Vemod och hopp

Sitter på Starbucks, för att få kaffe och internet. Det känns som vi bara är här på semester och jag har nästan glömt bort att jag ska ”graduera” på måndag.

Igår hade vi en lång dag, promenerandes för att se alla saker man bara måste se i Washington DC; Capitol Hill, Lincoln Memorial, vita huset m.m. Vid vita huset blev det ett väldigt pådrag med tio motorcyklar, polisbilar med tjutande sirener och sist kom fyra svarta bilar. Obama skulle antagligen ut och åka. Han tycks göra det varenda gång jag går förbi…

Själv går jag runt i någonslags vemod och säger adjö till alla platser. Det är ju så jätteskönt att utbildningen är klar, men också väldigt vemodigt. Vemod är ju att vara både glad och ledsen åt en grej, och så känns det lite nu.

Igår var vi dock på en ny plats där jag aldrig varit förut; Martin Luther king Memorial. Ett häftigt ställe; fylld av hans citat och minne, och därmed också ett ställe fyllt av hopp och fred. Detta var en trevlig kontrast till alla minnesplatser för andra världskriget, stupade soldater m.m. Att påstå att det vackraste man kan göra är att strida för sitt land, känns väl ganska obehagligt, tycker jag. Därför var det befriande och härligt med Martin Luther king memorial.

Anlänt till USA

 

Så är den långa resdagen slut. Det är både roligare och mer komplicerat att resa nio personer än bara två personer. Amerikanernas ökade kontroller för turister, skapade mycket diskussioner och ödslad tid. men så ser ju inte dem det...

Nu har vi i alla fall installerat oss på hotellet i Arlington, i utkanten av Washington DC. Här är högsommarvärme.

Efter att ha varit vaken i ca 22 timmar så börjar det kännas sömnigt. Men här är det inte kväll ännu, så det gäller att hålla sig vaken 3-4 timmar till…

Imorgon blir det turistande på stan. Det är inte helt enkelt med internet på det här hotellet, men då och då lyckas det. Jag säger bara: Gud välsigne Starbucks, där man kan få både gratis internet och riktigt kaffe.

Jag hoppas verkligen också att D mår bättre imorgon. Han har haft hög feber och en jobbig resa.Nu är han hos doktorn.

Resfeber. Imorgon åker hela familjen till Washington DC och stannar där till tisdag morgon. Därefter åker vi buss till New York City och stannar där en vecka - just for fun!
Måndagen den 7 maj tar jag min examen Dr of Ministry, efter tre intensiva år och mycket studier.
Iklädd hatt och gown kommer jag att tåga in i National Cathedral, för att ta emot mitt diplom. Det känns fantastisk och lite overkligt, att jag faktiskt klarade av studierna. Jag minns den första veckan i maj 2009, hur jag satt i lektionssalen och lyssnade på föreläsningen och tänkte: det här kommer aldrig att gå. Jag hängde inte med och var livrädd för att begära ordet och säga något, på min knaggliga engelska.
När jag väl tagit mig igenom 8 studiekurser, var det dags för min avhandling. Ett tag när jag satt och skrev på det teologiska kapitlet, var jag nära att ge upp. Det kändes omöjligt att hinna med att göra detta samtidigt som jag arbetade full tid som pastor. Men, på något underligt sätt tog jag mig igenom.
Jag har lärt mig så mycket, utvecklat min teologi och vuxit som människa. I alla fall är det så jag känner själv. Så, imorgon bär det av. Ska bli jätteroligt- och roligt att möta mina studiekompisar igen.
Mitt uppe i förberedelsearbetet förra veckan, så dog min mor, efter bara några dagars sjukdom. Därför är det med mycket blandade känslor av sorg och tomhet och samtidigt glädje över resan.
Ja, resfebern har satt in.

Hur förändra kyrkan?

