En ny kyrka?

Gemensam Framtid har just startat sitt liv som kyrka. Det är mycket som snabbt ska bestämmas och formas, för att allt ska fungera och komma igång och bli liv. Alltför snabba beslut kan tyvärr leda till en alltför homogen kyrka, för det tar tid att låta tankar, teologier, idéer ”nötas” mot varandra för att formas till något nytt. Det tar tid och det kräver tålamod, lyssnande hjärtan och öron och det behöver vi hjälpas åt att utrusta oss med.

Framförallt behöver vi skapa mötesplatser där vi kan dela av våra tre olika teologier, för att låta det bli till något nytt, som vi idag inte riktigt vet vad det leder till. Vi behöver skapa en gemenskap med rum för olikheter, mycket mer än vad som nu finns. Bibeln talar om för oss att olikheterna bevaras i gemenskapen, genom Andens verk: (Gal 3:27-28) När vi är ett i Kristus, innebär det alltså inte att vi upphör att vara dem vi är, tvärtom vi kommer vi alla med våra liv som format våra teologi, våra åsikter- på gott och ont.  Egentligen är det självklart för oss och något kyrkan alltid talat om. Ändå, är det så svårt att bevara våra olikheter, så lätt formas varje församling till en homogen grupp. Det blir ju så mycket enklare att vara tillsammans då, och att fatta beslut. Risken blir att de nya människor som kommer till vår kyrka och finner en tro, endast är de som är likadana som den homogena gruppen.

I diskussioner och samtal omkring hur Gemensam framtid ska vara som kyrka, blir det så lätt att vi frågar oss vem som egentligen har den rätta åsikten. Är det Missionarna? Baptisterna? Metodisterna? De som talar högst? Eller de som är tysta?

Tänk om den rätta åsikten inte finns! Tänk om alla har rätt svar, fast på olika frågor? Det resultat vi kommer fram till ska inte vara någon kompromiss, utan en integration av tre sidor.  Detta betyder inte att vi ska plocka några tankar från respektive modersamfund, göra en mix och få en ny kyrka. Nej, vi ska låta de tre alternativen nötas mot varandra till något helt nytt. I kyrkan kompromissar vi lätt, eftersom vi tolkar enhet som att alla måste vara eniga. Dessa två ord; enhet och enig, är förvillande lika, men betyder inte riktigt samma sak. Enig; betyder ofta att vara av samma åsikt, medan enhet; betyder helhet. Helheten kan som bekant bestå av många olika delar…

I strategisk plattform för Gemensam Framtid finns många fina formuleringar, bla:

Gemensam framtid präglas av mångfald. Vi är alla olika som människor och det avspeglas i kyrkan. Alla ska få plats. Kärnan är densamma och där är vi alla ett, trosbekännelsen är grunden, evig och orubblig. 
Detta innebär att vi håller ihop vår mångfald och öppnar för fler människor i vår gemenskap.

Detta är väldigt bra formuleringar som beskriver ett sätt att vara kyrka på, som vi inte lyckats med i våra tre moder samfund. Frågan är bara hur vi kan lyckas med detta, när vi misslyckats så att bevara den mångfald som redan fanns bland de människor som ingår i vår gemenskap. Hur är det möjligt att bryta detta sätt att vara kyrka på?

Vi läser vidare i den strategisk plattform:

Gemensam framtid

Vill vara relationell, en plats där hela livet ryms, en plats för brustenhet, för glädje och lust. En gemenskap där man kan dela livets alla skeden och där äkta relationer byggs. Oavsett i vilken livssituation man befinner sig skall man kunna komma till kyrkan som man är, och bli bemött efter sina behov. 
Detta innebär att vi alltid måste vara redo att öppna nya dörrar in i vår gemenskap.

