pastorns Ingridienser

Hur förändra kyrkan?

2011-08-22T11:52:00.006+02:00

Idag är det första skoldagen för många. Plötsligt förändras allt, inte bara för skolbarnen, utan för oss alla. In i rutiner, schema och det mer allvarliga livet igen. Själv stod jag länge och såg min son cykla iväg till skolan imorse. När blev han så lång? När blev han så gammal att han nästan klarar sig själv? Ja, kanske blir jag lite överdrivet dramatisk sådana här dagar, men visst är det en tydlig markering så här när höstterminen börjar; att något nytt börjar. Några timmar senare släntrade dottern iväg, till första dagen i årskurs nio...

Nu sitter jag här och funderar över förändringar i allmänhet, och i kyrkan i synnerhet. Eftersom jag arbetar i kyrkan och är pastor och ledare i kyrkan, så kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen sker några förändringar i kyrkan. Den teologi jag läst och studerat talar om att ett liv med Gud innebär att leva i en ständig process, en överlåtelse till Gud som ständigt förändrar mig till växt och mognad. Om det är vårt mål i livet, var och en, så borde det också märkas i våra liv tillsammans i kyrkan och hur kyrkan förändras och är med och förändrar samhället - och ytterst en hel värld. Jag menar inte att det inte händer fantastiska saker i och med människor i våra församlingar, men en kritisk granskning av vad vi ofta har vårt fokus gör mig nedslagen. Alltför ofta sysslar vi med oss själva och vårt eget - eller hur ska vi annars förklara att så många människor i vårt samhälle fortfarande känner meningslöshet, utanförskap? Att barn och ungdomar i vår verksamhet, kan bli mobbade i skolan, misshandlade i hemmet- utan att vi vet? Eller att vi så sällan vet hur de andra egentligen mår, fastän vi möts flera gånger i veckan till möten och verksamhet? Gemensam Framtid talar om en ny kyrka som är till för alla och till för livets alla skiften och mående. Men när ska vi förverkliga den? Och hur ska vi förverkliga den, när vi alla bara fortsätter i samma spår?

ett maktspel...

2011-08-03T20:52:00.003+02:00

Idag har vi stannat hela dagen vid tal om makt. Själv tycker jag det är mycket spännande. Boken pastorpower, som är en av kursböckerna, talar om makt "over", within, with. Tre olika sätt att använda sin makt, med kopplingar till treeningheten. Makt "ovanifrån" symboliserar Gud faders makt, "inifrån" symboliserar Den heliga Anden och makt "med" symboliserar Jesus. Precis som treenigheten finns i ett ständigt flöde i varandra, så kan också ledarskaps stilen växla. På frågan hur vi använder vår makt; borde svaret bli "Det beror på vilken situation jag är i!". Intressant idag var också samtal kring Michael Focaults maktanalys. han beskriver makt som något dynamiskt som befinner sig i ständig rörelse, byter konstant mening, fokus och uttryck. Makt ingår som en grundläggande komponent i alla relationer. Maktspel som utspelas i alla mänskliga relationer, är inte något som är, utan något som utövas. Vi samtalade också om andra saker kring detta maktsystem Samtal som fick mig att fundera över den nya kyrkan. Särskilt tankar om att ett nytänkande inifrån hos människan måste komma för att ett system ska kunna ändras. Det räcker inte med yttre kontroll, makt i form av nya visioner, nya tänk. Det måste ske ett nytänk inifrån. Ett maktspel också det...

Starka känslor i Oslo

2011-08-01T22:43:00.002+02:00

Idag började vår första dag i Oslo. Inget kändes mer naturligt än att starta vår kurs vid Domkyrkan i Oslo. Även om jag sett bilder på TV, är det ju något alldeles annorlunda att vara här på plats. Som ni kan se är det ett stort område utanför kyrkan fullt med blommor, hälsningar, böner, gosedjur m.m Ja, det har blivit en sådan mängd blommor att man fått spärra av en del av gatan, vilket gör att några trafikljus står mitt i blomsterhavet. Det var starkt att gå där i blomsterhavet bland människor. Det råder tystnad, för vad finns det för ord att använda? det var just precis vad vi fick beskrivet av oss. Dagarna efter bombningen i Oslo, var stan fylld av människor, samtidigt som det rådde en stillhet och tystnad. Man blir berörd. Och ledsen. Arg blev jag däremot när vi gick igenom de kvarter där det fortfarande låg glassplitter. Fönstren är krossade, en del fönster buktar kraftigt utåt, och man anar vilka oerhörda krafter som varit i rörelse. Blommorna å ena sidan och glassplitter å andra sidan. Det blir som det goda mot det onda. Det är naturligtvis ingen slump att det stora blomsterhavet har hamnat precis utanför domkyrkans portar. Det är till kyrkan vi går när det oförklarliga sker, när orden inte räcker till, när vi vill få tröst. Kyrkporten var däremot låst och inte öppnades inte förrän kl.10.00... Vår dag fortsatte sedan med att vi firade nattvard tillsammans och sedan vidtog en dag full av föreläsning, samtal och diskussioner kring "power". Makt är inget ont i sig. Allt beror på hur jag använder makten. Hur använder jag min makt? Genom att tvinga mig på - fysiskt eller psykiskt? makt genom våld? Hur visar sig Guds makt? Ja, mycket tankar satte igång i min värld- framförallt kring ledarskap; pastorns makt.

Från Balkongen till Oslo

2011-07-30T21:23:00.006+02:00

Jag sitter på min balkong och skriver. Det tillhör inte ovanligheterna att jag är här. Tvärtom. Fast, för det mesta står jag upp, lutad mot räcket. Jag vet inte vad det beror på, men jag tänker så bra här. Här är det fritt och öppet och lätt att andas. När jag ser jag rätt ut, så ser jag andra sidan av Kållered. Alla som bor i Kållered, vet att den består av två delar; ett öst och ett väst med en motorväg och tågräls emellan. På motorvägen passerar 60.000 fordon/dygn, så det finns ett och annat att se på. Kungsbackapendeln kommer varje halvtimme ”59” och ”29”. Fast det är ju varken tågen eller alla fordonen jag står och tänker på när jag står på min balkong. Utan det är livet. Jag känner att jag får perspektiv och kan andas här ute och uppe. Bilarna och tågen kommer och går och blir till en puls, en rytm av liv. Det är på balkongen jag går ut för att fundera över problem som ska lösas, predikningar som ska till, föreläsningar som ska formas. Det är också här jag oftast pratar bäst med Gud; ibland högt ibland inom mig, ja, här har jag stått och varit tacksam, varm och lycklig. Men här har jag också stått och gråtit över svåra saker i mig själv eller för någon annan. Jag tänker på det som jag lärt mig om att en god ledare måste ”gå ut på balkongen ibland”, dvs lära sig att ta ett steg tillbaka och se på allt som händer lite från sidan eller ovanifrån. När man gjort det och fått lite perspektiv, så gäller det att gå ner på ”dansgolvet” igen och vara illsammans med andra. Man kan inte vara distanserad som ledare hela tiden. Därför tillbringar inte jag heller all tid på balkongen! Ofta räcker det med att öppna dörren och kliva in i huset, för att öronen ska bli fulla med högljudd rock, Tv eller något annat. Och det är ju i närheten med människor som livet finns. Men ibland behöver man kliva ut på balkongen. Alla människor borde ha en egen ”balkong”! Om det skulle vara så att du passerar Kållered på motorvägen, så kan du kika upp mot östra sidan i höjd med McDonalds och IKEA. Kanske ser du mig på balkongen och då ska jag vinka till dig… Nu ska jag lämna min balkong för två veckor och åka till Oslo på ”Leadership in the Context of Global and Intimate Power” och andra veckan blir det ”Global Leadership in a Worldwide Church: Discerning the Spirit in Our Time” . Precis som en av våra lärare skrev, så kommer vi att sitta mitt i Oslo med allt vad det idag innebär: ett Oslo i sorg, förvirring och med många frågor. Det blir både intressant och märkligt… Här nedan ser ni bilder på både vy från min balkong, samt en skön viloplats!

He is in the weak...

2011-07-04T23:28:00.003+02:00

I wrap God in my perfect packages

A self-made box of wants and needs

With hands raised high, I sing my praise

And forget the ones left in the streets

But God does not reside

In churches made of stone

I will not find Him

In palaces of gold

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

He's crying out, His arms are reaching

We find him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

So will we stand for the sake of justice?

Will we live in the name of love?

Will we defend the case of the fatherless

And take their cause up as our own?

'Cause God does not reside

In churches made of stone

We will not find Him

In palaces of gold

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

He's crying out, His arms are reaching

We find Him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

With the same mercy

That we've been given

From His grace received

We must freely give, whoa

He's in the weak, He's in the orphan

He's in the broken and abandoned

That have been too long ignored

He's crying out, His arms are reaching

We find Him in the helpless and the poor, yeah

The least of these is who His heart beats for

A special day...

2011-06-24T13:10:00.002+02:00

Idag är det en alldeles speciell dag. Javisst, midsommarafton! I år infaller midsommarafton på den 24 juni, precis som det gjorde för 17 år sedan. Det var en av de viktigaste dagarna i mitt liv. Om jag hade kunnat sjunga som Amanda hade jag sjungit den här för min man- men jag tror det är bättre om hon gör det. Idag firar vi 17 år som gifta. Tack!

Sociala medier - ett sätt att kontrollera?

2011-06-12T16:23:00.010+02:00

Kommunikation och samspel är viktigt. Naturligtvis tycker jag att det är bra med bloggar, annars hade jag ju inte haft en själv. Blogg och Facebook är utmärkta medier att kommunicera, göra reklam för, hålla kontakten med och uttrycka i text vad man tycker i olika frågor. På detta sätt använder jag denna blogg och tycker också det är kul och intressant att läsa andras bloggar. Jag "hänger" också ganska ofta på Facebook och får reda på vad andra gör, var de är och kanske skriver jag själv något om vad jag gör. Men för mig finns det också en gräns. Allt detta kan aldrig ersätta det där mötet på riktigt (IRL). Jag tycker det är obehagligt när vi skriver saker på Facebook som vi aldrig skulle vilja säga till varandra; eller de gånger vi skriver saker som vi inte vågar tala om med varandra. Då känner jag mig både sviken och besviken. Då mister både blogg och Facebook sin tjusning. Det är verkligen inte bra om vi måste läsa varandras logg på Facebook eller en blogg för att veta hur den andra egentligen mår. Det måste väl ändå vara i det verkliga mötet som vi försöker vara oss själva, ärliga och öppna? Ja, det är läskigt ibland med det verkliga mötet. Läskigt att se någon in i ögonen och berätta att man är rädd, ledsen eller våga fråga den andre hur den egentligen mår. Samtidigt finns det inga sociala medier i hela världen som kan konkurrera ut det verkliga mötet; oavsett om det sker i glädje, sorg, rädsla eller ilska. Att glädjas eller att lida med handlar alltid om ett sammanhang, att finnas i en gemenskap. Ett sådant sammanhang där det ska fungera, är församlingen. "I begynnelsen skapade Gud relationen" sa Buber. Att vara kristen är att finnas i en relation; med Gud, sig själv och varandra. Det går inte att vara kristen för sig själv. Facebook och blogg är bra, samt också en slags relation, men det kan också vara ett tecken på att vi flytt och försöker skydda oss från andras närhet. I ett möte där vi möts "på riktigt" handlar det både om att ge och att ta emot. I veckan som gått har jag haft flera goda möten. Förra helgen var jag med om att fira nattvard. Samtidigt som jag tog emot bröd i min hand såg jag in i en kvinnas ögon (eller om det var Jesu ögon?). Hon såg mig. Jag såg henne. Vi hörde samman. Allt var bara gott. Jag blev sedd och jag såg henne. Vi var tillsammans och vi var levande! I slutet av veckan var jag också med om ett heligt möte: ett möte där någon mötte min kamp. Jag mötte det jag behövde just då; en levande människa, en hand att hålla i och som med sin röst gav mig både tröst och hopp. Nu skriver jag allt detta i min blogg. Säger jag emot mig själv? Vem är jag då, att säga allt detta till er? Förmätet? Vet inte. Vet bara att jag är Laila, Ingrid Maria Svensson: en människa som inte kan leva ensam. Jag behöver Gud. Jag behöver dig. Jag vill berätta för dig om hur jag mår, det jag behöver hjälp med och det jag tror att jag kan. Och jag vill att du berättar för mig. Jag tror vi alla behöver öva oss på att våga dela livet mitt i verkligheten. Det finns inget som kan ersätta det verkliga mötet med en verklig människa.

tjugo år som mig själv...

2011-06-06T20:13:00.007+02:00

Den 4 juni 2011 var en häftig dag, med bildandet av ny kyrka. Det var både en känsla av ”yes!!” och ”äntligen”. Söndagen var en stor dag för mig personligen. Då var det nämligen 20 år sedan jag ordinerades. Det var fint att få sitta där på ordinationsgudstjänsten och påminna sig själv om vad det innebär att vara pastor. Jag tänkte också tillbaka på min ordination i juni i Jönköping 1991 och att jag nog inte riktigt förstod vad det var att vara pastor. Jodå, kallelsen fanns där, och teologin och läran fanns där. Men vad förväntades av mig?

jag har inte ångrat mig en sekund. Livet som pastor har känts som att verkligen få vara den jag är tänkt att vara. På rätt plats kanske?

Tjugo år senare håller jag på att avsluta min utbildning på Wesley Seminary, med ett arbete kring pastorns roll i den nya kyrkan. Nu fördjupar jag mig i tanken på pastorn enligt "servant leadership" och Jesu tal om att störst är den som tjänar. Bla de orden sägs också av biskopen till den som ordineras till äldste i Metodistkyrkan "kom ihåg att det handlar mer om att tjäna än att tjänas." Bilderna föreställer mig 1991- ordinerad diakon, enligt Metodistkyrkans gamla ordning. Den sista bilden föreställer ordinationsgudstjänsten i Trefaldighteskyrkan 2011.

Djokovic, kubb och vila

2011-05-15T14:55:00.006+02:00

Upplever en mycket annorlunda söndag. Jag jobbar inte och har inte ens varit på gudstjänst. Istället har jag sprungit 5,4 km och därefter segrat över sonen i kubb. Igen. Ska man medvetet göra fel och missa, för att sonen ska vinna? Eller ska man visa respekt genom att kämpa på lika villkor? Ett moraliskt dilemma, kanske. Jag valde att spela mitt spel, men ändå försöka lära ut hur man gör underskruv med pinnen. Det är nämligen då man träffar! Sonen valde istället att kasta med full styrka, och vi fick leta pinnar i buskarna. Där hittade vi också Sally, som tyckte det var bäst att gömma sig när ropen och pinnarna far och flyger. Nu sitter jag och tittar på TV. Murray mot Djokovic. I Rom. Den senare verkar oslagbar i år. I alla fall på grus. Wimbledon och US open i all ära; men grustennis är ändå bäst att se!

jag vill känna tro och hoppas

2011-05-11T09:09:00.001+02:00

Konfaläger!

2011-04-26T21:00:00.002+02:00

Så närmar sig årets konfaläger för missionsförsamlingarna i omnejd. Den självklara mötesplatsen är Sjöviksgården. I år möts konfirmander och ledare från Kållered, Mölndal,Vänersborg, Stenungsund/Ucklum och Älvängen. Vi börjar imorgon kl.18.00 och slutar på söndag efter gudstjänst kl.13.00.

På förmiddagarna är vi tillsammans i våra respektive grupper och har lektioner. Eftermiddag och kvällar är gemensamt, alla tillsammans. Då har vi besök av någon intressant gäst och går på studiebesök på ett kloster. Naturligtvis rör vi på oss en del med både såpabandy, tramsiga lekar och allt som hör till. Varje kväll avslutas också alla tillsammans i kapellet (se bild intill) med musik, lovsång, ljuständning och böneklotterplank.

Det brukar vara härliga dagar, i år kanske även fint väder? Kållereds konfirmander ska bla få skriva sin mässa med alla böner, till konfirmationen. Vem vet- kanske blir de också tonsatta i år?

Livet vann!

2011-04-24T13:51:00.001+02:00

Jesus kristus är uppstånden! Ondska och död är besegrad! Denna Guds oerhörda kraft, kärlek och flödande liv, kan du och jag få del av. Guds kärlek och liv boende i oss kan förvandla våra liv och gör så att vi växer i tro och kärlek. Ef 1:19-20 beskriver det livet med ” hur väldig Guds styrka är för oss som tror - samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen". Det är ingen dålig kraft vi kan få del av. Den kärleken, kraften, livet är vårt hopp. Det vi håller fast vid när det är tungt och svårt i våra egna liv, i andras liv och i hela världen. Vi kan vara hopp till en hel värld, för vi är burna av det liv som inte ens döden kan göra slut på. Det är ett hopp som håller och bär.! Bilden är tagen från vår kyrka i dagens gudstjänst. Graven är tom!

Det är fullbordat

2011-04-22T15:00:00.001+02:00

Jesus ropade "Det är fullbordat". Så slutade han att andas. Jesus var död. Offrad. I kärlek till dig, mig och alla människor i alla tider. Människan är försonad med Gud. Allt är fullbordat. Allt är helt igen.