Idag är det första skoldagen för många. Plötsligt förändras allt, inte bara för skolbarnen, utan för oss alla. In i rutiner, schema och det mer allvarliga livet igen. Själv stod jag länge och såg min son cykla iväg till skolan imorse. När blev han så lång? När blev han så gammal att han nästan klarar sig själv? Ja, kanske blir jag lite överdrivet dramatisk sådana här dagar, men visst är det en tydlig markering så här när höstterminen börjar; att något nytt börjar. Några timmar senare släntrade dottern iväg, till första dagen i årskurs nio...

Nu sitter jag här och funderar över förändringar i allmänhet, och i kyrkan i synnerhet. Eftersom jag arbetar i kyrkan och är pastor och ledare i kyrkan, så kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen sker några förändringar i kyrkan. Den teologi jag läst och studerat talar om att ett liv med Gud innebär att leva i en ständig process, en överlåtelse till Gud som ständigt förändrar mig till växt och mognad. Om det är vårt mål i livet, var och en, så borde det också märkas i våra liv tillsammans i kyrkan och hur kyrkan förändras och är med och förändrar samhället - och ytterst en hel värld. Jag menar inte att det inte händer fantastiska saker i och med människor i våra församlingar, men en kritisk granskning av vad vi ofta har vårt fokus gör mig nedslagen. Alltför ofta sysslar vi med oss själva och vårt eget - eller hur ska vi annars förklara att så många människor i vårt samhälle fortfarande känner meningslöshet, utanförskap? Att barn och ungdomar i vår verksamhet, kan bli mobbade i skolan, misshandlade i hemmet- utan att vi vet? Eller att vi så sällan vet hur de andra egentligen mår, fastän vi möts flera gånger i veckan till möten och verksamhet?  Gemensam Framtid talar om en ny kyrka som är till för alla och till för livets alla skiften och mående. Men när ska vi förverkliga den? Och hur ska vi förverkliga den, när vi alla bara fortsätter i samma spår?

ett maktspel...

Idag har vi stannat hela dagen vid tal om makt. Själv tycker jag det är mycket spännande. Boken pastorpower, som är en av kursböckerna, talar om makt "over", within, with. Tre olika sätt att använda sin makt, med kopplingar till treeningheten. Makt "ovanifrån" symboliserar Gud faders makt, "inifrån" symboliserar Den heliga Anden och makt "med" symboliserar Jesus. Precis som treenigheten finns i ett ständigt flöde i varandra, så kan också ledarskaps stilen växla. På frågan hur vi använder vår makt; borde svaret bli "Det beror på vilken situation jag är i!". Intressant idag var också samtal kring Michael Focaults maktanalys. han beskriver makt som något dynamiskt som befinner sig i ständig rörelse, byter konstant mening, fokus och uttryck. Makt ingår som en grundläggande komponent i alla relationer. Maktspel som utspelas i alla mänskliga relationer, är inte något som är, utan något som utövas. Vi samtalade också om andra saker kring detta maktsystem Samtal som fick mig att fundera över den nya kyrkan. Särskilt tankar om att ett nytänkande inifrån hos människan måste komma för att ett system ska kunna ändras. Det räcker inte med yttre kontroll, makt i form av nya visioner, nya tänk. Det måste ske ett nytänk inifrån. Ett maktspel också det...