Även detta är en mycket bra formulering, som kan skapa förändring i vår gemenskap, om vi tar den på allvar. Tyvärr har vi alltför länge odlat en ”trevlighetskultur” där jag hört flera människor säga att de inte varit i kyrkan på länge, eftersom de varit ledsna, sjuka och inte känt att de kunnat delta i den situation de befunnit sig i. Det är svårt att komma till kyrkan och visa sig ledsen, arg, misslyckad- eller vad det nu kan vara. Det blir lätt bara tyst. 

Själv har jag också möts av en tystnad då jag öppet berättat om min Bipolära sjukdom med depressionsperioder. Återkomsten efter en sådan sjukdomsperiod möts av tystnad, även för en pastor. 

I "trevlighetskulturen" har det också funnits (finns?) bestämda uppfattningar om hur man ska leva och bo tillsammans. Idealet är mamma, pappa, barn och det är lätt att känna sig "fel" om man inte lever på det sättet. Idealet, blir just ett ideal och därför blundas det för familjer som är olyckliga eller gör varandra illa. Trevlighetskulturen förstör för oss på många sätt, helt enkelt för att den inte är äkta. Vi behöver tala mer om hur vi förverkligar dessa utmärkta rader ut Strategisk Plattform.

Nu har vi tillsammans, bla i strategisk plattform, sagt att vi vill förändring, vi vill ny kyrka. Jag funderar mycket på hur våra tre typiska teologier kan ”nötas” mot varandra, för att forma något nytt som är levande och aktuellt för dagens människa. Kulturen, av bla föreningskyrka, har vi gemensamt, men den kulturen är inte passande för dagens samhälle. En enig kultur har vi haft länge, och kanske är det som fört oss samman? Men en enig teologi har vi inte, och det är det som är så spännande.  Låt oss mötas för att dela ; teologier, tankar och rädslor och låta alltsammans nötas mot varandra- så vi verkligen blir en ny kyrka.

Hemma och borta igen

Trötta och glada kom vi hem till gamla Svedala igen i tisdags eftermiddag. Redan igår förmiddag åkte vi bort igen. Igår började nämligen Metodistkyrkans Årskonferens i Linköping. För sista gången träffades vi pastorer till Enskilda sessionen, en något märklig tillställning, som egentligen ska fungera som en pastors gemenskap eller pastorernas församling, men som är en strikt formell sammankomst med samma frågeställningar sedan flera hundra år tillbaka. Jag kommer inte att sakna den tillställningen..
Kvällen startade med en riktigt festmiddag med efterföljande program i kyrkan. Gott, bra och underhållande. Inte förrän framemot natten avslutades dagen med en kort mässa.
Dagen idag är fylld av förhandlingar - och på eftermiddagen avslutas Årskonferensen med en Högtidssession.
Sedan börjar den stora konferensen- den första för Gemensam Framtid. Det ska bli spännande!

Sista dagen

Sista dagen i USA. Tänk vad mycket vi har fått vara med om på bara tio dagar. Gott att få vara tillsammans så länge och gott att få visa familjen allt det fina jag upplevt i Washington DC under tre år. Idag har vi vandrat över Brooklyn Bridge. Lite KBT för mig som inte gillar att gå över broar... Idag har det varit över trettio grader varmt så vi har rört oss i ett lågt tempo. Kvällen avslutades med middag tillsammans med fam Ö. Nu har vi packat och vägt våra väskor. Klarade 23kg...tidigt imorgon börjar Hr färden med buss till Washington DC och sedan flyg hem. Landar tisdag eftermiddag. Gott, det oxå.

Fam Kennedy i Kållered

Nu är det bara dagar med avkoppling; så många platser att se, så många km att gå, så många fascinerande möten. Ja, det är något alldeles speciellt med New York City, i alla fall för mig. Det enda "problemet" är att få bra kaffe. Där är Starbucks det enda alternativet. Maken har tröttnat på att bokstavera "S-v-e-n-s-s-o-n" varje gång han beställer kaffe, så när de frågar vad han heter svarar han "Kennedy" bara för att slippa bokstavera. Så bara så ni vet- nu är vi familjen Kennedy...
Idag har vi också tillbringat en lång tid på Time Square - en häftig plats i New York, med en häftig puls. Man kan bara sitta där och titta på människor och lyssna på alla ljud. Häftigt!

