Deny everything

Idag hade vi sovmorgon. Dagen har helt och hållet, nästan, ägnats åt shopping. Vi har varit på Pentagon City igen och denna gång visste vi ju att vi inte skulle stiga av metron vid Pentagon...

Vi gick och gick och gick och handlade en del förstås; kläder och beställningsvaror till familjemedlemmar. Ett av mina fynd var en kaffemugg med texten "deny everything". Jag tänker inte förklara här varför den var så rolig och egentligen var det nog en helt annan person än jag som skulle ha den. Men nu har jag redan invigt den. Så nu sitter jag här på dormitory och "deny everything". Bara så ni vet. 

Imorgon ska vi på gudstjänst. Denna gång till en baptistkyrka; Zion Baptist Church (www. zionbaptistchurchdc.org/)

Jag är övertygad om att det blir bra.

Kryddstark förändring av frikyrkokultur?

Igår var vi ute och åt med klassen. En kul kväll. Tyvärr valde jag fel maträtt och fick något så riktigt KRYDDSTARKT att öronen kröktes och tårarna rann. Jag vill härmed högtidligen säga TACK till min danske vän T, som igen räddade mig genom att vi bytte maträtt. T är en mycket god och hjälpande människa- oavsett om det gäller adapter eller maträtter. Tack och hoppas du mår ok idag ändå... 

Efter middagen hade vi en europeisk afton med riktigt kaffe och det blev lite sent. Idag är temat "Leading Missional change". Det där med förändringar är verkligen inte lätt. Det finns ett motstånd i oss alla mot förändringar. Ändå tillhör det livet- allt förändras!

Ändå häller vi så ofta fast vid det förflutna, med ursäkter av att vi ska vara trogna mot vår historia. Men vi ska vara trogna mot framtiden också!Vi började dagen med att fundera över var i Bibelns berättelse vi kan se förändringar- och vad spelar Gud för roll i dessa förändringar?Så ofta vi börjar i att förändra organisationen och inte i kulturen, men att förändra kulturen tar längre tid. Då tänker jag förstås på vår "frikyrkokultur" där det verkar omöjligt att förändra den från verksamhetsklubb till kyrka och församling. Många är trötta och verksamhetsslitna och vill verkligen vara kyrka istället för det vi faktiskt är- ändå är det så svårt att ändra på. När vi samtalar, diskuterar om den nya kyrkan; så ska vi bygga ny kyrka, leta efter andra som gjort succé. Vi ska, vi gör- men vilka ÄR vi? Ibland önskar jag nästan att allt brann ner, alla organisationer försvann och vi kunde sätta oss i församlingar och kyrkor och börja från början. När jag gjort min demografiska undersökning av Kållered, så blir det så tydligt för mig hur lite dessa människor behöver Missionskyrkan som en aktivitetsplast med en massa verksamhet. Och hur vi med all vår iver att nå ut till människor, missat hur människor faktiskt lever och hur de mår och vara där de är. Inte ska vi väl dölja befrielse, hopp och mening med livet? Det behövs en plats där båda sidor av Kållered kan vara tillsammans. En plats där ingen kan eller vet mer än den andra hur allt ska vara och alltid har varit. En plats där det inte är vi och dom.

Nedan finns några bilder. den första är från en lektion igår med Dwight Zscheile, de två andra föreställer snön som föll i natt. Den sista då? det får du gissa själv...

I

God of mission has a church

Som ni ser på bilden har man nu börjat producera pappkassar med reklam för min blog, visserligen lite felstavat, men jag får väl ha överseende med det...Idag har igen varit en fullmatad dag med goda föreläsningar. Idag fick vi en liten genomgång av olika strategier som använts för mission under årens lopp - och det blir tydligt att grundfelet ligger i att se mission med olika strategier. Ett gott citat från dagen beskriver det bra: “It is not the church of God that has a mission in the world, but the God of mission that has a church in the world.” På eftermiddagen satt vi i smågrupper och fick 20 minuter var att berätta om vår församlings "missional challenge" Det var spännande- både att få respons på sin egen berättelse och att lyssna på andras berättelse. En annan sak som vi talade om idag är när församlingen blir intim-familjär. Dvs när några familjer finns i församlingen, där man gifter sig med varandra och där församlingen består av några släkter. Inte helt främmande för våra frikyrkoförsamlingar, men det skapar en instängd miljö där det kan vara svårt för nya människor att komma med. Man kan istället beskriva och se församlingen som en grupp av främlingar som träffas. De är främlingar eftersom de välkomnas av Gud som är den egentliga värden. Vi är alla gäster. Det ger en annan öppenhet och en annan syn på vems församlingen egentligen är! Det är så lätt att både tänka och uppträda som om det var nya människor som kom till oss och vi ska lära dem hur det går till här och på vilket sätt saker ska går till. Men om alla är gäster och det är GUD SJÄLV som är värden, ja, då blir det skillnad. Det ger också ett annat sätt att fira gudstjänst- inte vår föreställning, utan ett möte där Gud är värden och vi är gäster. Ja, det finns en hel del att fundera på, men nu ska jag försöka sova. E och jag ägnade eftermiddag/kväll åt shopping åkte metron hem och när vi skulle ta gratisbussen till America University- så kom den inte! Vi bestämde oss för att gå och det visade sig inte vara långt alls. Men säkert otänkbart för en amerikan som inte tycks kunna gå många meter.