En mästare i att tjäna

2011-04-22T13:27:00.004+02:00

Idag är det långfredag. Några timmar till kl15.00. Därför visar jag först några bilder från gårdagens nattvardsandakt. Altaret smyckat med vackra blommor och tända ljus. Vi fick följa jesus och lärjungarna sittandes i gemenskap och kvällsmat. Plötsligt reser sig Jesus och tar av sig manteln, knyter en handduk om midjan och häller upp vatten i tvättfatet. Jesus byter blixtsnabbt roll. Från Mästaren, värden, hedersgästen och gemenskapens upphöjda centrum till tjänaren som tvättar gästernas fötter. Så visar sig kärlekens makt. Jesus Kristus, den levande Gudens son är en tjänare. Med buller och bång red han in i Jerusalem för några dagar sedan, hyllad som kung. Under flera år hade han botat sjuka, gjort under, sett och rört vid människor som ingen förut brytt sig om. Han hade verkligen visat att han hade makt. Nu visade han sin makt på annat sätt; kärlekens makt. Den tjänande makten. På altaret igår stod också bröd och vin. Vi fick alla smaka, känna och höra "Jesu Kristi kropp och blod. För dig"

Andakten avslutades med att vi släckte alla ljus och dukade av altaret. För Jesus väntade en lång natt; med förhör, hånande och misshandel. Vi följer med, i långfredagens gudstjänst.

We need a hero!

2011-04-21T11:15:00.004+02:00

Vi behöver en hjälte. Ropet och sången kommer från palmsöndagens gudstjänst. Rockbandet volume sjöng och spelade om ”Hero” och ”I need a hero”. Församlingen sjöng det urgamla ropet på ”hero” och hjälte: Hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.” När folket såg Jesus rida in i Jerusalem, så var det var nog en hjälte de såg. En hjälte som skulle rädda dem. Fast Jesus var inte den hjälte de väntat sig.

Idag är det skärtorsdag och vi får läsa om hur den som de trodde var en hjälte, plötsligt börjar tvätta lärjungarnas fötter, samt tala om vikten av att vara varandras tjänare. Det gick inte riktigt hem bland människors längtan efter en superhjälte. Nej, inte ens lärjungarna orkar vara kvar denna kväll, när Jesus ensam får kämpa en djävulsk kamp i Getsemane. Du kan få höra mer om kampen och följa den i flera dagar i vår kyrka. Det börjar ikväll kl.19.00 med en stilla nattvardsandakt. Den slutar med att vi blåser ut ljusen och dukar av nattvardsbordet. Imorgon, långfredag tänds inga ljus. På altaret ligger endast fem röda rosor, som är symboler för Jesu fem sår vid korsfästelsen. Välkommen och vara med. Jesus är en ovanlig hjälte. Han lever ett liv som vi aldrig skulle vilja leva. Han tjänar människor, på ett sätt som vi inte vill, för det är inte lönsamt. Han är en tjänare. En tjänare som inte flyr ondskan, utan frivilligt går in kampen mot den. Han är modig. Kärleken till dig och mig gör honom modig. För modig, det är att göra det man egentligen inte vågar. Hur slutar det? Kom med och hör!

Kom och släck och tänd ljus- earth our

2011-03-25T11:04:00.009+01:00

I begynnelsen skapade Gud hela vår värld. Han skapade hav och land, gräs, träd, blommor och djur.Så skapade han till sist oss människor. Vi som på ett särskilt sätt är avbilder av Gud. Gud sa: "Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar himlens fåglar, boskapen, alla vilda djuren och alla kräldjur som finns på jorden." Vi fick en alldeles särskild uppgift, ett uppdrag att vårda och ta hand om skapelsen. Men på något sätt missuppfattade vi det där ordet "härska". Vi blev själviska och roffade åt oss, utnyttjade skapelsen istället för att vårda och ta hand om. Om exploateringen av havets resurser fortsätter i den omfattning och takt som sker idag, riskerar ekosystemen att förlora förmågan att producera livsnödvändiga naturresurser och ekologiska tjänster.Vi skövlar varje år flera miljoner hektar regnskog och många djurarter riskerar att utrotas. Vi bygger ut dammar och vattendrag så natur och djur förstörs. Ja, vi handlar ibland väldigt själviskt. Vi handlar som om skapelsen var något vi skulle förbruka och utnyttja. När Gud skapat jorden färdig så såg han att "allt var mycket gott", därför att allt hade en egen plats och allt hörde ihop. Detta verkar vi har missat. Vi är en del i skapelsen och ska samarbeta med den. Det är Gud som är skaparen, inte vi. Det hebreiska ordet adam, betyder människa och är släkt med ordet adama som betyder mark. Vi är en del av skapelsen. Vi måste fördela och bruka rättvist.Imorgon den 26 mars är det earth our. En påminnelse om vikten av att ta vår uppgift som förvaltare och vårdare av skapelsen, på allvar.Imorgon kl.20.30 släcker vi för klimatet för att skicka en politisk signal till makthavarna att finna nya och långsiktiga lösningar på den globala uppvärmningen. I Kållereds Missionskyrka är du välkommen redan kl.19.30 imorgon. Då blir det klimatsmart fika, rockbandet volume, mer musik och kl.20.30 släcker vi ner och har en andakt i kyrkan. Under den "nedsläckta timmen" kan du köpa grillad korv utanför kyrkan eller sitta inne och mysa med tända ljus. VÄLKOMMEN!

den nya kyrkan är på väg?

2011-03-05T18:48:00.000+01:00

Förbund eller kontrakt?

2011-03-03T13:23:00.005+01:00

Kan man ramla ur Guds kärlek? Kan Gud vända mig ryggen? Frågan kommer då och då från människor. Jag tänker att oron kan finnas hos oss för att vi så ofta jämför och likställer vårt förhållande med Gud, med vårt förhållande med varandra. Vårt förhållande till Gud är baserat på Guds förbund med oss. Gud sluter förbund med människan. När Gud sluter förbund med oss, säger han: "Jag älskar dig. Jag är trogen och kvar hos dig, även när du springer iväg från mig, eller bedrar mig." I dagens samhälle talar vi sällan om att sluta förbund, hellre om att skriva kontrakt. När vi skriver kontrakt med en person, säger vi: " Jag lovar att hålla det vi bestämt, så länge du håller det du lovat. När du inte längre håller det du lovat, behöver inte jag hålla det jag lovat." Kontrakt bryts ofta därför att någon av parterna är ovilliga eller oförmögna att hålla det man lovat. Gud skriver inga kontrakt med oss, utan Gud sluter förbund med oss, och Gud vill att våra relationer med varandra ska reflektera Guds förbund.Gud sluter förbund med oss. På onsdag börjar fastan. I bibeltext och bön får vi följa Jesu lidande tjänare. Han går in i döden för vår skull. Gud sluter alltså ett förbund med oss där han går hela vägen själv. Vi får bara ta emot.

soliga dagar

2011-02-19T17:13:00.006+01:00

Så har vi åkt skidor för sista gången den här semestern. De två sista dagarna har det visserligen varit kallt, men strålande solsken. Igår på förmiddagen var vi på högfjället. I de backarna har vi tillbringat två sportlov. Kul att komma dit igen, men fler backar finns att välja på i Lindvallen. Så på eftermiddagen och kvällen var vi i Lindvallen. Veckans längsta dag med skidåkning och på kvällen kändes det som jag satt med skidorna på inomhus... Idag har vi åkt skidor, solat oss och ätit smörgåsar i backen.

Nu sitter vi bara och slappa. Det är tur att det är sista dagen, för idag har jag rejält ont i ryggen. Klent virke hos föräldrarna Svensson tydligen. Visst var det tråkigt för oss alla (mest för A, förstås) att han haft så ont och inte ens kunnat gå eller stå. Men barnen har verkligen varit fantastiska. Dem har tagit hand om mamma och pushat henne när hon inte varit lika modig som dem. Tack H och G för det :=) Nu återstår bara städning, packning, pizza och melodifestival. Samt återresan. En heldag med familjen i bilen är inte fy skam det heller!

lata dagar...

2011-02-17T18:27:00.005+01:00

Lever på ett sätt lata dagar med familjen i Sälen. Fast vi åker mycket skidor; i förmiddagspass och eftermiddagspass. Tyvärr har A mycket ont i knäet och kan inte ens stå på benet, än mindre åka skidor. Han får snällt sitta i stugan och läsa, vila och äta medicin. Vi andra har jättekul, fastän det varit kallt och blåsigt och mycket snöande. Tiden går snabbt och nu har vi bara två hela dagar kvar att åka. Idag på eftermiddagen köpte jagt både Ullevi och kungsportsplatsen, men gick ändå i konkurs. Jag pratar förstås om monopol Göteborg, där jag förlorade mot G. Nedan några bilder taget med min mobil. Som ni ser är A en baddare på att steka pannkakor...

Sportlov

2011-02-12T22:23:00.005+01:00

vecka 7, vecka 7, vecka 7. Som ett mantra har jag upprepat detta. Nu är vi här! Packat långkalsonger, skidor, pjäxor, mat, monopol och ett antal DVD:er. Yes! Imorgon tidigt åker vi till Sälen. Det är inte bara skidåkningen som hägrar. Det är liksom hela paketet; att få åka bort med familjen! På en yta på 45m2 lever vi, äter vi, spelar vi spel, sjunger vi och är tillsammans. Det är bara familjen- omsluten först i ett plåtskal i form av en röd saab och sedan ett träskal i form av stuga. Varje dag åker vi också skidor förstås. Det är ju därför vi åker just till Sälen. Kanske bloggar jag. Kanske svarar jag om du söker mig på telefon: troligen inte. Jag gör som jag vill. Inga förpliktelser. Inget ansvar. Jag ska bara leka och vara. Jag prioriterar min familj. Och mig själv. Jag ska njuta. Oavsett väder.

En kyrka för hela livet...

2011-02-08T14:58:00.000+01:00

Tänk vad mycket spännande som sker nu i gemensam framtid! Ute i församlingar i praktiken förstås, men också i en mycket aktiv GF-styrelse. Ja, man hinner nästan inte med att uppdatera sig i alla nya förslag som kommer på hemsidan. Det ser jag som positivt! Det vanliga är väl tyvärr snarare att det är så trögt och svårt att få till några förändringar i våra sammanhang. Själv sitter jag nu och läser och vänder och vrider på strategisk plattform för gemensam framtid. (finns att hämta här). Den är mycket bra! En del i visionen är "en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar dig, mig och världen!" En enkel mening som säger så mycket. Frågan är bara hur vi når dit? Visst händer det att vi är det redan nu i våra församlingar, men att mena "en kyrka för hela livet" är något nytt. När man frågar människor om vad de tror vi gör i våra kyrkor och församlingar så får man ofta ett svar där trevlighet, präktighet, duktighet och glädje ingår. Men resten? Jag tror vi ofta är bra på glädje, att möta och känna sorg är vi också bra på. Men hur är det med ilska, skam, förtvivlan, avundsjuka- kort sagt känslor och tillstånd som inte alltid skapar trevlighet omkring sig? I våra ganska förenings inriktade församlingar är vi oftast bra på att ta hand om barn- och ungdomar, äldre samt de vuxna som har tid och ork för verksamhet. Ja, överhuvudtaget har vi blivit bra på att ta hand om, eller snarare serva människor. Men inte går väl att vara kyrka ut på att vara en serviceinrättning för människor? Nej, bla därför är "en kyrka för hela livet, där mötet med Jesus Kristus förvandlar dig, mig och världen" så bra. Den rymmer hela livet; glädje, sorg, ilska, förtvivlan, skam. Den rymmer också hela livet; dvs alla åldrar och alla människor. Oavsett om man orkar eller har kapacitet att göra något eller inte. Mötet med Jesus Kristus förvandlar dig, mig och världen." Du, jag och världen- vi behöver varandra i en ömsesidighet, där ingen av oss är högre eller lägre. Oavsett hur strategisk plattform slutligen kommer att se ut, så är det upp till oss att verkligen våga vara den där kyrkan för hela livet. Våga låta mötet med Jesus Kristus förvandla oss, andra människor och en hel värld. Våga behålla det som redan är gott och bra. Våga ta in det som tillhör livet men skrämmer oss en del. Våga förändringar. Hur ska det gå? Det går då Jesus Kristus är centrum och formar våra liv tillsammans. Förvandlas. Det vill jag.

vemod

2011-01-14T19:00:00.001+01:00

Det är verkligen konstigt att tänka sig att jag nu tillbringat sammanlagt två månader på Wesley Seminary. Under sista veckan har det varit mycket tufft arbete, både på dag- och kvällstid. Jag är nog inte den ende som är ganska trött. Samtidigt är det lite sorgligt att det är slut. Nästa gång vi träffas är när vi är färdiga. Alla kommer inte satsa på examen 2012 utan 2013, vilket betyder att en del av oss inte kommer att träffas mer. Det känns också konstigt. Naturligtvis är det inte bara sorgligt, det är också gott att ha kommit så här långt- även om mycket arbete återstår. Det ska också bli skönt att få komma hem och träffa familjen, vänner och fira gudstjänst på söndag i min egen församling. Dagen idag kommer vi att avsluta med att fira nattvard tillsammans. Det känns både naturligt och mycket gott. Välkommen på söndag till gudstjänst!

Lukas tjugotvå

2011-01-13T05:33:00.002+01:00

Jag är inte längre deletad! Snökaoset uteblev, i alla fall med svenska ögon mätt. Egentligen spelar det inte så stor roll hur vädret är, för vi sitter inne i ett klassrum utan fönster. Idag har vi fortsatt att prata om och definiera "How will the effectiveness of the project be measured?" och" What is the theological component of your project?". Mitt final project håller på att definieras som att söka ledarskapet/pastorns roll som behövs i vår nya kyrka;en kyrka som definierar sig som "en kyrka för hela livet". Jag ska inte skriva mer om det här, eftersom jag ändrar och justerar hela tiden. Klart är i alla fall att jag kommer att utgå från Luk 22:24-27, när lärjungarna börjar diskutera vem av dem som är den störste ledaren. Jesu svar är enkelt: Den som är den störste tjänaren. Självklart, för mig, är också att Henri Nouwen kommer med på ett hörn. I kväll har vi varit ute hela klassen och ätit. Sedan har jag suttit med "theological component". Nu tror jag faktiskt jag ska gå och lägga mig.

I am deleted

2011-01-12T05:00:00.002+01:00

Idag har det varit mycket prat kring snö. Skolan har skickat ut mail om den ankommande snön och meddelat att om man kör bil kanske man bör stanna hemma imorgon. När jag gick ut vid 17 tiden idag hade det ännu inte börjat snöa, men vägarna var fulla av salt. Nu kl.23.00 när jag kom hem, såg det ut så här (se bilden) utanför dormatory. Det är säkert flera cm snö, kanske kan jag inte heller gå 100m till skolan imorgon ;=) Vi får väl se hur det blir imorgon, men tydligen är det stressande med snö för dem som bor här. Idag har vi fortsatt arbetet var och en med våra "final project". jag kan helt ärligt säga att jag är mer förvirrad nu än jag var från början. Angående rubriken "I am deleted" så är dte just vad jag blivit. Det var sagt att vi fått våra betyg från en av majkurserna idag. Jag gick in och kollade på mina betyg och fann att hela kursen var borta i min betygsruta! Fick då reda på att av misstag hade jag blivit struken, men betyget skulle komma så småningom. Hoppas det.

A hundred words

2011-01-11T04:49:00.004+01:00

Så började den andra veckan av två. Denna måndag är jobbig, vet jag efter att ha varit här tre gånger tidigare. Efter en veckas studier och en helg i New York, är man färdig att åka hem. Ja, jag längtar hem, men det är inte hemfärd förrän på fredag kväll. Jag tror det känns bättre imorgon...Idag började project seminary. Alla kurser (utom två veckor i Oslo i augusti) är färdiga och endast final project återstår. Idag började vi så smått att försöka förstå vad det är vi ska göra, vad det är vi vill förändra och vad vi ska skriva om. Det är inte helt enkelt att fundera ut och formulera, dels med begränsat antal ord men framförallt på engelska. Dessutom hade vi inte många minuter på oss förrän den skulle visas för alla. Intressant är det. Och spännande. På kvällen var vi på en bar och såg på American football. Trots amerikanarnas förklaringar om hur spelet gick till, blev jag inte särskilt begeistrad. Nu är jag "hemma" igen och skall skriva lite förändringar, som ska lämnas in imorgon bitti.

New York city

2011-01-09T06:34:00.005+01:00

Igår åkte vi buss i fem timmar och kom så småningom fram till New York. Här var det kallt och lite snö. Idag har vi varit ute hela dagen och kvällen. Jag är något trött i fötter och ben, men det är mycket att se, fastän det nu är tredje gången jag är här. Idag var vi först på MoMa och jag handlade en del planscher förstås...Sedan åkte vi upp i Rockefeller center där det är härlig (om man inte har höjdskräck) utsikt över hela New York. Därefter har vi vandrat omkring, shoppat och bara haft det bra. Det häftigaste med staden är nog Times Square med en häftig puls;mycket folk och många ljud. Bilderna är därifrån, från Rockefeller centers skridskobana samt ett häftigt band vi lyssnade på. Imorgon blir det gudstjänst i en baptistkyrka.

the challange

2011-01-06T19:33:00.005+01:00

Intill en bild på hur tavlan såg ut efter gårdagens lektioner. Temat var "the leader as a funder". Funderar en hel del över "narrative budget" som jag tyckte var väldigt intressant. Också denna dag delade vi våra "leader challange". Det är både gott att få råd och utmaningar från sina kollegor utifrån mina utmaningar, men också att få höra andras situation, frågor och utmaningar. På kvällen hade vi en liten europeisk kväll på en italiensk restaurang, med en god kvällspromenad. Imorgon åker vi till New York City.