Imorgon ska det bli sommarvärme, så vi planerar att vandra omkring i Central Park. Inte så dumt det heller...

Vaknade till en veckas semester, inte dumt alls. Efter en stadig amerikansk frukost har vi gått och sett, lajjat och tramsat och handlat förstås. Bland annat har vi varit uppe i Rockerfeller Center, med en för dagen ganska dimmig utsikt.
Om det inte regnar imorgon, så blir det Frihetsgudinnan, Ground Zero och en och annan affär.
Det är fantastiskt att bara få koppla av här i New York, tillsammans med familjen. New York är en stad som jag bara stormtrivs i, med alla ljud, myller av människor, blinkande ljus m.m. Detta är ganska konstigt, eftersom jag också stormtrivs i mitt hus i Smålandsskogarna där det är så tyst att man nästan får ont i öronen. De två ställen är verkligen kontraster- men båda är mina favoritplatser.
Samtidigt som jag bara är ledig och njuter tillsammans med min familj, så funderar jag mycket på framtiden. Jag försöker förstå vad det är jag egentligen vill göra och var min plats är. Det är mycket som rör sig i hjärna och hjärta just nu. Jag tänker också mycket på vår nya kyrka, Gemensam Framtid. Nu är vi framme, dax att börja. Men vad blir det för nytt? Ja, det är ju upp till mig och alla andra förstås. Jag oroar mig inte så mycket för att det människor inte skulle våga tänka nytt och verkligen vilja något nytt. Det som oroar mig är att jag inte riktigt förstår var progressiva teologiska diskussioner, samtal om nya sätt att vara kyrka, samtal om att vara människa ska ske? Var och vem formar dessa mötesplatser? Vem driver på och skapar plats? Ja, sånt går jag också här och tänker på. Mitt i semestertider.

Så har den stora dagen varit. Jag bestämde mig för att bara njuta den hela två timmar långa ceremonin i National Cathedral. Och det gjorde jag. 146 personer tog examen; så det blev en lång procession eftersom vi gick en och en. Det kändes verkligen gott att bara sitta och njuta, efter allt slit och arbete i över tre år. När vi väl kom till diplomutdelningen så var det väldigt välorganiserat. Vi slussades fram i kö och när man nästan kommit fram så var där en bild på två fötter på golvet, som man skulle ställa sig på så att fotografen fick rätt avstånd och vinkel. Sedan fick man stå och vänta och mitt namn lästes upp och jag kunde ta emot mitt diplom. Det var häftigt. Ja, visst har jag tagit emot intyg och betyg förut i mitt liv, men detta var något alldeles särskilt häftigt. När ceremonin var slut gick familjen ÖA och vi ut och åt. När de fick klart för sig på restaurangen varför vi firade, så bjöd de på bubbel och gratulerade. Lite kul, faktiskt.
Idag har vi åkt buss till New York City. Så nu är jag här för fjärde gången i mitt liv. Det är en fantastisk stad och gör en på gott humör. Vi bor på Alma Matthews, som för tillfället har tre Doctor of Ministry som gäster. Så det så.

Naitive Americans

Idag har vi varit på PC, I say no more, eftersom en del tycks tro att jag ägnat all min studietid på PC. Det blev en del inhandlat där och sedan åkte vi tillbaka in till stan. Vi har varit på museet for ”naitive americans”. Jätteintressant, att få en historia berättad lite från en annan vinkel. Samtidigt var det väldigt sorgligt att se och reflektera över hur illa behandlat urfolket har blivit. Själv tänkte jag mest på leken ”cowboys och indianer” som vi så ofta lekte på min gata när jag var liten. Vi var olika karaktärer ur High chaparal. Jag var den ende som ville vara indian. Jag gick och tänkte på det där på museet. Varför ville jag det? Kanske är den enkla förklaringen bara att de hade snyggare kläder, men också att jag tyckte dem skötte sina hästar bättre. Och att de alltid fick skulden tyckte jag var orättvist!

