jag ledig...

Mötesplats

”Goddag yxskaft!” Det är ett uttryck vi använder när någon svarat något som inte alls hänger ihop med vad den första sade. Det händer ibland, när man är disträ, inte har förstått eller bara inte lyssnat. Det som händer oss ganska ofta är att vi talar till varandra, men inte med varandra. För att kunna prata med varandra måste det till ett möte där vi både ger och tar emot. Inte bara ger. Inte bara tar emot. Då först blir det ett riktigt möte mellan människor. Detta låter enkelt, men är inte alltid det. Om ett riktigt möte ska kunna ske behövs tillit, mod, lyhördhet och mycket vilja och kärlek. Hur mycket vi har av allt det där, var och en, beror en hel del på tidigare möten vi haft och hur vi blivit mottagna, lyssnade på, sedda och älskade i från början av vårt liv.Kyrka och församling är tänkt att vara en plats som ger rum för sådana riktiga möten. Stämmer det? Jag tror att det i församlingen, precis som i alla andra sammanhang, finns goda möten, men också gånger då vi bara talar till varandra och kanske en och annan gång också ett ”Goddag yxskaft” - möte.  Det som är så speciellt med gemenskapen i kyrkan är att den är grundad i Jesus Kristus själv. Han som älskar gränslöst och älskat alla människor så mycket att han dog, för att vi skulle våga de riktiga mötena med varandra och få leva i kärlek och gemenskap. Jesus Kristus uppstod, lever och är grunden och centrum i vår gemenskap i församlingen. Jag tror att vi ska vara lite självkritiska och se; att i vår iver att tjäna, hjälpa och berätta om Jesus, har vi ibland blivit dem som endast gett och hjälpt.  Det har verkat som om vi inte behövt ta emot från andra människor. Det har skapat ett ”vi och dom”, ett ”högre och lägre” utan att vi egentligen velat det. Här tror jag att vi som församling, kan våga mycket mer av att också vara en gemenskap som ber om hjälp, som behöver andra och lyssnar på andra. Det kan vi och vågar vi när vi vågar tro att vår gemenskap inte grundar sig på vad vi gör, vad vi lyckas med, inte heller att vi är lika eller måste tycka lika. Vår grund är istället det som också gör det riktiga mötet möjligt: Jesus Kristus som älskar oss och kallar oss att tjäna varandra. Vilket betyder både att ge och ta emot. Så - väl mött i vår kyrka!

 

 

Ny besökare i kyrkan- finns det rum?

Tänk dig att du aldrig varit i din kyrka och firat gudstjänst förut. Vad skulle du tänka, känna och uppleva där då? I boken Beyond the First Visit, säger Gary McIntosh att när en ny besökare kommer till kyrkan ställer han sig fyra grundläggande frågor:

1. Finns det rum för mig? Här är det fråga om utrymme, lokaler. Om man inte lätt kan hitta en plats att sitta på i gudstjänsten, inte kan hitta någon parkeringsplats, inte hittar var man ska hänga kläderna eller var toaletten är- ja, då kommer man känna att det inte finns rum för dem.

2. Finns det rum för mig personligen? Här är det mer fråga om identitet. Om man inte ser några människor alls som ser ut som en själv, har samma intresse och samma bakgrund, ålder, livsstil- ja, då kommer man att känna att människor som jag passar inte in här.

3. Finns det rum för mig- i relationer? Här handlar det om besökaren känner sig inkluderad. Om man inte blir innesluten och med i grupper, Bibelstudium m.m Ja, då känner man sig utanför

4. Är det värt det? I dagens samhälle, är tid något väldigt dyrbart. Om besökarna inte får ut något av det som sker i kyrkan, kommer de att känna att engagemanget och kyrkan inte är värd deras dyrbara tid

Varför inte prova detta i din kyrka? Nästa gång du går på gudstjänst, så låtsas du att du aldrig varit där förut. Du vet inte var du ska parkera, du vet inte hur man tar sig in i kyrkan, du vet inte var man hänger av sig kläderna m.m.  Inte heller känner du de personer som sitter runt omkring dig. Du vet inte vad som ska hända i gudstjänsten och vad som förväntas av dig. När du lämnar kyrkan, försök svara på de fyra frågorna ovan. Fundera också över allt som du känt. Är det värt att gå dit igen? Varför? Eller varför inte?

Stay cool, Ingrid!