Hängivenhet- inte bara rätt ord

2011-01-05T04:14:00.002+01:00

På bilden intill ser ni min lilla hörna på "dormen". Där finns verkligen allt ifrån "Claes Eriksson solo" till ikon. (om nu det är motsatser?) I sanningens namn ska jag säga att jag sitter där inte så ofta. Jobbar mer från sängen och fåtöljen! Idag har det mesta handlat om "leader as a communicator". Aristoteles ethos, pathos och logos förstås. Men också om trovärdighet som ledare och predikant. Fick något att fundera på när det gäller att kommunikation inte handlar om hur väl jag talar och med de rätta orden. Utan hur väl jag blir förstådd. Vad är det som ges ut? Och vad är det som ges ifrån mig? det sista är hängivenheten, som är viktigare än att jag säger de rätta orden. Är jag trovärdig?

Vi började också att dela med oss av våra egna "leadership challange". På eftermiddagen skypade jag med A och barnen. Knepigt sätt att kommunicera: apropå kommunikation! Kvällen innebar promenad, mat och en nordisk fika. Innan jag somnar måste jag läsa färdigt häftet om "clergy health".

Friendship, struggle and change

2011-01-04T05:01:00.003+01:00

Idag började vi dagen med att dela med varandra av vad som hänt med oss själva och våra församlingar sen sist vi sågs i maj. Dagen handlade om hur vi möter, lever och leder förändring. Vad innebär förändring? Betyder förändring nödvändigtvis att vi tidigare gjort fel och behöver ändra oss eller kan vi behöva förändring ändå? Vi talade om svårigheten när man ska lämna något och gå in i något nytt. Det finns ett mellanrum mellan det som vi lämnar och det som är nytt: Kaos, kamp; en slags öken. En av svårigheterna att lämna och gå in i det nya, kan vara att det är en del av min identitet och hur det nya ska bli vet man ju inte alls. Hela eftermiddagen ägnades åt samtal kring en av böckerna för denna kurs: "Scared by struggle transformed by hope." På eftermiddagen åkte E och jag till Friendship Heights i norvästra Washington DC. Efter en lång dag, med en del jetlag och mycket samtal och bearbetning av sig själv, fanns där inte riktigt ork ens för shopping. Istället blev det en lång sittning på Starbucks med denna maffiga julgran alldeles bredvid. Nu är det dags att sova imorgon börjar vi våra "leadership challange".

Väntar på vila på dormatory

2011-01-03T03:03:00.002+01:00

Så är jag framme på dormen och sitter och väntar på att få gå och lägga mig. Här är klockan bara nio på kvällen och verkar inte bry sig om att vi varit uppe i över 20 timmar. Vi hade en lugn flygning och har nu hunnit handla mat i "vår" affär, ätit, hämtat nycklar till vårt rum och väntar på att få sova. Annars är allt som vanligt. Fast ändå inte: värmen inomhus fungerar denna gång! Detta kom, som ni förstår, som en chock för oss svenskar som tagit med oss sovsäckar. Kanske var det onödigt eftersom värmen inomhus fungerar och det är nästan +10 C ute! Ja, det är faktiskt sant. Inte en snöflinga så långt man kan se. Vi får se, kanske kan E och jag lägga oss ute under någon gran, om det blir för varmt. Imorgon kl.9.00 börjar den första studieveckan med tema “The Person and Role of the Church Leader” .

It´s time to go

2011-01-01T16:40:00.003+01:00

Så var det dags igen att åka till Washington DC och Wesley Seminary. Böcker är lästa, papers är skrivna och packningen nästan klar. Kaffet är också inköpt, för man överlever inte två veckor med amerikanarnas "kaffe" (=färgat vatten). Första veckan är temat "The person and the Role of the Church Leader" samt "leadership challange project". Andra veckan blir det också spännande med "project seminary" som innebär förberedelser för projektet som ska göras och skrivas under året som kommer. Noterade en viss vemod idag, då det är fjärde och näst sista gången jag åker till Wesley Seminary. Sen återstår endast examen 2012. Förhoppningsvis....

Imorgon flyger vi, men det är ju sånt som går över efter 10 timmar. Tack och lov!

Jul, tradtioner och tacka vet jag Göteborg!

2010-12-24T17:43:00.008+01:00

Julafton. Dagen har ägnats åt familj, mat och mys. Igår var stora bakardagen, klä julgranen och ta fram julkubban med alla figurer. Samt hänga upp julstjärnan. Precis som i de flesta familjer har vi våra traditioner kring vem som sköter vad, så allt blir till det bästa. Eller i alla fall som det brukar. Nu har vi precis delat ut och öppnat alla julklappar. Utdelandet av julklappar sköttes fint av vår egen lille tomtenisse, G. Storasyster S sköter nu musiken och väljer bland allas CD julklappar, H och G provar det nya monopolspelet. Själv ska jag sätta det sista på predikan för nattens julgudstjänst. Eller ska jag testa H:s boxhandskar?

Kanske inte. Jag väntar i alla fall med monopol till imorgon. Detta är MONOPOL Göteborg. Känns genast mycket roligare, tycker jag... I det gamla monopolet associerar jag så ofta de köpta gatorna, T-banestationerna med alla tågresor och sammanträden. Monopol Göteborg kommer definitivt att bli roligare. Det är ju bara 14 minuter hemifrån med pendeln till centralstationen!

kl.23:00 börjar julnattsgudstjänsten i kyrkan. Kören, solister, mycket psalmer, mycket ljus- mycket värme på många sätt. Välkommen! Se lite bilder från julbak, granen, krubban. God jul!

spel på julen?

2010-12-20T10:48:00.003+01:00

Julen närmar sig. Förra veckan spelade vi sex föreställningar julspel för alla förskolebarn i Kållered. Kul, för oss som spelade, men kul också för barnen hoppas jag. Annars är det lätt att få spel på julen, för det är så många "måsten" och fokusering på helt fel saker. Med åren har jag lärt mig bortse från de flesta "måsten" och drabbas sällan av julstressen. Eftersom jag arbetar både julnatten och annandag jul, så känns det viktigt att där emellan kunna ta det lugnt och bara umgås med familj, släkt och vänner. Vi har ju också ett födelsedagsbarn i familjen den 28 december, så det finns anledning till kalas hela helgen. Igår sjöng vi in julen i kyrkan. Många julpsalmer- både nya och gamla. Dessutom sjöng dottern H med kompis E två sånger: "Halleluja" och en ny julsång skriven av dottern H " The brightest christmas of them all.

Så här är texten:

All I want this christmas is an old and friendly song

So I can sing all day long

Snowflakes are falling outside

And the water becomes ice

Christmas is the time to be nice

Let's make this last forever or as long as it can be

It's the gift I want under my christmas tree

This year

This year

Let's reach out to help

Not a tear

Will be on a poor childs face

If we work this world won't fall

And we can make this

The brightest christmas of them all

But God haven't forgot them

The ones who has it tough

What we do is not enough

Instead of helping others

We declaim a war

We're not happy we want more

Those people have real feelings

We can't just mess around and when

We're scared go under ground

All I want for christmas is for all of

Us to say:

God didn't want life this way!

This year.......

All I want for christmas

All I want for christmas

I:This year......... :I

metodister i vemod och mod i Norrköping

2010-12-08T19:45:00.005+01:00

I söndags var maken och jag i Norrköping och firade gudstjänst i Metodistkyrkan i Norrköping. Det har vi gjort många gånger förr, eftersom maken var pastor i den församlingen i 9 år. Under dessa år arbetade jag i Linköping, men församlingen i Norrköping var en oas för mig, där jag inte var pastor utan var med i en bönegrupp och firade gudstjänst med många goa och goda människor!

I synnerhet fanns jag i församlingen under den tiden då jag var föräldraledig. I församlingen fanns också rum för vår lilla H och senare hennes lillebror G, som barn till två pastorer behövde de extra omsorg under gudstjänsttid. Ja, det var många minnen som poppade upp i hjärta och hjärna när vi parkerat utanför kyrkan.

Dessutom var det en alldeles särskild söndag i söndags. Då firades nämligen den sista gudstjänsten i Metodistkyrkan på Bredgatan 15. Nattvardsgudstjänst med avsakralisering av lokalen. Nejmen, vad sorgligt, kanske ni tänker. Men det var inte sorgligt. Kanske helt enkelt för att metodistförsamlingen visserligen sålt sin kyrka, men inte upphör att finnas! Nu flyttar man istället in hos Baptisterna i deras kyrka. Varken baptister eller missionare firade gudstjänst i sina kyrkor denna söndag, utan var på plats i Metodistkyrkan. Det kändes fint, lite symboliskt, att de inte bara tar emot församlingen i sina lokaler utan också kommer till mötes i metodistförsamlingens sista gudstjänst i sin gamla lokal. Hela gudstjänsten präglades av tacksamhet, mod och hopp inför framtiden. Predikan handlade om att vi måste fokusera på det som är viktigt och därför behöver lämna det vi inte behöver. I avsakraliseringen, lästes en växelbön med tack för vad Gud gjort med människor i den kyrkan. Allra sist i gudstjänsten, bars altarets ljusstakar, nattvardskärl och Bibel ut och församlingen följde efter. Visst såg jag (och kände själv) en och annan tår när vi bar ut allt. Så många minnen och så mycket tacksamhet. Jag frågade några i församlingen hur de kände det nu. Alla sa, "det är mycket minnen. En särskild dag. Men inte sorgligt, för vi går vidare in i något nytt. Något som är bra för oss." Modiga metodister i Norrköping. redan på kyrkkaffet hade visionsgruppen med missionare, baptister och metodister möte inför formulering av vision och inför den spännande framtiden!

På bilden nedan; ljus och Bibel bärs ut. Nu är lokalen inte längre en kyrka.

Stulet liv

2010-11-15T18:50:00.006+01:00

Livet är inte rättvist, säger vi ibland som en liten tröst till oss själva och den som har det svårt. Nej, livet är inte rättvist, men vi måste göra allt vi kan för att alla verkligen ska få ha sin rätt. Det gäller i synnerhet oss som kyrka. Men, så lätt vi kommer in i samma tänk som övriga världen. Vi delar in människor i normala- onormala, starka- svaga osv. Eftersom alla människor är skapade helt unika och originella så finns det väl inget som är normalt och annat som är onormalt? Det som är normalt är det som passar i normen; men Bibeln talar om att det inte finns någon norm för människor. Helt enkelt därför att alla är av Gud önskade, skapade, älskade och alldeles oersättliga. Vi vill så gärna gruppera andra människor och oss själva, sätta en stämpel: normal eller onormal? Allt för att vi ska ha kontroll och veta vad vi har människor. Men det är alldeles upp och ner. Vi är unika och annorlunda allihop! Ingen finns till för att den ska jämföras med någon annan. Utan varje människa finns till för att Gud så ville och varje människa har sin unika gåva. Vågar vi leva så, så förstår vi att livet handlar inte om att jämföra, gruppera och ha kontroll över varandra. Utan att vara beroende av varandra. Gud har gett oss åt varandra! Nedan finns ett klipp från rapport. Det handlar om Olle, som blev bestulen på sitt liv. Han ansågs onormal. Hamnade på anstalt. Hedra Olle kan vi göra genom att inse att så här illa kan det bli, när vi grupperas och stämplas. Gud hjälpe att vi slutar upp med det. Och bemyndigar Olle, mig, dig och alla människor - till Guds älskade original!

Min brandgula skrivmaskin

2010-11-14T13:37:00.003+01:00

"Varför skriver du inte längre i din blogg?" Frågan var positivt ställd till mig, och fick mig att fundera på varför det faktiskt gått en hel månad sedan jag skrev sist. Svaret är att jag inte vet. Kanske helt enkelt för att livet är just nu så fyllt av en massa annat skrivande. "Secret wiriting", som inte en enda människa vet om. (ja fast nu vet ni ju...) Jag tänker på när jag fick min första skrivmaskin som 12åring. Den bästa present jag kunde fått. Den var orange (brandgul!) och mina tankar, dikter och berättelser syntes helt plötsligt i tryckta bokstäver på papper. Jag drömde om att ägna hela livet åt att skriva. Så blev det ju inte, även om jag skriver mycket, så talar jag väl desto mer. Min dotter H är nu 14 år och jag vet vad hon drömmer om att bli. Det krävs massor av år med svåra studier. Men jag är glad att hon har en dröm! En annan dröm för henne handlar nog om musik och sång. Nedan finns en låt som heter "until I get my darling back". Den är skriven och framförd av min dotter H. Det är också hon som gjort videoklippet.

Lyssna. Helt objektivt (???) tycker jag hon är fantastisk!

HOPP-hoppas för barnen

2010-10-15T21:00:00.005+02:00

Ikväll är det "Världens barn" gala på TV. Jag vet inte riktigt varför, men det är något som jag verkligen blir irriterad på. Nej, det borde jag inte bli, för galan leder till att åtskilliga miljoner kronor samlas in och kan vara till nytta för barn som har det svårt i hela vår värld. Det är ju viktigt! Men kombinationen av glittriga artister, utlottningar av svindyra bilar, utlandssemestrar i paradisorter och bilder på svältande och lidande barn, är en kombination som får mig att bli illamående. Klyftan mellan fattiga och rika, mellan rättvisa och orättvisa, mellan frihet och förtryck, blir så jättestor och påtaglig när jag sitter framför TV:n med popcorn och verkligen inser att jag är den priviligierade. Ja, jag vill ge av mina pengar till barn i andra länder som har det svårt. Inte bara vill, utan det är min plikt. Men jag vill inte komma "ovanifrån" med hjälp, som om jag visste bättre och kunde mer än de som behöver hjälp. vem tror jag att jag är i så fall?

Jag vill inte bara se och hjälpa barn i andra länder, utan också de som lever i vårt land. Sverige är ett gott land för ett barn att leva i: agan är förbjuden ,FN:s barnkonvention gäller och mat finns på borden. Ändå är det många barn som aldrig blir sedda och älskade för dem de är. Också i vårt land blir barn misshandlade, utsatta för våld och sexuella övergrepp. Det sker överallt; i missbrukarfamiljer, men också i frikyrkofamiljer. Oftast väljer vi vuxna att inte se, inte höra, inte agera. Så blir barnen skadade i kropp och själ för hela livet. Tänk om vi var lika engagerade i att ringa och anmäla en misshandlande förälder, som att ringa på saaben vi kan vinna i galan. Tänk om vi var lika villiga att hålla om, se och älska barnen- som vår längtan efter prylar och välfärd. Nedan finns ett klipp från youtube och är reklam för den organisation jag finns och arbetar i HOPP- en organisation som jobbar med vuxna som blivit utsatta för övergrepp som barn.

Jesus som "Klangbotten" och middagslur

2010-10-11T20:01:00.006+02:00

Idag har jag varit ledig, efter en ganska intensiv helg. I lördags var det "skräckparty" och församlingsmöte med samtal och remissarbete. Innan ni drar konstiga slutsatser, vill jag säga att "skräckpartyt" inte har ett dugg med församlingsmötet att göra. "Skräckpartyt" var något som sonen var på, utklädd och sminkad till zoombie. Själv föredrog jag församlingsmöte, med gott samtal om den nya kyrkan. Igår var det tacksägelsedag, med tema lovsång. I vår kyrka hade vi två gudstjänster. I gudstjänsten på förmiddagen predikade jag om Jesu försoningsdöd som en "klangbotten" för vår lovsång. En lovsång som kan sjungas i smärta och kamp, eller glädje. Tonen blir ren då vi är sanna i hur vi har det och låter tonen studsa mot klangbotten, Jesus. På kvällen var det en sånggudstjänst under temat "Pärlor ur den andliga sångskatten". Då fick vi sjunga alla de där "pärlorna", dvs de gamla goa väckelsesångerna. Idag har jag försökt att vara ledig, men sneglat en del på min bokhög för studier. Eftersom vädret var fint gick jag ut på balkongen och läste i min gungstol. (se bild). Men, efter efter en stund, blev frestelsen för stor att byta gungstol mot soffan (se bild). Där sov jag gott i solen. En riktig middagslur...

För stor för att leka?

2010-10-05T09:41:00.005+02:00

Så är jag tillbaka i Sverige och Kållered igen. Om några timmar ska jag vara på daglediga och prata om "Emils, Idas och Pippis mamma", dvs Astrid Lindgren. Barnboksförfattaren som var så mycket mer än en författare. Hon kämpade för barns och djurs rättigheter och hade ett enormt rättvisepatos. Hennes böcker handlar om barn som leker och busar, men också bekymmer och oro som barn kan ha. Att jag är särskilt förtjust i Astrids böcker, kanske också beror på att jag bott i Lönnerberga/Silverdalen i min uppväxt. Jag har mitt eget "Katthult" mellan Lönneberga och Karlstorp, där jag tillbringat många sommar. På bilden ser ni tre gårdar i Sevedstorp, ca 1 mil där jag kommer ifrån. På bilden syns Södergården, Krongården och Östergården. I mittengården bodde Astrid Lindgrens pappa sina sju första år. Kanske känner du igen gårdarna, och i så fall beror det säkert på att det var just här som barnen i Bullerbyn spelades in. En faster till Astrid var 105 år när filminspelningarna skulle börja. Hon sa till Astrid att hon gärna ville vara med i filmen- som en liten flicka igen...