Det är också intressant hur viktigt det är för en urbefolkning med riter, symboler och särskilt övergångsriter. Jag gick också och tänkte på det där på museet idag. Vi behöver våra riter och symboler och liturgi. Vi också.

Dagen avslutades på Hard Rock Café och nu är jag på Starbucks igen...

Vemod och hopp

Sitter på Starbucks, för att få kaffe och internet. Det känns som vi bara är här på semester och jag har nästan glömt bort att jag ska ”graduera” på måndag.

Igår hade vi en lång dag, promenerandes för att se alla saker man bara måste se i Washington DC; Capitol Hill, Lincoln Memorial, vita huset m.m. Vid vita huset blev det ett väldigt pådrag med tio motorcyklar, polisbilar med tjutande sirener och sist kom fyra svarta bilar. Obama skulle antagligen ut och åka. Han tycks göra det varenda gång jag går förbi…

Själv går jag runt i någonslags vemod och säger adjö till alla platser. Det är ju så jätteskönt att utbildningen är klar, men också väldigt vemodigt. Vemod är ju att vara både glad och ledsen åt en grej, och så känns det lite nu.

Igår var vi dock på en ny plats där jag aldrig varit förut; Martin Luther king Memorial. Ett häftigt ställe; fylld av hans citat och minne, och därmed också ett ställe fyllt av hopp och fred. Detta var en trevlig kontrast till alla minnesplatser för andra världskriget, stupade soldater m.m. Att påstå att det vackraste man kan göra är att strida för sitt land, känns väl ganska obehagligt, tycker jag. Därför var det befriande och härligt med Martin Luther king memorial.

Anlänt till USA

 

Så är den långa resdagen slut. Det är både roligare och mer komplicerat att resa nio personer än bara två personer. Amerikanernas ökade kontroller för turister, skapade mycket diskussioner och ödslad tid. men så ser ju inte dem det...

Nu har vi i alla fall installerat oss på hotellet i Arlington, i utkanten av Washington DC. Här är högsommarvärme.

Efter att ha varit vaken i ca 22 timmar så börjar det kännas sömnigt. Men här är det inte kväll ännu, så det gäller att hålla sig vaken 3-4 timmar till…

Imorgon blir det turistande på stan. Det är inte helt enkelt med internet på det här hotellet, men då och då lyckas det. Jag säger bara: Gud välsigne Starbucks, där man kan få både gratis internet och riktigt kaffe.

Jag hoppas verkligen också att D mår bättre imorgon. Han har haft hög feber och en jobbig resa.Nu är han hos doktorn.

Resfeber. Imorgon åker hela familjen till Washington DC och stannar där till tisdag morgon. Därefter åker vi buss till New York City och stannar där en vecka - just for fun!
Måndagen den 7 maj tar jag min examen Dr of Ministry, efter tre intensiva år och mycket studier.
Iklädd hatt och gown kommer jag att tåga in i National Cathedral, för att ta emot mitt diplom. Det känns fantastisk och lite overkligt, att jag faktiskt klarade av studierna. Jag minns den första veckan i maj 2009, hur jag satt i lektionssalen och lyssnade på föreläsningen och tänkte: det här kommer aldrig att gå. Jag hängde inte med och var livrädd för att begära ordet och säga något, på min knaggliga engelska.
När jag väl tagit mig igenom 8 studiekurser, var det dags för min avhandling. Ett tag när jag satt och skrev på det teologiska kapitlet, var jag nära att ge upp. Det kändes omöjligt att hinna med att göra detta samtidigt som jag arbetade full tid som pastor. Men, på något underligt sätt tog jag mig igenom.
Jag har lärt mig så mycket, utvecklat min teologi och vuxit som människa. I alla fall är det så jag känner själv. Så, imorgon bär det av. Ska bli jätteroligt- och roligt att möta mina studiekompisar igen.
Mitt uppe i förberedelsearbetet förra veckan, så dog min mor, efter bara några dagars sjukdom. Därför är det med mycket blandade känslor av sorg och tomhet och samtidigt glädje över resan.
Ja, resfebern har satt in.