Starka känslor i Oslo

Idag började vår första dag i Oslo. Inget kändes mer naturligt än att starta vår kurs vid Domkyrkan i Oslo. Även om jag sett bilder på TV, är det ju något alldeles annorlunda att vara här på plats. Som ni kan se är det ett stort område utanför kyrkan fullt med blommor, hälsningar, böner, gosedjur m.m Ja, det har blivit en sådan mängd blommor att man fått spärra av en del av gatan, vilket gör att några trafikljus står mitt i blomsterhavet. Det var starkt att gå där i blomsterhavet bland människor. Det råder tystnad, för vad finns det för ord att använda? det var just precis vad vi fick beskrivet av oss. Dagarna efter bombningen i Oslo, var stan fylld av människor, samtidigt som det rådde en stillhet och tystnad. Man blir berörd. Och ledsen. Arg blev jag däremot när vi gick igenom de kvarter där det fortfarande låg glassplitter. Fönstren är krossade, en del fönster buktar kraftigt utåt, och man anar vilka oerhörda krafter som varit i rörelse. Blommorna å ena sidan och glassplitter å andra sidan. Det blir som  det goda mot det onda. Det är naturligtvis ingen slump att det stora blomsterhavet har hamnat precis utanför domkyrkans portar. Det är till kyrkan vi går när det oförklarliga sker, när orden inte räcker till, när vi vill få tröst. Kyrkporten var däremot låst och inte öppnades inte förrän kl.10.00... Vår dag fortsatte sedan med att vi firade nattvard tillsammans och sedan vidtog en dag full av föreläsning, samtal och diskussioner kring "power". Makt är inget ont i sig. Allt beror på hur jag använder makten. Hur använder jag min makt? Genom att tvinga mig på - fysiskt eller psykiskt? makt genom våld? Hur visar sig Guds makt? Ja, mycket tankar satte igång i min värld- framförallt kring ledarskap; pastorns makt.

Från Balkongen till Oslo

Jag sitter på min balkong och skriver.  Det tillhör inte ovanligheterna att jag är här. Tvärtom. Fast, för det mesta står jag upp, lutad mot räcket. Jag vet inte vad det beror på, men jag tänker så bra här. Här är det fritt och öppet och lätt att andas. När jag ser jag rätt ut, så ser jag andra sidan av Kållered. Alla som bor i Kållered, vet att den består av två delar; ett öst och ett väst med en motorväg och tågräls emellan. På motorvägen passerar 60.000 fordon/dygn, så det finns ett och annat att se på. Kungsbackapendeln kommer varje halvtimme ”59” och ”29”. Fast det är ju varken tågen eller alla fordonen jag står och tänker på när jag står på min balkong. Utan det är livet. Jag känner att jag får perspektiv och kan andas här ute och uppe. Bilarna och tågen kommer och går och blir till en puls, en rytm av liv.  Det är på balkongen jag går ut för att fundera över problem som ska lösas, predikningar som ska till, föreläsningar som ska formas. Det är också här jag oftast pratar bäst med Gud; ibland högt ibland inom mig, ja, här har jag stått och varit tacksam, varm och lycklig. Men här har jag också stått och gråtit över svåra saker i mig själv eller för någon annan. Jag tänker på det som jag lärt mig om att en god ledare måste ”gå ut på balkongen ibland”, dvs lära sig att ta ett steg tillbaka och se på allt som händer lite från sidan eller ovanifrån. När man gjort det och fått lite perspektiv, så gäller det att gå ner på ”dansgolvet” igen och vara illsammans med andra. Man kan inte vara distanserad som ledare hela tiden. Därför tillbringar inte jag heller all tid på balkongen! Ofta räcker det med att öppna dörren och kliva in i huset, för att öronen ska bli fulla med högljudd rock, Tv eller något annat. Och det är ju i närheten med människor som livet finns. Men ibland behöver man kliva ut på balkongen. Alla människor borde ha en egen ”balkong”! Om det skulle vara så att du passerar Kållered på motorvägen, så kan du kika upp mot östra sidan i höjd med McDonalds och IKEA. Kanske ser du mig på balkongen och då ska jag vinka till dig… Nu ska jag lämna min balkong för två veckor och åka till Oslo på ”Leadership in the Context of Global and Intimate Power” och andra veckan blir det ”Global Leadership in a Worldwide Church: Discerning the Spirit in Our Time” . Precis som en av våra lärare skrev, så kommer vi att sitta mitt i Oslo med allt vad det idag innebär: ett Oslo i sorg, förvirring och med många frågor. Det blir både intressant och märkligt… Här nedan ser ni bilder på både vy från min balkong, samt en skön viloplats!