Astrid sa själv att hon tyckte om att leka och att hon var så förtjust i Emil och Kattult därför att det påminde henne om hennes barndom i Småland. När hon var 13 år upptäckte hon helt plötsligt att hon var för stor för att leka. Det blev en enorm sorg för henne. När hon sedan fick egna barn, så upptäckte hon att hon kunde leka igen. Hon var inte som andra mammor som satt på parkbänken och tittade på när hennes barn lekte i lekparken. Hon lekte själv.

Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Maddicken- ja alla figurer kom bara till henne och presenterade sig, berättar hon. Många är det också som försökt analysera och kritisera de böcker Astrid skrivit. De frågade henne vad hon menade och vad hon hade för syfte. "Jag menade inte ett enda dugg", sa hon själv. Hon ville bara roa barnet i sig själv och hoppades att andra barn också skulle roas! Ja, mycket mer finns att säga om Astrid. Hon är lite av min idol. Men så är hon ju också från Småland...

Bernkastel-Kues, ompa och vinodlingar...

2010-10-01T20:28:00.004+02:00

Maken och jag är några dagar i Moseldalen. Vi är i Bernkastel - Kues, närmare bestämt. Det lär vara hjärtat i Moseldalen. Efter en lång bilfärd, med sista bitens slingriga vägar, kom vi fram till vårt hotell. Igår vandrade vi uppför, uppför, längs de tillsynes oändliga vinodlingarna. Vädret var regnigt och disigt, men vandringen var ändå häftig med mycket vackert att se på. Idag har vi varit i Trier, också en häftig stad. På bilden ser ni "Porta Nigra" som byggdes på 100-talet e Kr... Vi hann också med en del kyrkor i Trier. När vi kom tillbaka till Bernkastel- Kues hade S:t Mikaels festen börjat; en höst och vinfest. På plats var förstås en riktig "ompa-ompa orkester" i sann tysk anda. Det var kul att se (och höra) alla glada tyskar som sjöng och dansade. Jag kunde inte låta bli att ryckas med, även om jag inte kunde sångerna alls. Här i Moseldalen är det nu skördetid och det är en hejdundrande samling och glädje kring det som är det viktigaste här; druvorna och vad som produceras ur dem.

Skapelsen, lidande och ungdomsledare i luften

2010-09-25T23:55:00.010+02:00

Natten blev kort, men så är det ju ofta när man är på läger. Idag har vi funderat över Skaparen och skapelsen och även varit ute och vandrat i den. Aldrig är Gud så närvarande nära och helig på samma gång, som när vi firar nattvard i naturen. Idag fick min regnjacka vara altare och en barkbit vara fat åt oblaterna. Härligt gott och fint. Nu på kvällen har vi läst 1 Mos 3, om hur allt det vackra blev trasigt när de första människorna bestämde sig för att de hellre ville vara gudar än människor som Gud tänkt. "VI-tänket" och gemenskapen var bortblåst. In kom istället egoism, oviljan att ta ansvar och viljan att missbruka makten de/vi fått av Gud att vårda och förvalta skapelsen. På en av bilderna nedan kan du se hur vi skrivit lappar om lidande och placerat dem där vi tyckte att Gud eller människan bar ansvaret. Som ni ser blev det mest människan som bar ansvaret. Några lappar skulle kanske suttit i mitten... Imorgon ska vi packa, städa och dra vidare mot Kållereds Missionskyrka och fira gudstjänst. Kolla bilderna från promenad, nattvardsfirande och go gruppbild. Men vad i all sin dar gör vår ungdomsledare hängandes i luften???

Vallersvik

2010-09-25T00:52:00.005+02:00

Jag är på konfaläger över helgen. Vi startade ikväll och har åter fått uppleva Vallersviks logiska uppmaningar som tex min favorit "kylskåpet delas på mitten, uppifrån och ner."

På bilden ser ni en samarbetsövning där konfirmander ska försöka vända på en matta som de själva står på- utan att gå utanför mattan. De lyckades! Ja, ikväll har det varit mest lek och trams, men sånt hör ju till ett läger. Imorgon väntar skapelsen, vattenfärger, gitarr, sång och en pilgrimsvandring med nattvardsfirande vid havet. Jag fattar om ni är avundsjuka. Nu ska jag sova. tror att konfirmanderna redan sover. Faktiskt.

Alla har sin plats

2010-09-10T10:01:00.005+02:00

Det är bara en dryg månad kvar till att alla ska ha lämnat sina remissvar inför den nya kyrkan. Spännande. Samtidigt pågår livet, förstås. Världskatastrofer, svält, krig men också människor nära oss som kämpar för sina liv. Människor som längtar efter att få bli älskade och accepterade för dem de är, men aldrig blivit det. Andra människor som av samhället klassats som mindre värda, dumma i huvudet eller bara inte blivit tagna på allvar och lyssnade på. Människor som helt enkelt inte fått ta den plats de inte bara har rätt till utan som Gud från början gav dem. En Gudagiven plats som någon eller några människor tog ifrån dem. När ska kyrkan våga kliva fram och låta alla dem ta sin plats, som de har rätt till? Jag menar inte att samtal och diskussioner kring organisation, ämbete, dop och ledarskap är oviktiga. Tvärtom. Men det skulle inte behöva utesluta det viktiga samtalet om vem kyrkan är till för. Det räcker inte med att vi svarar "alla människor", utan jag tror det behövs samtal, utvärderingar och kritik över hur samhällets hierarkier och tänkande också påverkat vår syn på varandra. Annars kommer den nya kyrkan bara att bli en ny medelklasskyrka, där människor med samma intressen och utseende möts och organisation och beslut kommer att vara en kopia av ett företag. Jag tror inte det är det vi vill. Nu ska vi våga något nytt. Jag tror att Jesus Kristus själv är den som kallar oss till det. Vi ska hjälpa varandra att ta den plats vi var och en har rätt till och hjälpa dem som blivit fråntagna sin plats, att få den tillbaka.

Samling

2010-09-06T10:07:00.003+02:00

Igår hade vi samlingssöndag. det var nattvardsgudstjänst med sång av den "lilla" kören och Bibelutdelning för årets konfirmander. Jag är så tacksam att få vara pastor i en sådan god och varm församling. Speciellt kul var det att få hälsa våra sex nya konfirmander välkomna. I veckan som ligger framför kör alla verksamheter igång. Det som verkligen ska bli spännande är vår nysatsning på alpha. Församlingen har anordnat alphakurser sedan 2001, och sedan 5 år tillbaka också tillsammans med de andra två kyrkorna i Kållered. I år har vi hyrt in oss i Vuxenskolans lokaler och provar på att inbjuda till alpha på eftermiddagen. Sedan en vecka tillbaka har vi placerat ut "trottoarpratare" med reklam och delade också ut reklamlappar för alpha under invigningen av den nya trappan vid Kållereds Station. Om detta kommer att innebära att nya människor hittar till alphakursen, har jag ingen aning om. Men vi har i alla fall synts och gjort reklam för oss. Samt visat att vi inte måste sitta i våra kyrkolokaler och vänta på att människor ska komma till oss. På onsdag är det dags för första träffen för konfirmanderna också det något som jag ser framemot. Att få umgås med konfirmander i nästan ett helt år, är lärorikt, för de har så många bra frågor och tankar som utmanar oss ledare att tänka till. Inför konfirmationen har vi de senaste åren också låtit konfirmanderna skriva en mässa och ibland tänker jag att när det ska skrivas en handbok för gudstjänst i den nya kyrkan, så borde man låta tonåringar formulera böner och texter. En spännande höst i kyrkan. Men idag är jag ledig...

Mötesplats

2010-09-03T08:49:00.003+02:00

”Goddag yxskaft!” Det är ett uttryck vi använder när någon svarat något som inte alls hänger ihop med vad den första sade. Det händer ibland, när man är disträ, inte har förstått eller bara inte lyssnat. Det som händer oss ganska ofta är att vi talar till varandra, men inte med varandra. För att kunna prata med varandra måste det till ett möte där vi både ger och tar emot. Inte bara ger. Inte bara tar emot. Då först blir det ett riktigt möte mellan människor. Detta låter enkelt, men är inte alltid det. Om ett riktigt möte ska kunna ske behövs tillit, mod, lyhördhet och mycket vilja och kärlek. Hur mycket vi har av allt det där, var och en, beror en hel del på tidigare möten vi haft och hur vi blivit mottagna, lyssnade på, sedda och älskade i från början av vårt liv.Kyrka och församling är tänkt att vara en plats som ger rum för sådana riktiga möten. Stämmer det? Jag tror att det i församlingen, precis som i alla andra sammanhang, finns goda möten, men också gånger då vi bara talar till varandra och kanske en och annan gång också ett ”Goddag yxskaft” - möte. Det som är så speciellt med gemenskapen i kyrkan är att den är grundad i Jesus Kristus själv. Han som älskar gränslöst och älskat alla människor så mycket att han dog, för att vi skulle våga de riktiga mötena med varandra och få leva i kärlek och gemenskap. Jesus Kristus uppstod, lever och är grunden och centrum i vår gemenskap i församlingen. Jag tror att vi ska vara lite självkritiska och se; att i vår iver att tjäna, hjälpa och berätta om Jesus, har vi ibland blivit dem som endast gett och hjälpt. Det har verkat som om vi inte behövt ta emot från andra människor. Det har skapat ett ”vi och dom”, ett ”högre och lägre” utan att vi egentligen velat det. Här tror jag att vi som församling, kan våga mycket mer av att också vara en gemenskap som ber om hjälp, som behöver andra och lyssnar på andra. Det kan vi och vågar vi när vi vågar tro att vår gemenskap inte grundar sig på vad vi gör, vad vi lyckas med, inte heller att vi är lika eller måste tycka lika. Vår grund är istället det som också gör det riktiga mötet möjligt: Jesus Kristus som älskar oss och kallar oss att tjäna varandra. Vilket betyder både att ge och ta emot. Så - väl mött i vår kyrka!

Ny besökare i kyrkan- finns det rum?

2010-08-23T19:52:00.003+02:00

Tänk dig att du aldrig varit i din kyrka och firat gudstjänst förut. Vad skulle du tänka, känna och uppleva där då? I boken Beyond the First Visit, säger Gary McIntosh att när en ny besökare kommer till kyrkan ställer han sig fyra grundläggande frågor:

1. Finns det rum för mig? Här är det fråga om utrymme, lokaler. Om man inte lätt kan hitta en plats att sitta på i gudstjänsten, inte kan hitta någon parkeringsplats, inte hittar var man ska hänga kläderna eller var toaletten är- ja, då kommer man känna att det inte finns rum för dem.

2. Finns det rum för mig personligen? Här är det mer fråga om identitet. Om man inte ser några människor alls som ser ut som en själv, har samma intresse och samma bakgrund, ålder, livsstil- ja, då kommer man att känna att människor som jag passar inte in här.

3. Finns det rum för mig- i relationer? Här handlar det om besökaren känner sig inkluderad. Om man inte blir innesluten och med i grupper, Bibelstudium m.m Ja, då känner man sig utanför

4. Är det värt det? I dagens samhälle, är tid något väldigt dyrbart. Om besökarna inte får ut något av det som sker i kyrkan, kommer de att känna att engagemanget och kyrkan inte är värd deras dyrbara tid

Varför inte prova detta i din kyrka? Nästa gång du går på gudstjänst, så låtsas du att du aldrig varit där förut. Du vet inte var du ska parkera, du vet inte hur man tar sig in i kyrkan, du vet inte var man hänger av sig kläderna m.m. Inte heller känner du de personer som sitter runt omkring dig. Du vet inte vad som ska hända i gudstjänsten och vad som förväntas av dig. När du lämnar kyrkan, försök svara på de fyra frågorna ovan. Fundera också över allt som du känt. Är det värt att gå dit igen? Varför? Eller varför inte?

Stay cool, Ingrid!

2010-08-17T10:12:00.003+02:00

Jag har nu inlett min andra arbetsvecka och tempot är förhållandevis lågt. Så här års består pastorsarbetet mycket av planering; planering för kyrkoblad, gudstjänster, församlingsdag, retreater(på mitt arbete på Överås) och många härliga möten med människor som jag inte sett på hela sommaren. Det är också nu jag på allvar börjar fundera på mitt "final project" i min utbildning Dr of Ministry. Uppsatsseminarierna är inte förrän i januari, men i oktober kommer nya litteraturlistor och inskaffande av böcker och läsning och då behöver jag veta vad det är jag ska skriva om. Så här långt, tänker jag mig något kring församlingens identitet och ledarskapet i den församlingen. Vi behöver bort från "föreningkyrkan" med fokus på göra och prestera. Något som jag tror vi behöver fundera på i den nya kyrkan. Bilden här intill får symbolisera hur jag kände mig när jag gick på semester. Det var mycket som skulle klaffa i mina två arbeten och inte minst studierna med två papers inlämningar. Faktum är att jag var tvungen att sitta första lediga veckan och bara skriva, skriva för att hinna färdigt till inlämningen den 2 juli. Dagarna efter var jag alldeles uppvarvad- men hade ju gott om ledig tid sedan, där jag kunde varva ner, slappna av och vila. Då funderade jag också en hel del på hur vi ofta talar om i våra kyrkor om att slappna av, vila och att vi ska veta att vi är älskade för dem vi är. Och så sprang jag omkring som en "skållad råtta" mellan arbeten, GFkommittéer och mest av allt studierna. Då kände jag mig lite som bilden; att det behövdes minst två Ingridar för att hinna. Ja, jag vet att det där är något jag tagit på mig själv och jag klagar inte. Funderar bara på om jag lever så som jag lär? Nej, i höst känner jag att jag måste lära mig att prioritera; "stay cool" och göra rätt saker. En sådan är en ny satsning vi i församlingen vill göra, som främst går ut på att mötas och att det inte är vi som församling som kommer med en färdig verksamhet, utan att något föds i mötet. Spännande... Då handlar det om att ha fokus på att vara närvarande. Till det behövs bara en Ingrid. Hoppas att jag vågar det!

Varde balkong- en skapelse

2010-08-07T19:07:00.003+02:00

Semestern sjunger definitivt på sista versen. Det har varit en ovanligt lång ledighet. Ovanlig också eftersom vi mest varit på hemmaplan. Det har varit mycket bad, hängmatta och vila. Och så balkongbygge. Nu är den färdig. Jag har äntligen fått användning av "pinnar och brädor" som jag hittat under flera somrar och till familjens förtret släpat hem under årens lopp. Snäckor, stenar och sand från Spanien, Vallda Sandö, Danmark och Afrika. Nu är det mesta av det på den nya balkongen, i olika skapelser. ( och inte i plastkassar och hinkar i garaget) På måndag har vi "balkongfest" och då kommer vi att vara 12 personer på balkongen. Kommer den att hålla?? Hoppas det. Hoppas också att det blir fint väder på tisdagkväll, då vi ska ha "spånskiva" för höstens Alpha och Betagrupper. Men än så länge är jag lat och ledig... Nedan finns bilder på "skapelserna"...

"Det kan ta tid att komma hem..."

2010-08-02T19:43:00.009+02:00

Semestern börjar ta slut och det känns lite som att jag måste börja trappa upp tempot lite, för att kunna arbeta nästa vecka. Jag har börjar ladda upp inför hösten med läsning av fyra Henri Nouwen böcker; "seeds of hope", "compassion", "the inner voice of love" och "turn my mourning into dancing". Han var en klok man och en förebild för mig. Jag gillar hans sätt att se på gemenskap och församling och hur det innebär att dela tro och liv "på riktigt".

I lördags var jag på årets Lundell konsert. Han sa att han fått ett uppdrag från Gud att sjunga och tala om kärlek, gemenskap; hur viktigt det är att vi tar hand om varandra och vikten av att stå upp för kärlek,rättvisa och fred. Samt att alltid stå på de utsattas sida, dem som är utanför. Bra predikan, tycker jag. Med mycket bättre tryck och glöd än jag hör i kyrkan. Det finns många goda förkunnare och profeter utanför kyrkans väggar- dem skulle vi lyssna lite mer på inför den nya kyrkan. Istället för att tro att vi har alla svaren själva. Skämt eller inte, från Uffe, men jag tänker inte säga emot att han fått ett uppdrag av Gud...Nedan några bilder jag tog på konserten.Rubriken på mitt blogginlägg är en textrad från en låt jag gillar. Hem är inte alltid en plats.

Ska sjunga mig hes ikväll....

2010-07-31T16:33:00.003+02:00

Ikväll är det dags! Årets Lundell konsert. När jag var 14 år så ramlade hans musik och texter bara över mig. Sen dess har jag inte missat en konsert, om jag är i närheten; och det är jag ikväll. Förr stod jag längst fram vid scen och skrek mig hes i alla sångtexter (och ja, en gång fick jag dansa på scen med Uffe och några andra!). Nu placerar jag mig lite längre bak, men sjunger mig hes, eftersom jag kan alla sångtexter utantill. För så är det med oss Lundell fans, vi kan texterna utantill. När vi står där och sjunger samma sånger, så blir det en märklig gemenskap och glädje. Rock, romantik och profetiskt budskap- på samma kväll. Jag ser framemot att gå ut ikväll...