Hur förändra kyrkan?

Idag är det första skoldagen för många. Plötsligt förändras allt, inte bara för skolbarnen, utan för oss alla. In i rutiner, schema och det mer allvarliga livet igen. Själv stod jag länge och såg min son cykla iväg till skolan imorse. När blev han så lång? När blev han så gammal att han nästan klarar sig själv? Ja, kanske blir jag lite överdrivet dramatisk sådana här dagar, men visst är det en tydlig markering så här när höstterminen börjar; att något nytt börjar. Några timmar senare släntrade dottern iväg, till första dagen i årskurs nio...

Nu sitter jag här och funderar över förändringar i allmänhet, och i kyrkan i synnerhet. Eftersom jag arbetar i kyrkan och är pastor och ledare i kyrkan, så kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen sker några förändringar i kyrkan. Den teologi jag läst och studerat talar om att ett liv med Gud innebär att leva i en ständig process, en överlåtelse till Gud som ständigt förändrar mig till växt och mognad. Om det är vårt mål i livet, var och en, så borde det också märkas i våra liv tillsammans i kyrkan och hur kyrkan förändras och är med och förändrar samhället - och ytterst en hel värld. Jag menar inte att det inte händer fantastiska saker i och med människor i våra församlingar, men en kritisk granskning av vad vi ofta har vårt fokus gör mig nedslagen. Alltför ofta sysslar vi med oss själva och vårt eget - eller hur ska vi annars förklara att så många människor i vårt samhälle fortfarande känner meningslöshet, utanförskap? Att barn och ungdomar i vår verksamhet, kan bli mobbade i skolan, misshandlade i hemmet- utan att vi vet? Eller att vi så sällan vet hur de andra egentligen mår, fastän vi möts flera gånger i veckan till möten och verksamhet?  Gemensam Framtid talar om en ny kyrka som är till för alla och till för livets alla skiften och mående. Men när ska vi förverkliga den? Och hur ska vi förverkliga den, när vi alla bara fortsätter i samma spår?

ett maktspel...

Idag har vi stannat hela dagen vid tal om makt. Själv tycker jag det är mycket spännande. Boken pastorpower, som är en av kursböckerna, talar om makt "over", within, with. Tre olika sätt att använda sin makt, med kopplingar till treeningheten. Makt "ovanifrån" symboliserar Gud faders makt, "inifrån" symboliserar Den heliga Anden och makt "med" symboliserar Jesus. Precis som treenigheten finns i ett ständigt flöde i varandra, så kan också ledarskaps stilen växla. På frågan hur vi använder vår makt; borde svaret bli "Det beror på vilken situation jag är i!". Intressant idag var också samtal kring Michael Focaults maktanalys. han beskriver makt som något dynamiskt som befinner sig i ständig rörelse, byter konstant mening, fokus och uttryck. Makt ingår som en grundläggande komponent i alla relationer. Maktspel som utspelas i alla mänskliga relationer, är inte något som är, utan något som utövas. Vi samtalade också om andra saker kring detta maktsystem Samtal som fick mig att fundera över den nya kyrkan. Särskilt tankar om att ett nytänkande inifrån hos människan måste komma för att ett system ska kunna ändras. Det räcker inte med yttre kontroll, makt i form av nya visioner, nya tänk. Det måste ske ett nytänk inifrån. Ett maktspel också det...