Jag har nu inlett min andra arbetsvecka och tempot är förhållandevis lågt. Så här års består pastorsarbetet mycket av planering; planering för kyrkoblad, gudstjänster, församlingsdag, retreater(på mitt arbete på Överås) och många härliga möten med människor som jag inte sett på hela sommaren. Det är också nu jag på allvar börjar fundera på mitt "final project" i min utbildning Dr of Ministry. Uppsatsseminarierna är inte förrän i januari, men i oktober kommer nya litteraturlistor och inskaffande av böcker och läsning och då behöver jag veta vad det är jag ska skriva om. Så här långt, tänker jag mig något kring församlingens identitet och ledarskapet i den församlingen. Vi behöver bort från "föreningkyrkan" med fokus på göra och prestera. Något som jag tror vi behöver fundera på i den nya kyrkan. Bilden här intill får symbolisera hur jag kände mig när jag gick på semester. Det var mycket som skulle klaffa i mina två arbeten och inte minst studierna med två papers inlämningar. Faktum är att jag var tvungen att sitta första lediga veckan och bara skriva, skriva för att hinna färdigt till inlämningen den 2 juli. Dagarna efter var jag alldeles uppvarvad- men hade ju gott om ledig tid sedan, där jag kunde varva ner, slappna av och vila. Då funderade jag också en hel del på hur vi ofta talar om i våra kyrkor om att slappna av, vila och att vi ska veta att vi är älskade för dem vi är. Och så sprang jag omkring som en "skållad råtta" mellan arbeten, GFkommittéer och mest av allt studierna. Då kände jag mig lite som bilden; att det behövdes minst två Ingridar för att hinna. Ja, jag vet att det där är något jag tagit på mig själv och jag klagar inte. Funderar bara på om jag lever så som jag lär? Nej, i höst känner jag att jag måste lära mig att prioritera; "stay cool" och göra rätt saker. En sådan är en ny satsning vi i församlingen vill göra, som främst går ut på att mötas och att det inte är vi som församling som kommer med en färdig verksamhet, utan att något föds i mötet. Spännande... Då handlar det om att ha fokus på att vara närvarande. Till det behövs bara en Ingrid. Hoppas att jag vågar det!

Varde balkong- en skapelse

Semestern sjunger definitivt på sista versen. Det har varit en ovanligt lång ledighet. Ovanlig också eftersom vi mest varit på hemmaplan. Det har varit mycket bad, hängmatta och vila. Och så balkongbygge. Nu är den färdig. Jag har äntligen fått användning av "pinnar och brädor" som jag hittat under flera somrar och till familjens förtret släpat hem under årens lopp. Snäckor, stenar och sand från Spanien, Vallda Sandö, Danmark och Afrika. Nu är det mesta av det på den nya balkongen, i olika skapelser. ( och inte i plastkassar och hinkar i garaget) På måndag har vi "balkongfest" och då kommer vi att vara 12 personer på balkongen. Kommer den att hålla?? Hoppas det. Hoppas också att det blir fint väder på tisdagkväll, då vi ska ha "spånskiva" för höstens Alpha och Betagrupper. Men än så länge är jag lat och ledig... Nedan finns bilder på "skapelserna"...

"Det kan ta tid att komma hem..."

Semestern börjar ta slut och det känns lite som att jag måste börja trappa upp tempot lite, för att kunna arbeta nästa vecka. Jag har börjar ladda upp inför hösten med läsning av fyra Henri Nouwen böcker; "seeds of hope", "compassion", "the inner voice of love" och "turn my mourning into dancing". Han var en klok man och en förebild för mig. Jag gillar hans sätt att se på gemenskap och församling och hur det innebär att dela tro och liv "på riktigt". 

I lördags var jag på årets Lundell konsert. Han sa att han fått ett uppdrag från Gud att sjunga och tala om kärlek, gemenskap; hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och vikten av att stå upp för kärlek,rättvisa och fred. Samt att alltid stå på de utsattas sida, dem som är utanför. Bra predikan, tycker jag. Med mycket bättre tryck och glöd än jag hör i kyrkan. Det finns många goda förkunnare och profeter utanför kyrkans väggar- dem skulle vi lyssna lite mer på inför den nya kyrkan. Istället för att tro att vi har alla svaren själva. Skämt eller inte, från Uffe, men jag tänker inte säga emot att han fått ett uppdrag av Gud...Nedan några bilder jag tog på konserten.Rubriken på mitt blogginlägg är en textrad från en låt jag gillar. Hem är inte alltid en plats.