Balkongplats

2010-07-21T23:28:00.004+02:00

Tidigare på denna blogg har jag skrivit om vikten av att som ledare "gå ut på balkongen" ibland. Att vara ledare är växelvis vara på "dansgolvet" och växelvis på "balkongen". Begreppet att "vara på balkongen" innebär helt enkelt, att som ledare, då och då, ställa sig lite vid sidan av och se vad det är som sker och varför; för att bättre kunna leda. Det går inte bara att befinna sig lite vid sidan av, "på balkongen", på distans, men inte heller kan man vara en god ledare endast på "dansgolvet". Nu är jag verkligen på balkongen, då vi bestämt oss för att göra vår balkong dubbelt så stor. G och jag målar och A bygger. Innan helgen är det nog färdigt. Nedan finns bilder på vårt arbete. Fast emellanåt måste vi åka och bada...

Road och oroad

2010-07-14T16:53:00.006+02:00

Dottern åkte i lördags till Mallorca med en kompis och hennes familj. Jag kunde inte bestämma mig för om jag bara var glad, tillsammans med henne, eller om jag bara var orolig. Jag bestämde mig för både rolig och orolig. Resten av vår familj åkte till Stockholm, med en mellanlandning i Hjo. I Stockholm har vi varit i tre dygn, och där har jag också både roat och oroat mig. En av dagarna var jag orolig, de andra dagarna tror jag att jag var rolig. Sonen hade gjort upp program för dessa dagar. Första dagen åktes det i liten glasbur upp och ner utanpå Globen. Nej, jag avstod. Det var bara maken och sonen som åkte, för det var den dagen jag var orolig. Sen har jag varit rolig på Vasa museet, Gamla stan, Tekniska museet (där var vi nästan en hel dag), badat, shoppat och gått och gått. Jag är ganska ofta i Stockholm annars, men det är oftast begränsat till Tegnérgatan 8 på sammanträden. Kul att se något annat också! Sonen var också fascinerad av att åka tunnelbana. Bilderna från Vasa museum har sonen tagit. Han har lyckats få in några bra perspektiv, tycker jag. De andra två bilderna är från Tekniska museet, där maken och sonen tävlade i rodd. Själv var jag duktig på mindball, visade det sig. Grejen på huvudet visar min hjärnaktivitet på en skärm.(jag vet vad ni tänker nu...) Sedan är det för mig (och min motståndare) att flytta på bollen som ligger i mitten- genom att tänka och fokusera "flytta bollen". Det var häftigt och lite läskigt- att det fungerar! För tydlighetens skull vill jag också påpeka att det är inte min hjärnaktivitet som visas på ett foto, utan det är en bild på en dödskalle som sonen tog på Vasa; ifall ni undrar. Nu är vi hemma igen. Imorgon är det min dag. Därför ska jag nu gå och baka, vilket varken roar eller oroar mig.

To live in brokenness- is the real community!

2010-07-04T12:43:00.005+02:00

Jag fortsätter att drömma kyrka. Bort från "duktigheter", "präktigheten" och all verksamhetshysteri. En kyrka där brödet bryts, för att också påminna varandra om att inte bara Jesus är sönderbruten för oss, utan att också vi är sönderbrutna och bara tillsammans kan bli hela. Mitt i vår gemenskap står Jesus, som inte bara är sönderbruten, utan också uppstånden och levande hos oss. Den uppståndne Jesus räcker fram och visar sina händer för oss- de har sår! Det nya livet, församlingsgemenskapen, betyder att vi kan dela våra sår med varandra. Om vi, kyrkan, ska vara världens hopp måste vi också vara äkta och visa våra sår, vår glädje- ja allt som rymmer livet. Det är det som är äkta gemenskap. Vi turas om att bära varandra- i gemenskapens mitt står Jesus själv. Här nedan är ett exempel, från youtube:

Jag är helt blåst

2010-07-03T20:38:00.009+02:00

Under några dagar har jag arbetat dygnet runt med min post-class assignment i min utbildning. 2 juli var deadline för vårens två ämnen: "the culture dynamics of leadership" samt the "church leader as a public leader". Den första blev en undersökning och redovisning av min församlings kultur; på djupet, i cykler och systematiskt. Det var intressant att se hur mycket folkrörelserna präglat oss. Att ändra en kultur är svårt. Nästan omöjligt. Jag tänker på det inför en ny kyrka- det räcker inte med att vi formulerar ord- när vi har våra rötter i en kultur som vi nästan inte vet om... Den andra uppgiften var att skriva en "public theology" för mig som ledare. Det var roligt och jag tror att den uppgiften gav mig uppslag och tankar inför mitt slutgiltiga project.

Nåväl, nu är det i alla fall inlämnat. Men, jag har fortfarande en häftigt förhöjning av adrenalin. Hur gör man när man kopplar av? Ikväll har jag i alla fall legat en stund i vår hängmatta. Jag var först lite tveksam- för det blåste så. Tänk om jag blåser bort? Maken bedyrade, mycket diplomatiskt, att jag nog vägde tillräckligt mycket för att inte blåsa bort. Tog lite kort med mobilen, när jag låg där och var rastlös. Tittade upp mot den blå himlen- och kom då att tänka på det eskatologiska hoppet som jag skrev om i min uppgift. Hjälp. jag behöver verkligen få andra tankar och avkoppling. Kanske kommer det om några dagar?

En tyst manifestation- VITA DAGEN

2010-07-01T01:09:00.005+02:00

Dagens viktigaste uppgift:

– i 170 länder anses det fortfarande vara ok att slå, smiska, knuffa eller dra i håret – i alla fall så länge du gör det mot ett barn och kallar det uppfostran.
Denna dag är en minnesdag emot något så avskyvärt som barnmisshandel genom att bära något vitt eller/och tända ljus i våra fönster för dessa små utsatta själar! DU DELTAR ALLTSÅ IFRÅN DITT EGNA HEM.
Denna manifestation har ett flertal syften. - Att människor vågar visa att de tar ställning. -Att barn som är utsatta märker att vi är många vuxna som tar avstånd från detta med att slå barn, - Att politiker förhoppningsvis ser oss. -Att vi blir så pass många och att vi får ut det i massmedia att det blir en oposition och allvarlig debatt i frågan. - Att barnen som är utsatta vet att det finns alltid någon vuxen att prata med, att de inte behöver känna skam då det är förövaren som gör fel, inte barnet! En tyst manisfestation innebär inte att den inte ses och hörs. Denna manifestationen ger alla tillgång att delta då den är i det egna hemmet. Det är inte alltid den högsta rösten som gör skillnad. Kan vi ena oss och även låta barn se att vi är många vuxna som står bakom dem och finns för dem så de inte behöver vara "så" rädda för att prata har vi gjort skillnad. Men låt oss inte protestera i tysthet andra dagar- utan säga ifrån och ta ställning för de minsta!

Brödet är brutet- för att vi ska bli hela...

2010-06-24T10:42:00.007+02:00

Jag har den stora förmånen att få fira nattvard varje torsdagsmorgon. Innan arbetsdagen börjat möts människor som arbetar på Överås, andra som kommer cyklandes eller gåendes i kapellet på Överås. Vi kan få börja dagen med att tända ett ljus för någon, hela världen eller vår egen dag. Nej, vi är inga stora skaror, men det är en viktig stund för oss som kommer dit. En stund av delande, närhet, gemenskap som hjälper oss att förstå att ingen av oss är ensam. Vi hör till; varandra och Gud själv. Erbjudandet att får höra till, får vi varje dag, men extra påtagligt blir det när vi samlas kring altaret för att fira nattvard. Där och då kommer vi tillsammans i längtan efter liv, kraft och helhet. Ingen av oss är hel, men vi längtar! Vi längtar efter helhet och behöver Jesus och varandra för att det ska bli helt! Där och då får vi alla erbjudandet om att ta emot Jesus Kristus själv, i bröd och vin. Att fira nattvard är också att ge sig själv till andra- till gemenskapen. Vi kommer från olika håll, från olika sammanhang, men just där och då blir det så påtagligt att vi tillhör varandra. Efter morgonmässan dricker vi en kopp kaffe och är beredda att möta resten av dagen. Du är också välkommen till morgonmässa på Överås. Just nu har vi sommarlov. men välkommen igen den 12 augusti kl.8.30. I höst kommer det också att finnas möjlighet att fira mässa på kvällen; med efterföljande samtal kring livet. Mer om det i höst...

Att bli överhoppad

2010-06-21T14:36:00.001+02:00

Sommaren är här och det betyder att det är väldigt stilla och lugnt i kyrkan och i kyrkans liv. Jag sitter just nu fylld av tankar på ingenting. Ja, faktiskt tänker jag på ingenting, som någonting, eller egentligen som några. Jag tänker ofta på alla de människor som inte blivit bemötta utan behandlade av andra, som om de vore ingenting. Det sägs vara den allra största kränkningen; att bli överhoppad, bortglömd; som om man inte fanns. Eller var just ingenting. Var finns kyrkan med alla sina aktiviteter och verksamheter, för människor som är ingenting? Som inte syns? Evangelium i Jesus Kristus talar om hur Jesus alltid sökte upp de människorna först. Han gjorde de osynliga människorna synliga, så att de kunde föras samman igen med de redan synliga. De blev synliga och några, genom att de blev sedda och älskade. (ungefär som Ninni i Mumindalen). Här kan jag inte vara annat än kritisk mot vår församlingar. Det duger verkligen inte bara med att erbjuda verksamheter i våra lokaler, oavsett om det gäller barn eller unga. Hur ser vi dem som ingen sett? Hur får vi del av det som de som är "ingenting" har att ge? Något måste göras. Jag orkar inte längre se hur vi är så duktiga, kan så mycket, jobbar så bra - men glömmer dem som inte kan eller syns. Nej, vi gör det inte av elakhet. Utan antagligen bara för att vi är så inne i våra "föreningslivstänkande". När ska vi förstå att våra församlingar är något mycket mer än en förening? När ska vi våga vara en rörelse, kyrka, som inte lyfter upp prestation, präktighet och plikt- utan istället med förenade krafter söker upp, delar och lever? Risken är att det blir fler och fler som upplever sig vara ingenting.

Utvald och älskad

2010-06-12T18:59:00.003+02:00

Förbereder predikan. Funderar på kallelser och hur ofta vi förknippar Guds kallelse till något vi ska göra. Men i själva verket är kallelsen, en inbjudan till ett liv och ett sammanhang där det första vi får höra är "Du är älskad och utvald. Du är min". Du och jag är viktiga i Guds berättelse, helt enkelt för att vi är dem vi är: älskade av Gud själv och unika. "Följ mig" säger Jesus i morgondagens evangelietext. Jag tänker att följa Jesus blir en livsinställning; där jag får lära känna honom och mig själv mer. Jag får hela tiden höra vem jag är: älskad och utvald. Det får vara grunden i mitt liv. Grunden i mitt liv är inte om jag lyckas eller misslyckas i det jag gör, inte heller är grunden det jag har. Nej, inte ens vad människor säger att jag är- eller inte är, är grunden i livet. "Följ mig" säger Jesus. Det betyder ibland att vi kommer att gå vägar som inte är så bekväma. Det kommer också att innebära att vi måste stanna för att vara hos någon som blivit ensam eller säga ifrån när någon blir orättvist behandlad. Ja, ibland kommer det att innebära att vara obekväm, impopulär och ta ställning.

Men alltid. Vad som än händer, kommer vi att få höra: "Var inte rädd. Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig vid namn. Du är min"(Jesaja 43) Vi är alla Guds utvalda och älskade.

Jag hoppas jag får ihop min predikan till imorgon. Just nu är det många trådar. Här nedan sjunger Brooklyn Tabernacle Choir "Lead me Lord, I will follow.... You have called me, I will answer.." Välkommen till kyrkan imorgon kl.10.00

Nej, ingen seger!

2010-06-06T21:18:00.003+02:00

Nej, det gick inte den här gången heller. Robin Söderling gick till final andra året i rad, i världens svåraste grustävling i tennis, men vann inte.Men han spelade bra, Robin. Riktigt bra i början av andra set. Det var bara det att Nadal spelade ännu bättre. Vilken match! Siffrorna 6-4, 6-2,6-4 låter ju enkelt- men så enkelt var det inte! Möjligen är jag lite partisk... Helgen har varit ledig med besök i Småland, sol och värme och ikväll ett kalas i Vallda. Nu kommer en ny vecka springande emot mig och jag måste på allvar börja med mina postclasses. Och jag måste börja innan Queens och innan Wimbledon...

Ledardagar på Ersta och storseger av Robin!

2010-06-02T10:10:00.004+02:00

Har varit två dagar på Ersta på en idédag kring makt, ledarskap och ansvar. Själv bidrog jag med "Ledarskapet i kyrkan- ett underifrån perspektiv med Jesus som exempel". Det var häftigt, berikande och utmanande att få sitta och samtala och lyssna i två dagar kring ett viktigt ämne som vi faktiskt inte pratar så mycket om i kyrkan. Jag hoppas att dessa idédagar mynnar ut i något bra och gott för den nya kyrkan. Igår var det en stor dag då Robin Söderling slog ut världsettan Roger Federer ur Franska Öppna. Själv satt jag på tåget med "Franska öppnas" hemsida och följde varenda boll. När han vann, ropade jag ett "yes" och förvånade människor tittade på mig på tåget. Fick snabbt vända mig och sms till någon som förstod det stora i detta - tack C!! Idag ska jag så smått börja med mina post classes. Ute är det varmt och soligt. Kan man kanske sitta ute och jobba?

Konfahelg

2010-05-31T22:44:00.004+02:00

En fantastisk helg i kyrkan! Lördagkväll framfördes "Bibelnytt" med efterföljande konfafest med god mat, lek och trams och god gemenskap. Flitiga festfixare hade dukat och möblerat allt så välkomnande! Samma flitiga människor serverade och diskade och städade efter festen- för att sedan vara på plats på söndagmorgon igen. Fantastiska missionare i Kållered!!! TACK!! Vi anade att kyrkan skulle bli fylld av folk, kanske för mycket folk (hur det nu kan bli för mycket folk på en gtj?) En riggad kamera, lite ljud och en skärm i församlingsvåningen- gjorde plötsligt att fler kunde få plats. Direktsänd konfamässa på storbild visad i lokalen intill- inte så dåligt det heller.

Konfirmationsmässan som var skriven av konfirmanderna själva, var suverän. När konfirmanderna och I och jag tågade ut ur kyrkan kändes, som alltid efter en konfirmation, en smula vemod. Vemod, som i en sång beskrivs som "både glad å ledsen åt en grej, det är vemod om du frågar mej". Och visst är det så. 11 goa ungdomar som lärt mig så mycket, vi delat så mycket och som jag också varit så arg på vid tretiden på natten på läger. Guds välsignelse till er och massor av kramar!

I surrender

2010-05-28T09:55:00.005+02:00

Ja, jag har kommit hem från det stora landet. Jag hamnade rätt in i pingsten och predikan. Nu förbereds det för konfimation. Imorgon kväll direktsänds Tvprogrammet, Bibelnytt och "Morgondagens profetiska nyheter" från kyrkan. Det blir förstås också reklaminslag för bla tvättmedlet "via Dolorosa- som tvättar varje synd" och gratisabonnemang och ständig uppkoppling med "Magic 3". Ja, ni fattar ju själva vilka kreativa konfirmander vi har. Vid generalrepetionen bröts kontakten vid syndafallet, men teknikern Jesus ordnade så det blev kontakt igen. Hoppas det går bra i direktsändningen! Efter det blir det fest och lek i församlingsvåningen. På söndag är det konfrimationshögtid. Konfirmanderna har själva skrivit en mässa som vi firar. Högtid. Häftigt. Själv lever jag en del kvar i minnet av gudstjänstfirandet i Brooklyn Tabernacle. Det är inte var dag man firar gudstjänst med flera tusen personer. Jag delar en bön/sång med er här. Den sjungs, förstås, av Brooklyn Tabernacle. Bortse från bilderna. Dom hör inte hit. Sjung och bed, en god överlåtelsebön: "I surrender, I surrender my life, given ii all to you".

Hopp

2010-05-21T14:54:00.008+02:00

Fredag och sista lektionsdagen. Igår handlade det mycket om hopp, om det eskatologiska hoppet, som också ger hopp här och nu. Hopp riktar sig inte till sig själv utan till världen, världen kan förändras!! Ja, en del av er vet att detta är mitt favoritämne, detta och mer lär återkomma i en del predikningar. Igår var vi också ute, de flesta av oss, och åt. Bilden intill är däremot tagen på stadion National Parks innan baseballmatchen. Jag känner att jag måste nämna den igen, för jag hade ju ingen aning om att jag var med om en historisk match. Jag fick information om att det som hände på matchen hade inte hänt sedan 1954. Det var " an inside the park home run och a triple play" på samma gång, fantastiskt, eller hur !??? Tempot var i alla fall väldigt lågt. I morse packade jag mina väskor med alla beställningsvaror och provade väskorna på badrumsvågen. Men, det är svårt att se vad det blir för utslag på vågen med en stor resväska på :) Hoppas bara att det funkar på flygplatsen också. Mellanlandning sker i Paris och då har French Open börjat! (se länk intill) på söndag ska jag också predika- hur ska det gå?