Starka känslor i Oslo

Idag började vår första dag i Oslo. Inget kändes mer naturligt än att starta vår kurs vid Domkyrkan i Oslo. Även om jag sett bilder på TV, är det ju något alldeles annorlunda att vara här på plats. Som ni kan se är det ett stort område utanför kyrkan fullt med blommor, hälsningar, böner, gosedjur m.m Ja, det har blivit en sådan mängd blommor att man fått spärra av en del av gatan, vilket gör att några trafikljus står mitt i blomsterhavet. Det var starkt att gå där i blomsterhavet bland människor. Det råder tystnad, för vad finns det för ord att använda? det var just precis vad vi fick beskrivet av oss. Dagarna efter bombningen i Oslo, var stan fylld av människor, samtidigt som det rådde en stillhet och tystnad. Man blir berörd. Och ledsen. Arg blev jag däremot när vi gick igenom de kvarter där det fortfarande låg glassplitter. Fönstren är krossade, en del fönster buktar kraftigt utåt, och man anar vilka oerhörda krafter som varit i rörelse. Blommorna å ena sidan och glassplitter å andra sidan. Det blir som  det goda mot det onda. Det är naturligtvis ingen slump att det stora blomsterhavet har hamnat precis utanför domkyrkans portar. Det är till kyrkan vi går när det oförklarliga sker, när orden inte räcker till, när vi vill få tröst. Kyrkporten var däremot låst och inte öppnades inte förrän kl.10.00... Vår dag fortsatte sedan med att vi firade nattvard tillsammans och sedan vidtog en dag full av föreläsning, samtal och diskussioner kring "power". Makt är inget ont i sig. Allt beror på hur jag använder makten. Hur använder jag min makt? Genom att tvinga mig på - fysiskt eller psykiskt? makt genom våld? Hur visar sig Guds makt? Ja, mycket tankar satte igång i min värld- framförallt kring ledarskap; pastorns makt.

Från Balkongen till Oslo

Jag sitter på min balkong och skriver.  Det tillhör inte ovanligheterna att jag är här. Tvärtom. Fast, för det mesta står jag upp, lutad mot räcket. Jag vet inte vad det beror på, men jag tänker så bra här. Här är det fritt och öppet och lätt att andas. När jag ser jag rätt ut, så ser jag andra sidan av Kållered. Alla som bor i Kållered, vet att den består av två delar; ett öst och ett väst med en motorväg och tågräls emellan. På motorvägen passerar 60.000 fordon/dygn, så det finns ett och annat att se på. Kungsbackapendeln kommer varje halvtimme ”59” och ”29”. Fast det är ju varken tågen eller alla fordonen jag står och tänker på när jag står på min balkong. Utan det är livet. Jag känner att jag får perspektiv och kan andas här ute och uppe. Bilarna och tågen kommer och går och blir till en puls, en rytm av liv.  Det är på balkongen jag går ut för att fundera över problem som ska lösas, predikningar som ska till, föreläsningar som ska formas. Det är också här jag oftast pratar bäst med Gud; ibland högt ibland inom mig, ja, här har jag stått och varit tacksam, varm och lycklig. Men här har jag också stått och gråtit över svåra saker i mig själv eller för någon annan. Jag tänker på det som jag lärt mig om att en god ledare måste ”gå ut på balkongen ibland”, dvs lära sig att ta ett steg tillbaka och se på allt som händer lite från sidan eller ovanifrån. När man gjort det och fått lite perspektiv, så gäller det att gå ner på ”dansgolvet” igen och vara illsammans med andra. Man kan inte vara distanserad som ledare hela tiden. Därför tillbringar inte jag heller all tid på balkongen! Ofta räcker det med att öppna dörren och kliva in i huset, för att öronen ska bli fulla med högljudd rock, Tv eller något annat. Och det är ju i närheten med människor som livet finns. Men ibland behöver man kliva ut på balkongen. Alla människor borde ha en egen ”balkong”! Om det skulle vara så att du passerar Kållered på motorvägen, så kan du kika upp mot östra sidan i höjd med McDonalds och IKEA. Kanske ser du mig på balkongen och då ska jag vinka till dig… Nu ska jag lämna min balkong för två veckor och åka till Oslo på ”Leadership in the Context of Global and Intimate Power” och andra veckan blir det ”Global Leadership in a Worldwide Church: Discerning the Spirit in Our Time” . Precis som en av våra lärare skrev, så kommer vi att sitta mitt i Oslo med allt vad det idag innebär: ett Oslo i sorg, förvirring och med många frågor. Det blir både intressant och märkligt… Här nedan ser ni bilder på både vy från min balkong, samt en skön viloplats!