Missional challenge

Dagen idag har också varit full av föreläsningar, diskussioner och eget arbete med "missional challenge" för den egna församlingen. Imorgon ska vi dela med varandra i smågrupper om det vi funderat över kring våra egna församlingar och "missional challenge". Förmiddagens föreläsning jobbar både i hjärna och hjärta hos mig, kanske kan jag imorgon skriva lite mer vad det handlar om. Förutom min egen församling, tänker jag förstås på vad viktigt det är att vi får rätt fokus på den nya kyrkan. 

Naturligtvis fick vi en liten adrenalinhöjare (i alla fall jag) när vi på eftermiddagen fick tillbaka våra papers. Men det gick bra. Papersarna (svengelska) gick ut på att vi skrev vår egen församlings historia, utveckling, var den är idag och en beskrivning på samhället där församlingen finns; en slags demografisk beskrivning. Den beskrivningen har vi sedan bla använt i funderingarna kring "missional challenge". Hur ser Kållered ut och hur är vi kyrka i Kållered? Jätteintressant och livsviktigt!

Idag på lunchen "skypade" E och jag till H som fyllde 40 idag. Hoppas han fick en bra dag, fast vi missade kalaset!!!

Drömmen om en sovsäck...

Det var verkligen roligt att träffa alla igen idag. Jag kände också att det var lite mer avslappnat att prata och följa med i diskussionerna. Vet dock inte om det egentligen beror på att jag blivit bättre på språket, eller bara att jag inte bryr mig om hur jag låter...

Idag startade vi med föreläsning i ämnet "Missional church" och "What is a missional church?" Mycket kunde sägas om det och kring de böcker vi redan läst i ämnet, helt klart är i alla fall att det både är befriande och inspirerande. Befriande är det i att vara kyrka och inte göra kyrka. Själv tänker jag på det när vi så ofta nu talar om att "vi bygger en ny kyrka". Så är det ju inte, för det skulle innebära att det är vi som skapar, vi som gör. Så mycket som handlat (och kanske fortfarande handlar) om att göra. Fortfarande talar vi om "program", "succérecept" som andra församlingar gjort och som vi bara kan ta över för att lyckas. Fastän Guds rike handlar inte om tekniker eller metoder utan om vilka vi är. Efter lunch idag så fick vi arbeta enskilt med "missional challenge" för våra egna församlingar. Arbetet fortsätter imorgon.

Efter klagomål från flera av oss, har man försökt göra något åt värmesystemet på dormatory. Då visade det sig att det var något fel på systemet. Därför var man tvungen att stänga av värmen helt!! E och jag har nu tagit en rask promenad utomhus, för att på så sätt lura oss själva att tro att det är varmt inne. men det är det inte. Vetskapen om att de helt stängt av värmen gör det inte varmare. Jag saknar min sovsäck!!

På Dormatory

Nu sitter jag på dormatory på Wesley seminary igen. Flygresan gick väl hyfsat, kan man säga.

Det var svårt med landningen i Frankfurt, eftersom det var snöoväder där. Efter en lite nervös cirkulation i luften över Frankfurt i över en halvtimme, så fick vi komma ner på jorden igen. Skönt. Flyget från Frankfurt till Washington DC var försenat 2,5 timmar - men det gjorde inget eftersom både E och jag hade trevligt sällskap!?! Till slut kom vi fram och allting är som vanligt här, fast väldigt kallt. Det blåser otroligt mycket. Kallt.

På rummet är det kallt, mycket kallt. Allt detta låter ju negativt. Men, vi är inte negativa. Vi är bara trötta efter att ha varit upp i ganska precis 24 timmar nu.

Imorgon börjar föreläsningarna igen, kl.8.00, med inlämning av papers.

Nu är det kanske bäst att försöka sova, i alla fall varva ner...

p.s En extra hälsning till den gamle Israelresenären som frös utomhus, inne och inne på rummet. Allt var jobbigt- för det var så kallt. L, nu förstår jag dig precis ;) d.s

No decaf, please!

Nu har jag packat färdigt. Imorgon flyger jag iväg till Washington DC igen. 

Jodå, jag har läst färdigt, och jag har gjort mina papers. 

Jag undrar också över hur kallt det kan vara på rummen- kanske tog jag för få varma tröjor med mig?

Nu önskar jag bara att flygresan var över- sen ska jag njuta av goda föreläsningar, god gemenskap och kaffe. Den här gången har jag köpt med mig mörkrostat kaffe, för att slippa dricka det där blasket dom dricker där. I köket på dormatory, där vi bor, står det dessutom en kaffebryggare där man bara får brygga "decaf" (Se bild). Jag förstår inte hur de överlever...

Det ska också bli kul att träffa alla på utbildningen igen. Nu känner vi redan varandra och kanske inte behöver vara så spända och oroliga när vi möts?

Jag återkommer, med rapport om det. Först flygturen..