Baseball

2010-05-20T05:13:00.005+02:00

Ytterligare en händelserik dag. Idag hade vi bara föreläsningar på förmiddagen. Den innehöll ändå mycket; som skillnaden mellan apologetic och eschatologic, tex. Fråga mig när vi träffas så håller jag gärna en utläggning. Vet ni vad jag gjort ikväll? Jag har varit på baseball!!! Intressant, är väl det enda ord jag kommer på just nu - a culture experience maybe? Jag är en sportfåne och slukar det mesta i idrott och sport, men baseball? Efter 2 1/2 timmes spel lämnade vi stadion och då var matchen inte över. Jag försökte hänga med i reglerna , men de var inte enkla. Trots att tempot var mycket lågt. Det var Washington Nationals som spelade mot Mets (NYC). Som sagt- intressant var ordet. Vill också passa på att avslöja att bilden från igår föreställer benen på E:s säng. Hon är lite upphöjd. Jag vet inte varför?!
Kolla bilderna från nationalpark och på de glada herrarna!

På fel sida

2010-05-19T05:42:00.004+02:00

Idag vaknade jag fel. På fel sida, säger man ibland. Inte vet jag vilken sida jag låg på, men fel kändes det. I och för sig var dagen som vanligt bra med god föreläsning och samtal. Vikten av (eller egentligen självklarheten i) att engagera sig i sin omvärld, grundas med en teologi.

En stund på förmiddagen delade vi in oss i grupper och delade med varandra kring våra "final project". Jag är inte riktigt klar över vad jag ska skriva ännu. Ideér finns. Men är de vettiga och går det att genomföra. Om detta diskuterade vi.Så, med andra ord var det en del gott att lyssna till, lära sig och dela med sig av idag. Ändå var dagen fel. På fel sida. Mina tankar och känslor gick fel. Hoppas det blir bättre imorgon.

På bilden härintill ser ni...ja, vad föreställer det? Gissa!

Me a public leader?

2010-05-18T04:23:00.004+02:00

Måndag och vecka två. Idag har jag varit lite låg och trött. Veckans tema är "the churchleader as a public leader", ett ämne som verkligen är spännande. Efter dagens föreläsningar, där vi även fick dela vår specifika kontext var och en, är jag fylld av tankar och ideér. Tänker på hur många (kanske de flesta?) av våra församlingar lever i vår egen lilla värld "innanför". Människor är visserligen välkomna, men då får de komma till oss. Nu var jag visserligen inte på den gemensamma kyrkokonferensen, men när jag ser bilder och läser beslut som fattats, debatter m.m så är det väldigt mycket innanför; i vår egen lilla värld. Hur mycket av det som sades och samtalades om berörde fler än oss som redan är med? Våra kyrkor och församlingar är goda gemenskaper för oss som redan är med- men vi är väldigt homogena. Var är mångfalden? Utmanad var temat- hur utmanade blev vi? Vad vågar vi? Vad gör vi för någon annan mer än verksamhet och underhållning anpassad oss själva? Ja, Jag vet att det finns mycket gott också i församlingar. Men något måste vara fel, när vi nästan uteslutande är en gemenskap av "likamänniskor" med liknande intressen och behov. Vad säger samhället om min församling? Vad gör min församling för människorna som lever där? På vilket sätt skapar vi rättvisa, upprättelse och gemenskap i samhället där vi finns? några frågor att fundera över... Ikväll har vi haft "ladys dinner" också intressant, men samtalet var nog lite konfidentiellt, så inget om det här på denna sida. Tyvärr öser regnet ner och ska göra imorgon med.

New York City och Brooklyn Tabernacle

2010-05-17T04:32:00.004+02:00

Helgen har E och jag tillbringat i New York City. Härligt! Varmt och gott och en häftig stad. Jag var i staden för tre år sedan och även då gillade jag staden. Trots att vi bara hade en och en halv dag hann vi med mycket. Precis som förra gången fastnade jag vid "The sphere", symbolen för fred och hopp som stod inne i World Trade center och som visserligen var lite tillbucklad, men man lyckades ändå rädda den. Nu står den i Battery Park (Se bild nedan). Att gå på 7e Ave i korsningen till broodway och hela Times Square, är en häftig puls. Även när klockan är sen. Filmen är tagen därifrån. Idag har vi varit i Brooklyn på gudstjänst. I am blessed. Tillsammans med över tusen personer. Mer säger jag inte om det.

Marinblå, lime, lila- you name it!

2010-05-14T16:57:00.009+02:00

Igår morse såg jag webbsändning från storforum på "Utmanad" i Örebro. Det var väldigt häftigt att se. Särskilt när barnen kom med remissen. Ett historiskt ögonblick! Naturligtvis hade jag också ett särskilt intresse och omsorg om att se och höra mannen som höll i storforum. Utan att vara det minsta partisk (?) så tycker jag han var lysande!! Jag är också glad att han nämnde vår familjs favorit "Faster Fiffi"... Igår var E och jag på pentagon City för att botanisera i alla converse jag lovat köpa. Det uppstod en vis "confusing" kring storlekar. Men jag hoppas att alla beställningar har fått rätt färg och rätt storlek. (Ni får vara med och betala om det blir övervikt ;) Här på Wesely talar vi "Culture leadership" hela veckan. Idag har vi spelat rollspel. Varje grupp skapade en församling, spelade upp ett styrelsemöte och gav analysen efteråt. Med alla de begrepp vi lärt oss. Sen är det fredageftermiddag och ledigt två dagar. Det är välbehövligt. Det har varit en pressande vecka med mycket att sortera...

Watermelons are dangerous!!

2010-05-13T04:49:00.007+02:00

Man brukar ju ge magistern äpplen för att fjäska, men idag överräcktes en vattenmelon till Dr Thompson. För att förstå detta måste man ha läst hans böcker om faran med vattenmeloner och framförallt faran när man krossar en vattenmelon. Det kan bli oerhörda konsekvenser, vid fel tillfälle. Själv, gjorde jag den dumheten att krossa vattenmeloner framför några som såg dem som farliga- det fick verkligen oerhörda konsekvenser, tyvärr. Jag kan dock inte garantera att jag inte gör det fler gånger. Ty sådant är mitt temperament.

Kvällen däremot har varit lugn, utan vattenmeloner. Det har varit en tryckande värme med åskväder, men nu verkar det ok igen.

jag är i kairos?

2010-05-12T18:51:00.004+02:00

Efter gårdagens föreläsningsdag var jag trött. Det blev bara slappa och Starbucks. Sena kvällen ägnades åt förberedelser för dagens lektioner. Temat den här veckan är the Cultural Dynamics of Leadership. Idag har vi gått igenom våra case study, två och två. Det case study jag fick lyssna till var mycket intressant. Mitt eget tänker jag inte skriva här om, men vi kan hamna i många olika situationer där vi inte känner igen kulturen även om vi lever i samma land, i samma kyrka och samfund. Varje sammanhang har verkligen sin kultur, som man inte kan förstå och ens se när man kommer som ny i ett sammanhang. I klassen talar vi mycket om ”the swamp”, ett sätt att beskriva vad som syns, vad som sägs och det som finns djupast och inte talas om i våra kulturer. Hur hanterar man allt det där och får det till en helhet? Vad resten av dagen ska ägnas åt, vet jag inte. Men nu känns det som att jag är i rätt tid (kairos eller kronos...) så kanske blir det en sväng på stan. Jag har, pga en händelse på Landvetter, endast EN väska, men jag har ju lovat att köpa ett antal converse. kanske får jag köpa en ny väska???

Ashes to ashes..

2010-05-11T01:54:00.002+02:00

En mycket lång dag, går mot sitt slut. Vi insåg just att vi varit igång i 21 timmar, men vi får allt kämpa lite till att hålla oss vakna eftersom klockan bara är 20.00 här. Resan gick bra, men var mycket lång. Pga den berömda askan fick vi åka en omväg, i en båge över Grönland, norra Kanada och till sist Washington DC. En lång och seg resa, men vi kom ju fram. Dock var den sista halvtimmen en mindre trevlig upplevelse, det var en väldig turbulens som gjorde flera av oss gröna i ansiktet. I varje gupp och skak kändes det som om magen stannat kvar där uppe. Uff. Nej, rädd blev jag inte. Men jag mådde illa. På flygplatsen såg jag denna skylt, med varning för "bump". Men det var ju så dags då och där... När vi klev av från metron, gick vi in och handlade mat i "vår affär" för att sedan ta America university bussen till Wesley. När vi såg Wesley och vår dorm, kändes det lite som att komma hem. Här är sommargrönska, sol och varmt. Gott. E och jag har nu installerat oss och även träffat våra europeiska vänner T och W. W hade förresten pga askan fått flyga från Tyskland ner till Spanien, innan de flög till Washington DC. Intressant. Nu ska jag försöka vara uppe några timmar till, så blir det enklare att komma i rytm imorgon.

Soon P Day

2010-05-09T22:05:00.002+02:00

Nu är jag färdigskriven. Sitter och väntar på att E ska komma med båten från Danmark kl.23.15. Vet inte varför hon måste krångla till det och åka över Danmark från Trollhättan till Göteborg...;) Imorgon åker vi. Ska bli kul och inte riktigt lika läskigt som förra året.

Tomorrow - P day

2010-05-09T00:01:00.005+02:00

Konstigt nog verkar det som om jag blir färdig med alla uppgifter denna gång också. Trots allt.

Men jag lämnade bort en predikan till maken. Annars hade jag nog inte hunnit bli färdig. Nu har jag bara renskrivning av en längre uppgift kvar, sen ska jag gå och lägga . Det betyder i så fall att det imorgon endast är ett papper till att skriva, packa och hoppas att askan håller sig på sin plats.

Måndagmorgon åker vi till Washington DC, för tredje gången. Ämnet för första veckan är " the culture dynamics of leadership" och andra veckan "public leader". På helgen där emellan ska E och jag åka till New York City. Alma here we come!

Det är nästa helg. Nu. Först: Arbete.

människa med människa

2010-05-03T11:56:00.005+02:00

Hemma igen efter läger och gudstjänst. Jättebra konfaläger, men lite kallt väder. Konfagruppen är tight och det är snart dags att skingras. Alltid lika jobbigt, tycker jag. Förutom att göra en massa kul tillsammans med de andra 50 konfirmanderna, hann vi med att jobba en del. De har skrivit en show "Bibelnytt" och skrivit en mässa med en massa fina böner. Allt framförs 29-30 maj. Det ska bli spännande. men separationsångesten sätter in...

Idag sitter jag och skriver och skriver inför inlämnande av papper på fredag. Men nu måste jag gå ut i solen en stund. Kanske sjunger jag på "människa med människa". Delar av den finns nedan. Skriven av världens bästa rockare, romantiker, författare och profet. Vem? Ulf Lundell förstås!

Människa med människa, medmänniska.

Människa med människa

Gud välsigna dom här öppna himlarna

Gud välsigna dom här lätta molnen

som driver från sydväst till nordöst.

Gud välsigna dom här tjusex varma graderna

och den här mitt-på-dagen-månen.

Nu är det skönt att va människa

med människa

Skönt att va människa med människa.

Gud bevare Robert Bly

och Leonard Cohen

Shelley och Byron och Evert Taube

Gud vare med den här gitarren som

varit med så många år

och Gud vare med dej, min vän

som har så vackra ögon

som har så vackert hår.

Nu är det skönt att va människa

med människa

Skönt att va människa med människa.

Och myrorna och flugorna och

getingarna bina

dom kryper och dom surrar och dom

kostar ingenting.

Låt dom va ifred! Dom bor ju här

alldeles strax brevé

Och ekorn där på grenen

när såg du honom sist?

Gud vare med göken som gal

och lövsångern på sin kvist.

Nu är det skönt att va människa

med människa

Skönt att va människa med människa.

Jordgubbar och skalbaggar

och spindeln går på lina

Hennes nät är som en ädelsten

i en gyllne ring.

Låt det va ifred!

Hon bor ju här alldeles strax brevé

Och nyckelpigan, när hade du en sån

på fingertoppen sist?

Gud vare med göken som gal

och barnasinnet du aldrig mist.

Nu är det skönt att va människa

med människa

På läger- utan paraply, faktiskt.

2010-04-29T17:05:00.007+02:00

Konfalägret på Sjöviksgården började igår kväll och håller på till söndag. Vi är totalt 70 konfirmander och ett gäng ledare. Från Kållered är det 11 konfirmander. Så är det andra grupper som kommer från Lindome, Mölndal, Trollhättan, Vänersborg, Älvängen och Hökerum. Vi har kul. Igår började vi med att leka och var både roddbåtar, gorillor, kycklingar och ägg - det ni! Kolla på bilderna nedan så ser ni vem som är vem. Idag har vi haft besök av syster Hanna från kloster i Sjövik. Imorgon har vi lektioner i våra grupper. I vår grupp ska vi börja förebereda oss för konfirmationshelgen. Prata nattvard, dop. och så ska konfirmanderna skriva en egen mässa (=nattvardsgudstjänst med böner). det brukar bli jättebra. Framförallt för att konfirmanderna använder ett språk som gör att man lätt begriper vad det handlar om. Inte alltid självklart i kyrkan, dessvärre.

Intensivt, var ordet.

2010-04-26T17:30:00.007+02:00

Måndag. Igen. Helgen har varit intensiv med årsstämma för Överås med "Kristi kropp i framstupa sidoläge- om kyrkans vara och inte göra". Kolla förresten nya hemsidan för Överås, här.

I fredags var jag på en härlig fest i min kyrka. Härliga människor och härlig gemenskap och god soppa! Mycket av min tid går åt till alla dessa böcker som ska läsas inför USA studier om bara två veckor. Många goda tankar sätts igång- tur att sonen utmanade mig på kubb. Bra avkoppling, när man är för lat att ta sig en löprunda. Igår hade vi tredje temagudstjänsten kring våra fyra visionsord. Temat denna gudstjänst var vila. En utmaning på många sätt för vår församling och som enskilda människor.

"Vår församling vill vara en vilsam plats fri från prestationskrav" är en mening i visionen som användes igår när ordet vila stod i fokus. Det har varit spännande med dessa temagudstjänster, som fått oss att förankra oss i vår vision med våra visionsord.

Spännande. Nu ska jag vila.

I am not in the flow...

2010-04-19T15:42:00.005+02:00

Helgen innebar inte bara temagudstjänst med "tydlig", utan också lite fart. Sonen och maken åkte iväg på gokart träning. Ja, det vill säga det var bara sonen som körde. Jag tog mig istället vårens andra löprunda. Den var inte fartfylld. Usch, så mycket kropp och så lite flås. Är det månne alla vinterkvällar vid brasan och med choklad, som nu gör sig påminda? Usch, det var tungt, även med bra musik i Ipoden. Jag ska strax prova igen och se om det går bättre då. Först måste jag läsa lite till i "a theology of public life". Ingen rolig bok, men nu måste jag skynda på att komma igenom alla böcker. Annars kommer jag inte att hinna skriva papers. Min läsning är inte heller den fartfylld...Imorgon åker jag på ekumeniska medarbetardagar på Sjövik. Då ska vi prata ny kyrka. Det blir bra. Men fartfyllt? Nja. Återstår att se...

Kolla bilderna på sonen. Det var tydligen fartfyllt.

Kollektivet och körandning

2010-04-17T18:00:00.003+02:00

Vi lever i ett samhälle som gärna fokuserar på individen. Det är mer rättigheter än skyldigheter och rättigheterna går ofta ut på "bara jag får mitt". Kanske leder detta till starka, kompetenta individer som alltid får som man vill? Eller är det inte så att ängsligheten över att inte höra till, inte finnas i ett sammanhang också leder till att jag måste bli ännu mer fokuserad på mig själv? Från Bibelns första sida talas det om relationer, ömsesidighet, ansvar och bemyndigande. Kollektivet och det relationella är viktigt. Ändå är det också i våra kyrkor och församlingar fokus mycket på individen. Det är viktigt att fokusera på den personliga överlåtelsen. Men var tog kollektivet vägen? Gudstjänster är inte till för "en massa individer" som kommer samman för sina egna intressen bara. Utan församlingen är Kristi synliga kropp som kommer tillsammans för att lovsjunga, tillbedja och inte bara överlåta sig till Gud utan också överlåta sig till varandra, samhället och ytterst en hel värld. Det gör att det inte är helt om inte alla är med. Eller som vi brukar säga i vår församling när någon ny medlem hälsas välkommen "nu när vi välkomnar NN blir församlingen ännu helare".