He is in the weak...

I wrap God in my perfect packages

A self-made box of wants and needs

With hands raised high, I sing my praise

And forget the ones left in the streets

 

But God does not reside

In churches made of stone

I will not find Him

In palaces of gold

 

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

 

He's crying out, His arms are reaching

We find him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

 

So will we stand for the sake of justice?

Will we live in the name of love?

Will we defend the case of the fatherless

And take their cause up as our own?

 

'Cause God does not reside

In churches made of stone

We will not find Him

In palaces of gold

 

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

 

He's crying out, His arms are reaching

We find Him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

 

With the same mercy

That we've been given

From His grace received

We must freely give, whoa

 

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

 He's crying out, His arms are reaching

We find Him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

A special day...

Idag är det en alldeles speciell dag. Javisst, midsommarafton! I år infaller midsommarafton på den 24 juni, precis som det gjorde för 17 år sedan. Det var en av de viktigaste dagarna i mitt liv. Om jag hade kunnat sjunga som Amanda hade jag sjungit den här för min man- men jag tror det är bättre om hon gör det. Idag firar vi 17 år som gifta. Tack!

Sociala medier - ett sätt att kontrollera?

Kommunikation och samspel är viktigt. Naturligtvis tycker jag att det är bra med bloggar, annars hade jag ju inte haft en själv. Blogg och Facebook är utmärkta medier att kommunicera, göra reklam för, hålla kontakten med och uttrycka i text vad man tycker i olika frågor. På detta sätt använder jag denna blogg och tycker också det är kul och intressant att läsa andras bloggar. Jag "hänger" också ganska ofta på Facebook och får reda på vad andra gör, var de är och kanske skriver jag själv något om vad jag gör. Men för mig finns det också en gräns. Allt detta kan aldrig ersätta det där mötet på riktigt (IRL). Jag tycker det är obehagligt när vi skriver saker på Facebook som vi aldrig skulle vilja säga till varandra; eller de gånger vi skriver saker som vi inte vågar tala om med varandra. Då känner jag mig både sviken och besviken. Då mister både blogg och Facebook sin tjusning. Det är verkligen inte bra om vi måste läsa varandras logg på Facebook eller en blogg för att veta hur den andra egentligen mår. Det måste väl ändå vara i det verkliga mötet som vi försöker vara oss själva, ärliga och öppna? Ja, det är läskigt ibland med det verkliga mötet. Läskigt att se någon in i ögonen och berätta att man är rädd, ledsen eller våga fråga den andre hur den egentligen mår. Samtidigt finns det inga sociala medier i hela världen som kan konkurrera ut det verkliga mötet; oavsett om det sker i glädje, sorg, rädsla eller ilska. Att glädjas eller att lida med handlar alltid om ett sammanhang, att finnas i en gemenskap. Ett sådant sammanhang där det ska fungera, är församlingen. "I begynnelsen skapade Gud relationen" sa Buber. Att vara kristen är att finnas i en relation; med Gud, sig själv och varandra. Det går inte att vara kristen för sig själv. Facebook och blogg är bra, samt också en slags relation, men det kan också vara ett tecken på att vi flytt och försöker skydda oss från andras närhet. I ett möte där vi möts "på riktigt" handlar det både om att ge och att ta emot. I veckan som gått har jag haft flera goda möten. Förra helgen var jag med om att fira nattvard. Samtidigt som jag tog emot bröd i min hand såg jag in i en kvinnas ögon (eller om det var Jesu ögon?). Hon såg mig. Jag såg henne. Vi hörde samman. Allt var bara gott. Jag blev sedd och jag såg henne. Vi var tillsammans och vi var levande! I slutet av veckan var jag också med om ett heligt möte: ett möte där någon mötte min kamp. Jag mötte det jag behövde just då; en levande människa, en hand att hålla i och som med sin röst gav mig både tröst och hopp. Nu skriver jag allt detta i min blogg. Säger jag emot mig själv? Vem är jag då, att säga allt detta till er? Förmätet? Vet inte. Vet bara att jag är Laila, Ingrid Maria Svensson: en människa som inte kan leva ensam. Jag behöver Gud. Jag behöver dig. Jag vill berätta för dig om hur jag mår, det jag behöver hjälp med och det jag tror att jag kan. Och jag vill att du berättar för mig. Jag tror vi alla behöver öva oss på att våga dela livet mitt i verkligheten. Det finns inget som kan ersätta det verkliga mötet med en verklig människa.

