Sociala medier - ett sätt att kontrollera?

Kommunikation och samspel är viktigt. Naturligtvis tycker jag att det är bra med bloggar, annars hade jag ju inte haft en själv. Blogg och Facebook är utmärkta medier att kommunicera, göra reklam för, hålla kontakten med och uttrycka i text vad man tycker i olika frågor. På detta sätt använder jag denna blogg och tycker också det är kul och intressant att läsa andras bloggar. Jag "hänger" också ganska ofta på Facebook och får reda på vad andra gör, var de är och kanske skriver jag själv något om vad jag gör. Men för mig finns det också en gräns. Allt detta kan aldrig ersätta det där mötet på riktigt (IRL). Jag tycker det är obehagligt när vi skriver saker på Facebook som vi aldrig skulle vilja säga till varandra; eller de gånger vi skriver saker som vi inte vågar tala om med varandra. Då känner jag mig både sviken och besviken. Då mister både blogg och Facebook sin tjusning. Det är verkligen inte bra om vi måste läsa varandras logg på Facebook eller en blogg för att veta hur den andra egentligen mår. Det måste väl ändå vara i det verkliga mötet som vi försöker vara oss själva, ärliga och öppna? Ja, det är läskigt ibland med det verkliga mötet. Läskigt att se någon in i ögonen och berätta att man är rädd, ledsen eller våga fråga den andre hur den egentligen mår. Samtidigt finns det inga sociala medier i hela världen som kan konkurrera ut det verkliga mötet; oavsett om det sker i glädje, sorg, rädsla eller ilska. Att glädjas eller att lida med handlar alltid om ett sammanhang, att finnas i en gemenskap. Ett sådant sammanhang där det ska fungera, är församlingen. "I begynnelsen skapade Gud relationen" sa Buber. Att vara kristen är att finnas i en relation; med Gud, sig själv och varandra. Det går inte att vara kristen för sig själv. Facebook och blogg är bra, samt också en slags relation, men det kan också vara ett tecken på att vi flytt och försöker skydda oss från andras närhet. I ett möte där vi möts "på riktigt" handlar det både om att ge och att ta emot. I veckan som gått har jag haft flera goda möten. Förra helgen var jag med om att fira nattvard. Samtidigt som jag tog emot bröd i min hand såg jag in i en kvinnas ögon (eller om det var Jesu ögon?). Hon såg mig. Jag såg henne. Vi hörde samman. Allt var bara gott. Jag blev sedd och jag såg henne. Vi var tillsammans och vi var levande! I slutet av veckan var jag också med om ett heligt möte: ett möte där någon mötte min kamp. Jag mötte det jag behövde just då; en levande människa, en hand att hålla i och som med sin röst gav mig både tröst och hopp. Nu skriver jag allt detta i min blogg. Säger jag emot mig själv? Vem är jag då, att säga allt detta till er? Förmätet? Vet inte. Vet bara att jag är Laila, Ingrid Maria Svensson: en människa som inte kan leva ensam. Jag behöver Gud. Jag behöver dig. Jag vill berätta för dig om hur jag mår, det jag behöver hjälp med och det jag tror att jag kan. Och jag vill att du berättar för mig. Jag tror vi alla behöver öva oss på att våga dela livet mitt i verkligheten. Det finns inget som kan ersätta det verkliga mötet med en verklig människa.