Att bekänna sin tro är bra, men det är omöjligt att överlåta sitt liv till Gud utan att också överlåta sig till gemenskap och människor. I Metodistkyrkan firar vi "förnyelsegudstjänst; förnyandet av förbundet i Kristus" en gång om året. Vi gör det tillsammans, eftersom förbundet rör inte bara den enskildes gemenskap med Gud, utan hela församlingens. När vi förnyar vårt förbund med Kristus gör vi det tillsammans. I överlåtelsebönen ber vi visserligen "Kristus, JAG överlåter MIG..." Men. Förnyelsen av förbundet sker alltid i gudstjänsten; tillsammans. Därför att den berör hela församlingen. Kanske låter det krävande och starkt att bekännelsen sker i församlingen och inte hemma i mitt eget rum med bara Gud och mig. Jag tror det är viktigt att den sker i församlingen därför att vi också överlåter oss till varandra. Men den starka bekännelsen är endast möjlig om vi också får komma med vårt tvivel och våra frågor i församlingens gemenskap. Båda måste få finnas om det ska vara äkta och på riktigt. Lite som att "körandas"; dvs när jag inte kan/orkar hålla ut så får du sjunga "Halleluja". När jag pausat färdigt är det kanske din tur att inte kunna sjunga och då fortsätter jag på "halleluja". och sådär håller vi på- växelvis (dem enda som sjunger hela tiden, utan uppehåll kan vi läsa om i Uppb ;) I denna kombination lever vi; kollektivet (Kristi Kropp) och den enskilde (de olika kroppsdelarna). Min oro är att vi tycks tappa den kollektiva tanken med kyrka och församling. Att få vara en del av ett kollektiv gör att jag känner att jag hör till, hör ihop, är en del av något större än bara mig själv. Jag finns i ett sammanhang. Församlingen är något mycket större än summan av alla människor tillsammans. Jag tror det är viktigare än någonsin att påminna varandra om det. Särskilt när vi lever mitt i ett samhälle fyllt av fokusering på individen. Livet blir tomt och handlar bara på om jag själv orkar prestera och lyckas. Imorgon är det gudstjänst igen. Det blir temagudstjänst ur våra visionsord. Förra söndagen var det "ÖPPEN", där predikan handlade en del om Jesus som en centripetalkraft (motkraft till centifugalkraft) som drar oss in mot centrum och att det därför inte är vår uppgift att sätta gränser. "ÖPPEN" hör därför ihop ihop med söndagens "TYDLIG". Ju tydligare vi är med vårt centrum, låter Jesus Kristus vara centrum, desto mer öppen kan vi vara. Predikotexten är över Joh 6:66-71 och H spelar tvärflöjt. Välkommen om du vill höra mer!

The Missional Church- på två minuter...

2010-04-08T12:08:00.003+02:00

Gud har en mission. Kyrkan är mission i sin identitet. Gud går före och vi är efterföljare. Här följer en snabbgenomgång av "Missional church". Fortsättning följer...

Jesus Kristus är uppstånden!

2010-04-04T07:29:00.002+02:00

Jesus är inte längre kvar bland de döda. Han är uppstånden! Alla begränsningar är borta- till och med dödens gräns. Allt är möjligt.

En mening har fastnat hos mig i dagens evangelium: "Varför söker ni den levande här bland de döda?" En fråga som jag tror att Gud har anledning att ställa till mig ibland. Och säkert till flera andra människor också. Hur lätt fastnar man inte i rutin, begränsningar, kontroll. Som om livet inte var mer än det jag själv kan se, fatta och sätta gränser för. Det gäller för mig och dig att våga oss ut ur graven!

Än så länge lever vi i tidens (kronos) begränsning. Det märker jag idag. Jag kom inte i säng förrän halv tvåtiden, då jag var lite upplivad (!) efter nattens påskmässa. Lite trött...

GLAD PÅSK!

Dag av tomhet

2010-04-03T12:11:00.005+02:00

Hela denna vecka har varit full av Jesu kamp och lidande. Måndag och tisdag mötte jag massor av lågstadieelever på Golgata. Vi spikade, grät över onda fingrar och bar Jesu kropp in i graven. Under veckan har vi också haft passionsandakter då vi får följa Jesu sista dagar.

Skärtorsdag avslutade vi vår gudstjänst med att blåsa ut ljusen och duka av altaret.

Nu är Jesus död. Han dog igår kl.15.00. För din skull. För min. För en hel mänsklighet. För att rädda från död till liv.

Hur kände sig lärjungarna dagen efter? Vad gjorde de, hur stod de ut? För oss idag är det lätt att springa händelserna i förväg och fira påsk och uppståndelsen som vi vet kommer imorgon. Men dramat finns där i kyrkoåret för att hjälpa oss att tolka livet. För visst finns det dagar av tomhet, smärta och meningslöshet också i våra liv? Inte hjälper det särskilt mycket att då tänka att om ett tag känns det bättre. Om ett tag ljusnar det. Nej, de är en del av livet. De blir lättare att leva dessa tomma dagar om man är tillsammans med människor man tycker om. Det ger också en trygghet att veta att Jesus skapat en "botten" i tomhet och meningslöshet i sin död. Vi kan aldrig falla igenom.

Ja, så sitter jag och funderar denna tomma dag. Som inte bara ska ägnas åt funderingar; utan läsning i "treasures in clay jars", predikoförberedelser och ätning av ett och anat ägg.

Ikväll kl.23.30 är det påskmässa i Kållereds kyrka. Då får vi ropa glädjebudskap, klä altaret, dopbekräftese, och firar nattvard tillsammans. Kom gärna med!

Spjutspets i den nya kyrkan?

2010-03-17T15:49:00.000+01:00

Några talar om lojalitet mot organisationen. Andra om respekt och hänsyn mot andra. Jag tycker det liknar mest feghet. Nu har Missionskyrkans kyrkostyrelse igen ändrat sitt beslut angående samkönade vigslar. De vill nu överlåta åt den nya kyrkan att fatta beslut i den frågan. Man menar att det är att visa hänsyn. Jag tycker det är respektlöst och fegt. När vi talar om den nya kyrkan, så talar vi om att våga nytt, hitta nya vägar- slänga det som bara belastar oss. Men vad gör Missionskyrkans kyrkostyrelse? Jo, de fegar ur. Möjligheten fanns att vara en spjutspets in i det nya, men man vågade inte. Vad man glömt är att visa respekt mot alla de som kyrkan redan trampat på. Det där har kyrkan sysslat med i många frågor. Ja, jag vet att jag är också en del av den kyrkan. Men kan vi fortsätta att låtsas som alla får vara med på lika villkor- när alla människor inte får det? Vi talar om dopsyn, syn på medlemsskapet osv. Men vad betyder våra dopsyner? Vad får det för konsekvenser för människor?

Kan man bli medlem om man är utvecklingsstörd? Får man rösträtt om man blir medlem som barn? Om man ska bli medlem på bekännelse- hur mycket måste man tro? Och kanske, allra viktigast, vem av oss kan mäta en annans tro? Ja, vem är det som myndigförklarar människan att tillhöra Guds rike? Inga enkla frågor. Att tillhöra en församling, vara en del i Kristi kropp, är att var en del av något. Det betyder att jag själv inte har alla svaren. Det är tillsammans vi är kyrka- aldrig en och en. Jag tror det är jätteviktigt att vi arbetar tillsammans för att forma en ny kyrka. Ibland kommer det betyda att några vågar vara spjutspetsar och "trotsa" organisationen. Sådär gjorde Jesus hela tiden. Han sprängde de som var dåtidens gränser för att ena och hela. Vi behöver också göra det. I Jesu namn. Det betyder att vi hjälps åt att hitta vägar där Jesus går före. Ingen klarar det ensam.

Lyssna gärna till Status Quo nedan. Möjligen är det inte Gemensam framtid de sjunger om. Men budskapet är ok. "Let´s work together"

Och det blev en fjortis!!!!

2010-03-10T20:04:00.006+01:00

Klockan 05.01 den 11 mars 1996 föddes hon. Vår egen H. Hennes namn är hebreiska och betyder "Gud är barmhärtig" och "den benådade". Passar bra tyckte vi. Imorgon blir hon vår egen lilla fjortis. Ofattbart. Vart tog den ständigt pratande lilla dagistjejen, som for fram som ett yrväder, vägen ? Helt plötsligt (!) förvandlades hon till en fjortonåring och är flera cm längre än sin mamma.

Fast det är ju som det ska, men kusligt är det vad tiden går fort. Ja, visst tjatar vi på varandra ibland (mest är det mamma I som tjatar förstås) om flöjtläxor, sovtider och när musikens volym varit för hög för länge. Men vi har roligt också. H och jag har samma knäppa humor och hon är en fantastisk uppmuntrare när hennes mamma står och provar och suckar över sig själv i trånga provrum. Och hon är en baddare på att härma dialekter. Ja, det är spännande att följa barn som växer upp. Den ständiga diskussionen om vem hon är lik till utseendet, sättet. Ja, alla de där kommentarerna som nästan alla barn får. Ändå är de ju alldeles speciella, egna, unika människor redan från början. Imorgon ska vi upp och sjunga för H. Oxå det går alltid till på samma sätt när någon fyller år i familjen. Pappa A går först med fasadflaggan och viftar (vem som viftar med den när han fyller år kommer jag faktiskt inte på just nu) sen kommer vi andra tre (katten S är också medtvingad). Men jag säger redan nu: Grattis H !

Guds förbund

2010-03-04T16:29:00.006+01:00

Gud sluter förbund med oss. Jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet förbund. Ordet "förbundet" får väl oss mer att tänka på en förening, en sammanslutning av människor.

Att sluta förbund med någon betyder att "komma tillsammans". När gud sluter förbund med oss, är det alltså för att han vill vara tillsammans med oss. I Gamla testamentet läser vi om hur Gud sluter förbund med sitt folk; är för sitt folk. I Nya testamentet läser vi om hur Gud blir människa i Jesus och är med oss. Gud sluter förbund med alla folk i Jesu försoningsdöd. När Gud sluter förbund med oss säger han; "jag älskar dig, jag är kvar hos dig, till och med när du springer iväg, eller bedrar mig". Det är Gud som tar initiativet i förbundet. För att han älskar, och vill "komma tillsammans" med dig. Gud har slutit ett förbund med oss. Ett förbund och inget kontrakt. För i ett kontrakt lovar man varandra något och bryts dessa löften så bryts kontraktet. Därför skriver Gud inga kontrakt.

Gud har slutit ett förbund med oss; i dopet bekräftar Gud att du redan är Guds älskade. I ditt liv kan du vilja leva innesluten i det förbundet. Du är älskad! Gud lämnar dig aldrig. Det är utgångspunkten i våra liv. Vad än andra säger till dig: Du är älskad av Gud och han lämnar dig aldrig!

Missional identity och råttor i hallmattan

2010-02-23T10:11:00.004+01:00

Alla pratar om det. Snön. Kylan. När kommer våren? Själv tillhör jag väl de få som gärna ser att vintern stannar. Jag tycker inte om snödropp, krokus, smält snö och den eländiga våren. Om ni vill veta när våren är på väg, kan ni fråga mig. Jag vet precis hur det luktar då. Nej, jag skojar inte. Jag vill inte ha vår. Gärna sommar direkt, i så fall. Nu sitter jag dock inomhus hela dagen med mitt paper som ska skickas på fredag. Jag ska skriva en teologi för min församlings identitet, en teologi för mitt eget ledarskap och vad nästa steg är för församlingen och mig, för att nå en djupare identitet i Kristus. Spännande. Och prestationsångest...

Sally, min katt, gillar inte vintern. Hon som brukar vara ute och jaga, vill nu inte alls gå ut. Det stressar henne tydligen lite- för hur ska hon få utlopp för sina jaktinstinkter nu? Som tur är har maken tagit in en hallmatta som legat ute i garaget. Vad den bär för lukter, har jag ingen aning om. Men nog verkar det som hon tror att det finns råttor i den?? Kolla filmen nedan.

Sjung GLORIA- sista dagen

2010-02-16T13:10:00.012+01:00

Idag är det fettisdag. Imorgon är det askonsdag och fastan inleds. Som jag skrev häromdagen är fastan en viktig tid för mig, varje år. Jag läste i tidningen Dagen idag att i frikyrkorna ägnas inte mycket tid åt fastan. Det är dumt, tycker jag. Hela kyrkoåret ger också helhet åt HELA livet, som inte handlar om att bara vara glad och sjunga halleluja. En liknande tanke finns ju med mässans ordning; där finns plats för både kyrie (klagan och rop) och gloria (lovsång). Det blir inte en hel mässa om inte allt finns med.

Det kanske inte är hela sanningen, men jag tror att en del av den är att vi i frikyrkorna har en tradition av att helst sjunga sånger i dur, och vara glada och lyckliga. Fast så är ju inte livet- inte heller för den som är medlem i en frikyrka.

Så- imorgon börjar fastan. 40 dagar av eftertanke, självbesinning (som i Luk 15, att "komma till sig själv"). Dvs att ägna tid åt att i bön och eftertanke fundera över "vart är jag på väg?" "Hur lever jag mitt liv?" "Hur kan jag vara till för min nästa?" "Vem är min nästa?".

Åh, detta låter ju jätteambitiöst och verkligen "duktig Britta"! Fast det som är så bra med fastetiden är att min eftertanke grundar sig i de Bibeltexter som talar om kärlekens väg. De Bibeltexter som berättar om hur Jesus Kristus väljer lidandets väg, väljer att gå in i kampen mot ondska, hat och död- och till sist dör- av kärlek till en hel värld. Det är han som går före. Det är han som visar vägen. Jag - är bara den som vill ägna extra tid åt att överlåta mig, ta emot kärleken och låta den verka i och genom mig ut till andra människor. Till det behöver jag eftertanke. I år känns det viktigare än någonsin i mitt liv. Ja, jag vill be överlåtelsebönen från nyårsdagens förnyelsegudstjänst:

Kristus, jag överlåter mig själv till dig.

Låt din vilja ske var du ställer mig,

i allt jag gör och får utstå.

Låt din vilja ske när jag är bedrövad

eller tillfreds,

när jag har för mycket att bära

eller känner mig överflödig.

Låt din vilja ske när jag är uppskattad

och när jag är åsidosatt,

när jag har allt eller saknar allt.

I alla förhållanden vill jag stå till

ditt förfogande.

Så vill jag att det ska vara.

Hos dig hämtar jag min kraft.

Låt det förbund som jag har ingått med dig på jorden

genom dopet och Anden bekräftas i himlen.

Amen.

Idag är det sista dagen att sjunga gloria. På påskdagen är det dags igen- att sjunga halleluja. Men i fastan låter vi bli. Eftertanke och bön.

Här kommer två varianter på gloria: Den första är skirven av Kållereds missionsförsamlings konfirmander 2007 och den andra är musiken skriven av Vivaldi.

*Ära

Gud, vi hyllar dig för att:

Du är inte självisk

Du är någon som alla känner sig älskad av

Du är någon som man alltid kan komma till

Du är som en bästa vän för alla.

Du är fantastisk

Du är Gud

Vi hyllar dig, vi hyllar dig- Gud, vi hyllar dig!

Glorifiering

2010-02-12T10:11:00.012+01:00

Sitter på tåget till Stockholm. Nuförtiden är det, som bekant, väldigt spännande att åka tåg. Man vet aldrig när tåget kommer eller när man är framme. När jag åkte från Stockholm strax innan jul, var tåget försenat 2,5 timme innan (!) vi startat. Orsaken var att man inte fick tåget ur garaget...

Fast det går bra att jobba på tåget. Jag är ganska stressad över allt som måste göras nu, eller som kanske rentav skulle gjorts igår. Årsberättelse, programblad, post-classes m.m. Bäst är ändå att det är fastlagssöndag snart och fastan börjar på onsdag. Jag gillar fastan, av flera olika anledningar. Har suttit en stund med predikotexten nu på tåget och fastnar vid ordet "förhärliga". Att förhärliga någon, att "glorifiera" någon, betyder väl oftast att visa sig bättre än man är. Kanske visa sig ofelbar eller perfekt. Då handlar det om makt och själviskhet.

Så är det oftast för oss människor. När Jesus talar om att "förhärligas" så är det istället att ödmjuka sig, och genom att frivilligt gå in i kampen mot ondskan, lida med dem som lider och till sist gå in i döden, offra sitt eget liv för att rädda alla människor till liv, kärlek och gemenskap. Återkommer med fler tankar kring detta ord, när söndagens predikan börjar närma sig mer...

ps. hittills är vi bara 10 min sena. d.s

"Och hindra dem inte", sa Jesus

2010-02-06T17:13:00.015+01:00

Här intill ser du en bild på ett skrattande barn. Någon ser barnet och möter det med ett leende. Barnet blir till, kan man säga. Just på denna bilden får barnet se rätt in i Jesus blick. Vi känner igen Jesu händer... I Mark 10 kan vi läsa: "Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade:Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." Jesus tar barnen på allvar. Han ser dem och bekräftar dem. De har rätt att ta plats. Ja, i själva verket lyfter han fram barnet som ett föredöme på tro och tillit. Vem ser alla barn idag? Barn som är lyckliga, skrattar, väsnas, kivas- och barn som är tysta, slagna, utnyttjade och ledsna. Många barn mår bra. Men många barn mår inte bra. På BRIS hemsida kan vi läsa "BRIS-rapporten 2010 lyfter fyra områden där vi ur barnens berättelser till oss ser att barn sällan får komma till tals, eller blir tagna på allvar. Är bristen på kunskap hos vuxenvärlden om barns behov och utveckling större än bristen på resurser?" Barnen berättar där om svårigheter att få hjälp av samhällets vårdande och skyddande instanser som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin. De berättar om långa utredningstider, om hjälp som aldrig kommer och om svårigheter att bli trodda. Dessa barn är redan svikna av sina närmaste. Hur svårt är det inte då att bli mött av misstro eller bristande hjälp? Jag kan inte låta bli att undra vad vi som kyrka gör för dessa Jesu minsta? det räcker inte med barn- och ungdomsverksamhet. Vi måste göra mer. Barnen; de som är våra föredömen för tro och tillit. Min vän Ad Hoc skrev på sin blog igår om hur barn i Uganda får gå med stora plakat och protestera mot homosexuella. Ivrigt påhejad av en pastor. Dessa barn blir utnyttjade och använda till något de inte bestämt själva. Något sådant skulle vi aldrig göra här. Men, hur ser kyrkan på barnen- blir de lyssnade på, trodda och behandlade som viktiga individer som får låta och ta plats? I den nya kyrkan talas mycket om dop och medlemsskap. För mig är det svårt att tänka mig något annat än att barn skulle få vara fullvärdiga medlemmar. Men så är det nästan ingenstans. I Metodistkyrkans talar vi ofta om vår positiva människosyn. Vi döper barn därför att de tillhör Gud. I det nya dopordningen säger vi till barnet, just innan dopet,

För dig, NN, föddes Jesus, för dig levde han och

visade Guds kärlek, för dig dog han på korset,

för dig besegrade han döden och uppstod till nytt

liv, för dig ber han alltid. Allt detta, NN, därför

att han älskar dig och bär dig i sin nåd. .