tjugo år som mig själv...

Den 4 juni 2011 var en häftig dag, med bildandet av ny kyrka. Det var både en känsla av ”yes!!” och ”äntligen”. Söndagen var en stor dag för mig personligen. Då var det nämligen 20 år sedan jag ordinerades. Det var fint att få sitta där på ordinationsgudstjänsten och påminna sig själv om vad det innebär att vara pastor. Jag tänkte också tillbaka på min ordination i juni i Jönköping 1991 och att jag nog inte riktigt förstod vad det var att vara pastor. Jodå, kallelsen fanns där, och teologin och läran fanns där. Men vad förväntades av mig?

jag har inte ångrat mig en sekund. Livet som pastor har känts som att verkligen få vara den jag är tänkt att vara. På rätt plats kanske?

Tjugo år senare håller jag på att avsluta min utbildning på Wesley Seminary, med ett arbete kring pastorns roll i den nya kyrkan. Nu fördjupar jag mig i tanken på pastorn enligt "servant leadership" och Jesu tal om att störst är den som tjänar. Bla de orden sägs också av biskopen till den som ordineras till äldste i Metodistkyrkan "kom ihåg att det handlar mer om att tjäna än att tjänas." Bilderna föreställer mig 1991- ordinerad diakon, enligt Metodistkyrkans gamla ordning. Den sista bilden föreställer ordinationsgudstjänsten i Trefaldighteskyrkan 2011. 

Djokovic, kubb och vila

Upplever en mycket annorlunda söndag. Jag jobbar inte och har inte ens varit på gudstjänst. Istället har jag sprungit 5,4 km och därefter segrat över sonen i kubb. Igen. Ska man medvetet göra fel och missa, för att sonen ska vinna? Eller ska man visa respekt genom att kämpa på lika villkor? Ett moraliskt dilemma, kanske. Jag valde att spela mitt spel, men ändå försöka lära ut hur man gör underskruv med pinnen. Det är nämligen då man träffar! Sonen valde istället att kasta med full styrka, och vi fick leta pinnar i buskarna. Där hittade vi också Sally, som tyckte det var bäst att gömma sig när ropen och pinnarna far och flyger.  Nu sitter jag och tittar på TV. Murray mot Djokovic. I Rom. Den senare verkar oslagbar i år. I alla fall på grus. Wimbledon och US open i all ära; men grustennis är ändå bäst att se! 

jag vill känna tro och hoppas

Ja