Att bli överhoppad

 

Sommaren är här och det betyder att det är väldigt stilla och lugnt i kyrkan och i kyrkans liv. Jag sitter just nu fylld av tankar på ingenting. Ja, faktiskt tänker jag på ingenting, som någonting, eller egentligen som några. Jag tänker ofta på alla de människor som inte blivit bemötta utan behandlade av andra, som om de vore ingenting. Det sägs vara den allra största kränkningen; att bli överhoppad, bortglömd; som om man inte fanns. Eller var just ingenting. Var finns kyrkan med alla sina aktiviteter och verksamheter, för människor som är ingenting? Som inte syns? Evangelium i Jesus Kristus talar om hur Jesus alltid sökte upp de människorna först. Han gjorde de osynliga människorna synliga, så att de kunde föras samman igen med de redan synliga. De blev synliga och några, genom att  de blev sedda och älskade. (ungefär som Ninni i Mumindalen).  Här kan jag inte vara annat än kritisk mot vår församlingar. Det duger verkligen inte bara med att erbjuda verksamheter i våra lokaler, oavsett om det gäller barn eller unga. Hur ser vi dem som ingen sett? Hur får vi del av det som de som är "ingenting" har att ge? Något måste göras. Jag orkar inte längre se hur vi är så duktiga, kan så mycket, jobbar så bra - men glömmer dem som inte kan eller syns. Nej, vi gör det inte av elakhet. Utan antagligen bara för att vi är så inne i våra "föreningslivstänkande". När ska vi förstå att våra församlingar är något mycket mer än en förening? När ska vi våga vara en rörelse, kyrka, som inte lyfter upp prestation, präktighet och plikt- utan istället med förenade krafter söker upp, delar och lever? Risken är att det blir fler och fler som upplever sig vara ingenting.