Men blir barnet medlem? Nej, bara nästan. Vad är det barnet först ska förstå innan de kan bli medlem "på riktigt", undrar jag. De flesta barn är döpta, är med i nattvardsfirandet- men får inte vara medlemmar på riktigt. De får vara med, men hela tiden på våra villkor.Barn, talas ofta om i kyrkan som "kyrkans framtid." Som om barn inte var viktiga här och nu! Jesus tar dem som exempel på tro och tillit. I Missionskyrkan i Kållered går det att vara medlem om man är barn. Det är jag glad för. Och det är H och G också! Hindra inte barn från att vara barn.Se dem, tro på dem, lär av dem! De är våra föredömen!

Jesus med sår

2010-01-30T22:45:00.005+01:00

Idag satt jag framför TV:n när helgmålsbönen började. Jag lyssnade, men förstod inte vad mannen pratade om. Det jag hörde var att han pratade om hur Gud bygger staket för att skydda oss - och där tror jag att jag stängde av. Jag kände inte igen den Gud jag tror på. Kanske för att jag funderar så mycket på varför kyrkan i alla tider ägnat så mycket tid på att tala om vilka vägar vi INTE ska gå, vad vi INTE ska göra- istället för att peka på Jesus och den livsväg som finns att gå. Vem vill komma till en plats där dem vet allt, kan allt och vet alla vägar vi inte ska gå?

Duktigheten, tilrättavisandet och bristen på misslyckande och sår gör att fler än jag inte passar in i kyrkan ibland. Jesus Kristus, däremot, har till och med som uppstånden såren kvar. Han visade dem som ett bevis på vem han var. Var finns det i kyrkan idag?

En gång för många år sedan kunde jag inte få hjälp av någon enda i kyrkan. Jag fick hjälp av Ulf Lundell och Bob Dylan. Men, det är ok, för Jesus låter sig inte begränsas. Låten nedan är ett exempel på att Jesus fanns där och mötte mig, när jag behövde det. Jag mötte honom i denna låt- som gav mig hopp igen.

Imorgon är det gudstjänst i kyrkan. Maken predikar. Dotterns rockband spelar. Sonen tar upp kollekten- men framförallt hoppas jag det blir en samling till Guds- tjänst. (Rom 12:1-2)

(Om du är lite bevandrad i rockens värld- kolla alla "friends" som är med i klipppet!!!)

Lite bilder

2010-01-26T20:21:00.003+01:00

Jag är hemma och sjukskriven, så det blir inte så mycket tankar på denna blogg just nu. Tror jag håller lite låg profil den här veckan. Men, här intill finns lite vinterbilder. Klicka på en bild om du vill se bildspelet större.

Halva eller hela verkligheten?

2010-01-17T21:30:00.009+01:00

"Långsöndag". Ja, så skulle jag kalla denna dag, med arbete och lite sömnbrist. Men, imorgon är jag nog ikapp igen. Det kändes väldigt gott att få möta församlingen igen; lite som att komma hem och bli välkomnad och emottagen. Gott! Bollarna byttes ut mot ett tvåfärgat papper idag. Annars var innehållet i predikan som jag tänkt och planerat igår. Det är häftig att få vara med i det "förbjudna mötet" mellan en samarisk kvinna och en judisk man. Hur samtalet till en början handlar om att hon inget förstår, därför hon ser allt ur hennes egen begränsade verklighet. Under samtalets gång anar hon att verkligheten är så mycket större än den del hon kan kontrollera. Jesus visar på det, på hela verkligheten. Den verklighet som inte längre har några begränsningar för Jesus sprängt till och med dödens gräns. Verkligheten är inte bara det jag ser, min verklighet- oavsett om den är god eller svår. Utan verkligheten är en hel värld full av människor i glädje, sorg, besvikelse, ångest, skratt och jubel och verkligheten vilar i Guds hand. Gud bär oss. Vad betyder det för mig att hela verkligheten är så mycket större än jag kan greppa och förstå? Att den hela verkligheten vilar i det hopp som inte ens döden kan göra slut på?.

När jag kliver ut ur min egen begränsade verklighet så är jag inte längre ensam- Gud är med - och jag ser en hel värld!

I shall not walk alone som blind boys of alabama sjunger.

she ain´t heavy she is my sister!!!

2010-01-16T23:31:00.003+01:00

Äntligen hemma!!!! Har nu suttit och skrivit på predikan till imorgon och jag vågar inte tänka på hur många timmar jag varit vaken. Predikan handlar om en boll med två färger... eller egentligen kvinnan vid sykars brunn.. eller att se hela verkligheten... eller Ande och sanning. eller egentligen alltihop.

Kom imorgon så får du höra!

Resan hem gick bra, förutom att E hade övervikt med sin ena väska. (det var väl där alla böcker låg...) Vi lyckades få bort övervikten genom att fördela lite i mina väskor också. She ain´t heavy anymore....

Jag är trött och ska nu försöka sova,

Rollspel och visioner

2010-01-15T01:38:00.005+01:00

Ännu en dag med Jaqueline Lewis och John Janka i ämnet Leading in diversity. Idag har det mesta handlat om vision, förändring. Mycket av det som sagts idag känns som en repetition av det vi talade om "vision, mission, team" i maj när vi var här. Just nu är vi trötta på alla grupparbeten, men det som var roligt idag var att vi gjorde en hel del rollspel. Ni kan se det på bilderna nedan. På eftermiddagen var vi och åt med klassen igen. Amerikanarna tar förstås bilen dit, fastän det bara tar ca 15 min att gå. Endast en amerikan fick vi med oss idag när vi europeér promenerade dit. Nu på kvällen har vi haft en europeisk-kaffekväll i vårt kök. Det är alltid mycket skratt och det känns jättegott att vara tillsammans bara vi. Det blir mycket skämt om bla amerikanarnas enorma artighet och vänlighet. Nu vill jag åka hem, och det ska vi också göra imorgonkväll. Först är det sista lektionerna till kl.12.00. Vi flyger 22.00. Nya regler från Washington DC är att man måste vara på flygplatsen 3 timmar innan. Security är enormt hög nu. Jag hoppas på mindre visitering än när jag blev stoppad i Frankfurt. Det där med integritet är inte alltid lätt.

Dr Shepherd på Pentagon city

2010-01-13T06:08:00.007+01:00

Idag har vi fortsatt i "leading in diversity". På morgonen pratade vi om utanförskap. En av alla dessa böcker vi läst heter "reading the Bible from the margins" och det är en jättebra bok som hjälper en att läsa Bibeln ur nya vinklar. På eftermiddagen funderade vi och gjorde lite övningar tillsammans om detta med att ha makt. Efter föreläsningar och diskussioner fick vi skjuts ut till Pentagon City. Jag fick min hoodtröja "avlarmad" och alla fick vi köpt några grejer till. Efter en middag på "Champps" hamnade vi en bokhandel för att E skulle köpa en karta. Det var där jag äntligen mötte honom - Dr Derek Shepherd. Han och några av hans kollegor har ju fått mig trollbunden varje onsdagkväll. Nu fick jag alltså se honom i en bokhandel i Pentagon City. Detta trots att han bor i Seattle... Ja, konstiga saker kan hända. Till dig H säger jag bara: Derek och hans kollegor följer med hem till Stomvägen. På torsdag är det förresten premiäravsnitt av Grey´s anatomy här och då ska jag se på Derek och hans kollegor igen..

Nu ska jag försöka sova så jag kan var lite piggare imorgon. En förkylning är på väg- och imorgon ska jag vara på hugget igen.

Leading in diversity

2010-01-12T02:41:00.004+01:00

Urtrött. Det är det enda ord jag kommer på just nu för att beskriva hur läget är. Det blev natt innan jag somnade igår. Idag och hela veckan, handlar det om leading in diversity. Flera av böckerna vi läst inför denna vecka har varit väldigt fokuserade från en USA kontext. Ändå kände jag på föreläsningarna idag att detta angår förstås mig också. I Kållered är 17% av invånarna människor med utländsk bakgrund. Men så ser det inte ut i församlingen... Varför är vår församling inte till för dem? Den åldersgrupp som är störst i Kållered är lågutbildade 25-44 åringar, dvs den åldersgruppen vi saknar- vad beror det på? Det är så mycket annat som skiljer oss alla, som jag hoppas vi också ska prata om under denna vecka; gender, klass, utbildning, teologi m.m. Direkt efter föreläsningarna idag hade vi en "ladydinner" på samma thairestaurang som maj månads "ladydinner". Så flexibla är vi. Nu är jag hemma på rummet igen och ska läsa inför morgondagen, (uppgifterna är lite röriga) och göra skiss på mitt DMin project paper, men jag är så trött. Dr Parks har nämligen bestämt med oss europeer att vi ska ha en träff för att komma igång med våra project. Tyvärr glömde han att säga vilken dag, så jag måste nog göra det färdigt kväll, ifall det är imorgon vi ska mötas. Sen ska jag också predika på söndag, med en eventuell jetlag. Roligt, men just nu är jag verkligen heltrött. Imorse skulle jag ta på mig min nya hoodtröja som jag köpt på pentagon city, men, då upptäckte jag att larmknappen satt kvar!!! (nu vet jag vad ni tror men jag hade faktiskt kvittot kvar). Den händelsen ser jag som ett tecken på att jag måste åka tillbaka dit imorgon eftermiddag igen! Till sist: vi har en mus i köket; SALLY KOM HIT!!!!!

Blessed

2010-01-10T22:46:00.007+01:00

När jag skriver detta är det fortfarande någon timme kvar på söndagen, men hos er är det måndags morgon. Söndag är gudstjänstdag, så också idag. Precis som jag skrev igår så firade vi gudstjänst i Zion Baptist Church . Det var en omvälvande upplevelse. Omvälvande på ett positivt sätt. På något sätt känns det märkligt att skriva och berätta om det, för ett sådant möte, en sådan upplevelse är alltför stark för att kunna formuleras. Kanske ska man inte heller dela de djupaste andliga upplevelserna? I alla fall inte meddetsamma. Jag vill i alla fall berätta att redan när jag blev hälsad välkommen av en kyrkvärd, så kände jag mig så välkommen och älskad att tårarna började rinna- och så fortsatte det bara. Allt var bara gott och tiden stod stilla. Jag vet inte riktigt om jag hämtat mig än, men gott var det! Predikade gjorde vår "klasskamrat" Keith- och det gjorde han suveränt bra. Jag är med andra ord "fulltankad" och välsignad och redo att ta emot nästa vecka där temat är "Leadership Diversity in the 21^st Century".

Deny everything

2010-01-10T05:51:00.005+01:00

Idag hade vi sovmorgon. Dagen har helt och hållet, nästan, ägnats åt shopping. Vi har varit på Pentagon City igen och denna gång visste vi ju att vi inte skulle stiga av metron vid Pentagon...

Vi gick och gick och gick och handlade en del förstås; kläder och beställningsvaror till familjemedlemmar. Ett av mina fynd var en kaffemugg med texten "deny everything". Jag tänker inte förklara här varför den var så rolig och egentligen var det nog en helt annan person än jag som skulle ha den. Men nu har jag redan invigt den. Så nu sitter jag här på dormitory och "deny everything". Bara så ni vet.

Imorgon ska vi på gudstjänst. Denna gång till en baptistkyrka; Zion Baptist Church (www. zionbaptistchurchdc.org/)

Jag är övertygad om att det blir bra.

Kryddstark förändring av frikyrkokultur?

2010-01-08T15:24:00.010+01:00

Igår var vi ute och åt med klassen. En kul kväll. Tyvärr valde jag fel maträtt och fick något så riktigt KRYDDSTARKT att öronen kröktes och tårarna rann. Jag vill härmed högtidligen säga TACK till min danske vän T, som igen räddade mig genom att vi bytte maträtt. T är en mycket god och hjälpande människa- oavsett om det gäller adapter eller maträtter. Tack och hoppas du mår ok idag ändå...

Efter middagen hade vi en europeisk afton med riktigt kaffe och det blev lite sent. Idag är temat "Leading Missional change". Det där med förändringar är verkligen inte lätt. Det finns ett motstånd i oss alla mot förändringar. Ändå tillhör det livet- allt förändras!

Ändå häller vi så ofta fast vid det förflutna, med ursäkter av att vi ska vara trogna mot vår historia. Men vi ska vara trogna mot framtiden också!Vi började dagen med att fundera över var i Bibelns berättelse vi kan se förändringar- och vad spelar Gud för roll i dessa förändringar?Så ofta vi börjar i att förändra organisationen och inte i kulturen, men att förändra kulturen tar längre tid. Då tänker jag förstås på vår "frikyrkokultur" där det verkar omöjligt att förändra den från verksamhetsklubb till kyrka och församling. Många är trötta och verksamhetsslitna och vill verkligen vara kyrka istället för det vi faktiskt är- ändå är det så svårt att ändra på. När vi samtalar, diskuterar om den nya kyrkan; så ska vi bygga ny kyrka, leta efter andra som gjort succé. Vi ska, vi gör- men vilka ÄR vi? Ibland önskar jag nästan att allt brann ner, alla organisationer försvann och vi kunde sätta oss i församlingar och kyrkor och börja från början. När jag gjort min demografiska undersökning av Kållered, så blir det så tydligt för mig hur lite dessa människor behöver Missionskyrkan som en aktivitetsplast med en massa verksamhet. Och hur vi med all vår iver att nå ut till människor, missat hur människor faktiskt lever och hur de mår och vara där de är. Inte ska vi väl dölja befrielse, hopp och mening med livet? Det behövs en plats där båda sidor av Kållered kan vara tillsammans. En plats där ingen kan eller vet mer än den andra hur allt ska vara och alltid har varit. En plats där det inte är vi och dom.

Nedan finns några bilder. den första är från en lektion igår med Dwight Zscheile, de två andra föreställer snön som föll i natt. Den sista då? det får du gissa själv...

God of mission has a church

2010-01-07T04:38:00.007+01:00

Som ni ser på bilden har man nu börjat producera pappkassar med reklam för min blog, visserligen lite felstavat, men jag får väl ha överseende med det...Idag har igen varit en fullmatad dag med goda föreläsningar. Idag fick vi en liten genomgång av olika strategier som använts för mission under årens lopp - och det blir tydligt att grundfelet ligger i att se mission med olika strategier. Ett gott citat från dagen beskriver det bra: “It is not the church of God that has a mission in the world, but the God of mission that has a church in the world.” På eftermiddagen satt vi i smågrupper och fick 20 minuter var att berätta om vår församlings "missional challenge" Det var spännande- både att få respons på sin egen berättelse och att lyssna på andras berättelse. En annan sak som vi talade om idag är när församlingen blir intim-familjär. Dvs när några familjer finns i församlingen, där man gifter sig med varandra och där församlingen består av några släkter. Inte helt främmande för våra frikyrkoförsamlingar, men det skapar en instängd miljö där det kan vara svårt för nya människor att komma med. Man kan istället beskriva och se församlingen som en grupp av främlingar som träffas. De är främlingar eftersom de välkomnas av Gud som är den egentliga värden. Vi är alla gäster. Det ger en annan öppenhet och en annan syn på vems församlingen egentligen är! Det är så lätt att både tänka och uppträda som om det var nya människor som kom till oss och vi ska lära dem hur det går till här och på vilket sätt saker ska går till. Men om alla är gäster och det är GUD SJÄLV som är värden, ja, då blir det skillnad. Det ger också ett annat sätt att fira gudstjänst- inte vår föreställning, utan ett möte där Gud är värden och vi är gäster. Ja, det finns en hel del att fundera på, men nu ska jag försöka sova. E och jag ägnade eftermiddag/kväll åt shopping åkte metron hem och när vi skulle ta gratisbussen till America University- så kom den inte! Vi bestämde oss för att gå och det visade sig inte vara långt alls. Men säkert otänkbart för en amerikan som inte tycks kunna gå många meter.