Idag är det en ledig söndag utan predikan. Saknar gudstjänstgemenskap men valde ändå att vara hemma. Mina grubblerier från gårdagen fortsätter dock. Nu har maken och jag möblerat om i Tv-rummet, så förändras i alla fall något...
Under några dagar har jag också extra mycket funderat på kyrka, församling och vilka vi är.
Ämnet för dagen i evangelietexten var familjen. Något som är fantastiskt för några och fullständigt kaos för andra. Om detta bla talade maken om i sin predikan idag, tror jag.
Kyrka och församling -Kristi kropp- har också varit "på tapeten" i medierna i veckan, både positivt och negativt. Mest negativt att kyrkans människor kan vara så fördömande och fullständigt såga andras tro, tillit och identitet. Det förstår inte jag. Hur kan man säga att någon har "fel" identitet?Ja, alla bloggar har varit fulla av åsikter. Själv har jag inte skrivit något, vilket är dumt för jag har ju också en åsikt, naturligtvis.
Jag nöjer mig med att säga: Tack Svenska kyrkan och tack Norrmalskyrkan, för att ni vågade!
Och så vill jag bara skicka en särskild kram och hälsning till mina vänner som alltid får försvara sin identitet. Det är om er denna sång handlar om. Tyvärr är det inte bara "svarta huvor och äppelröda kinder" som trampar på er, utan också rundkragar och kyrkans folk. Eva Dahlgren beskriver det bra nedan. Hon vet vad det handlar om...
Sitter och funderar på när vi var ute och pilgrimsvandrade på den där bron. Vi kom över. En ihållande Kram tillbaka.
SvaraRadera